FÖRSVARSFRÅGAN försvar brännande i åtskilliga länder, ej minst Sverige. Här var flottan föråldrad, den indelta armén numerärt svag och bristfälligt utrustad; det tillskott den fått genom beväringsinrätt-ningen 1812 var av föga värde. Under 1850-talets slut började man diskutera flottans modernisering men utan positivt resultat. Riksdagen 1856/58 beslöt utsträcka övningstiden för beväringen från 15 till 30 dagar. Full aktualitet fick frågan 1860. Då uppstod efter mönster av den frivilliga försvarsrörelsen i England skarpskytterörelsen (se d.o.), som under ledning av tongivande liberala kretsar snabbt vann ofantlig anslutning. Karl XV, livligt intresserad för försvarets stärkande, lät i juli 1861 tillsätta en kommitté för att förbereda en reform. Därmed uppstod f. som politisk fråga. Den s.k. lantförsvarskommittén (ordf. G. Bildt, se denne) framlade 1865 ett betänkande, som i huvudsak ligger till grund för proposition till 1865/66 års riksdag. Enl. denna skulle armén bestå av en fast ”stam” — de indelta trupperna jämte vissa värvade — samt av beväring. En del av beväringen, uttagen vid behov genom lottning, skulle vapenövas i 3% mån. Sammanlagda styrkan av armén på ”mindre krigsfot” skulle vara 50,000 man. Den övriga delen av beväringen skulle icke övas utan ersättas med det tillskott, skarpskytterörelsen ansågs kunna giva. Förslaget försågs av konungen med beteckningen ”litet men gott”, men trots livlig agitation från högsta ort föll det vid den sista ståndsriksdagen i så måtto, att den sköt avgörandet över till den nya folkrepresentationen. Redan nu visade det sig, att bondeklassens önskan att bli kvitt indelningsverkets börda skulle bli ett hinder för frågan lösning. Därtill kom ovilja mot lottningsmetoden. Till den första tvåkammarriksdagen 1867 framlades regeringsförslag blott om anslag till bättre beväpning, vilket något nedprutat antogs. Hur brännande försvarsfrågan nu efter polska upproret, inbördeskriget i U.S.A., dansk-tyska kriget och 1866 års tyska krig var, framgår av att den likväl i sin helhet på gr. av en rad motioner blev föremål för riksdagens behandling. Ett särsk. utskott föreslog härordning med modifierat indelningsverk. Riksdagen beslöt emellertid blott skrivelse med begäran om nytt härordningsförslag, som borde bygga på stam och beväring; för den senare förutsågs väsentligt utsträckt allmän värnplikt. För den skull förutsattes, att regeringen borde överväga in-delningsbördornas lindring el. avlösning och fördelning jämväl på övriga samhällsklasser. Till krigsminister utnämndes nu R. Abelin, som 1869 framlade ett förslag, utarbetat med hänsyn till både försvarets krav och böndernas önskemål om lindring. Principerna voro en här på 100,000 man, bestående av stam samt beväring, övad i 60 dagar. Förslaget framlades blott i sina huvudpunkter för riksdagen, men kamrarna stannade i olika beslut. Inom Lantmannapartiet, som fr.o.m. denna riksdag till 1887 helt behärskade A.k., rådde den fasta övertygelsen, att de ”knektekontrakt’, på vilka indelningsverket vilade, befriade rust- och rote-hållarna från varje ökad värnpliktsbörda. Partiet motsatte sig därför bestämt varje försvars-reform utan indelningsbördans lättande. Efter fransk-tyska krigets utbrott blev f. i hela sin vidd återupptagen till prövning. Till 1871 års riksdag framlades Abelins andra förslag, vilket byggde på det föregående men krävde större övningstid och icke bjöd några lindringar. Förslaget föll. För att under intryck av krigets lärorika händelser om möjligt nå resultat fram-tvang Abelin, att en urtima riksdag sammankallades i sept. 1871 och framlade här ett tredje förslag, i vilket avsevärda lindringar av indelningsverket ställdes i utsikt. Lantmannapartiet hade emellertid på förhand beslutat avslå förslaget, vilket utan mycken omgång men under starka meningsbrytningar skedde. 1873 ingicks den s.k. kompromissen (se d.o.) mellan F.k:s och A.k:s majoriteter: ehuru i svävande ordalag fastslogs, att försvars- och grundskattefrågorna skulle lösas genom ömsesidiga eftergifter och samtidigt. Hur mycket motstånd och ovilja kompromissen än mötte inom F. k:s och A.k:s minoriteter, där den betraktades som en ovärdig köpslagan om försvaret, blev den för två årtionden utgångspunkter för alla försök att lösa f. Olyckan var blott, att försvarsvän-nerna tolkade den så, att Lantmannapartiet utlovat en försvarsreform, medan inom detta parti flera framträdande representanter i det längsta sökte förhindra en sådan. F. komplicerades ytterligare genom att försvarsvännerna icke voro ense. Några ville fota den nya organisationen uteslutande på värnpliktens grund (härför verkade från 1875 föreningen ”Värnpliktens vänner”) ; andra ville behålla indelningsverket, om ock moderniserat. Oskar II sökte på allt sätt framdriva försvarsreformen. Till 1875 års riksdag framlades ett vidlyftigt förslag till ren värnpliktsarmé med starkt ökad övningstid (IOV2 mån.). Ej ens inom regeringen rådde enighet om propositionen. Denna hade inga utsikter, och utgången blev fullkomligt negativ. 1877 framlade regeringen förslag till partiell lösning av försvars- och grundskattefrågorna var för sig, innefattande bl.a. övningstidens ökning till 62 dagar mot 10% nedsättning av ro terings- och grundskattebördorna. Efter en het inbördes strid inom Lantmannapartiet avslog — 975 — — 976 —