Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Försvarsfrågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRSVARSFRÅGAN
försvar brännande i åtskilliga länder, ej minst
Sverige. Här var flottan föråldrad, den indelta
armén numerärt svag och bristfälligt utrustad;
det tillskott den fått genom
beväringsinrätt-ningen 1812 var av föga värde. Under
1850-talets slut började man diskutera flottans
modernisering men utan positivt resultat.
Riksdagen 1856/58 beslöt utsträcka övningstiden
för beväringen från 15 till 30 dagar. Full
aktualitet fick frågan 1860. Då uppstod efter
mönster av den frivilliga försvarsrörelsen i
England skarpskytterörelsen (se d.o.), som under
ledning av tongivande liberala kretsar snabbt
vann ofantlig anslutning. Karl XV, livligt
intresserad för försvarets stärkande, lät i juli
1861 tillsätta en kommitté för att förbereda en
reform. Därmed uppstod f. som politisk fråga.
Den s.k. lantförsvarskommittén (ordf. G. Bildt,
se denne) framlade 1865 ett betänkande, som
i huvudsak ligger till grund för proposition till
1865/66 års riksdag. Enl. denna skulle armén
bestå av en fast ”stam” — de indelta trupperna
jämte vissa värvade — samt av beväring. En
del av beväringen, uttagen vid behov genom
lottning, skulle vapenövas i 3% mån.
Sammanlagda styrkan av armén på ”mindre krigsfot”
skulle vara 50,000 man. Den övriga delen av
beväringen skulle icke övas utan ersättas med
det tillskott, skarpskytterörelsen ansågs kunna
giva. Förslaget försågs av konungen med
beteckningen ”litet men gott”, men trots livlig
agitation från högsta ort föll det vid den sista
ståndsriksdagen i så måtto, att den sköt
avgörandet över till den nya folkrepresentationen.
Redan nu visade det sig, att bondeklassens
önskan att bli kvitt indelningsverkets börda
skulle bli ett hinder för frågan lösning. Därtill
kom ovilja mot lottningsmetoden.
Till den första tvåkammarriksdagen 1867
framlades regeringsförslag blott om anslag till
bättre beväpning, vilket något nedprutat antogs.
Hur brännande försvarsfrågan nu efter polska
upproret, inbördeskriget i U.S.A., dansk-tyska
kriget och 1866 års tyska krig var, framgår
av att den likväl i sin helhet på gr. av en rad
motioner blev föremål för riksdagens
behandling. Ett särsk. utskott föreslog härordning med
modifierat indelningsverk. Riksdagen beslöt
emellertid blott skrivelse med begäran om nytt
härordningsförslag, som borde bygga på stam
och beväring; för den senare förutsågs
väsentligt utsträckt allmän värnplikt. För den skull
förutsattes, att regeringen borde överväga
in-delningsbördornas lindring el. avlösning och
fördelning jämväl på övriga samhällsklasser.
Till krigsminister utnämndes nu R. Abelin, som
1869 framlade ett förslag, utarbetat med
hänsyn till både försvarets krav och böndernas
önskemål om lindring. Principerna voro en här
på 100,000 man, bestående av stam samt
beväring, övad i 60 dagar. Förslaget framlades
blott i sina huvudpunkter för riksdagen, men
kamrarna stannade i olika beslut. Inom
Lantmannapartiet, som fr.o.m. denna riksdag till
1887 helt behärskade A.k., rådde den fasta
övertygelsen, att de ”knektekontrakt’, på vilka
indelningsverket vilade, befriade rust- och
rote-hållarna från varje ökad värnpliktsbörda.
Partiet motsatte sig därför bestämt varje
försvars-reform utan indelningsbördans lättande. Efter
fransk-tyska krigets utbrott blev f. i hela sin
vidd återupptagen till prövning. Till 1871 års
riksdag framlades Abelins andra förslag, vilket
byggde på det föregående men krävde större
övningstid och icke bjöd några lindringar.
Förslaget föll. För att under intryck av krigets
lärorika händelser om möjligt nå resultat
fram-tvang Abelin, att en urtima riksdag
sammankallades i sept. 1871 och framlade här ett tredje
förslag, i vilket avsevärda lindringar av
indelningsverket ställdes i utsikt. Lantmannapartiet
hade emellertid på förhand beslutat avslå
förslaget, vilket utan mycken omgång men under
starka meningsbrytningar skedde. 1873 ingicks
den s.k. kompromissen (se d.o.) mellan F.k:s
och A.k:s majoriteter: ehuru i svävande
ordalag fastslogs, att försvars- och
grundskattefrågorna skulle lösas genom ömsesidiga eftergifter
och samtidigt. Hur mycket motstånd och
ovilja kompromissen än mötte inom F. k:s och
A.k:s minoriteter, där den betraktades som en
ovärdig köpslagan om försvaret, blev den för
två årtionden utgångspunkter för alla försök
att lösa f. Olyckan var blott, att
försvarsvän-nerna tolkade den så, att Lantmannapartiet
utlovat en försvarsreform, medan inom detta
parti flera framträdande representanter i det
längsta sökte förhindra en sådan. F. komplicerades
ytterligare genom att försvarsvännerna icke voro
ense. Några ville fota den nya organisationen
uteslutande på värnpliktens grund (härför
verkade från 1875 föreningen ”Värnpliktens
vänner”) ; andra ville behålla indelningsverket, om
ock moderniserat. Oskar II sökte på allt sätt
framdriva försvarsreformen. Till 1875 års
riksdag framlades ett vidlyftigt förslag till ren
värnpliktsarmé med starkt ökad övningstid
(IOV2 mån.). Ej ens inom regeringen rådde
enighet om propositionen. Denna hade inga
utsikter, och utgången blev fullkomligt negativ.
1877 framlade regeringen förslag till partiell
lösning av försvars- och grundskattefrågorna
var för sig, innefattande bl.a. övningstidens
ökning till 62 dagar mot 10% nedsättning av ro
terings- och grundskattebördorna. Efter en het
inbördes strid inom Lantmannapartiet avslog
— 975 —
— 976 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
