FÖRSVARSFRÅGAN A.k. förslaget men beslöt i stället skrivelse till regeringen med anhållan om proposition till härordning byggd på värvad stam och beväring, övad i högst 90 dagar. Då man beskyllde Lantmannapartiet att ej ha menat allvar med denna utfästelse, framlade det 1878 i 7 massmotioner ett fullständigt förslag, byggt på föregående års riksdagsskrivelse, till försvars- och grundskattefrågornas lösning. Regeringen ställde sig formellt avvaktande men i realiteten avvisande; följden blev, att förslaget fälldes i F.k. 1880 framlade regeringen förslag till ny värnpliktslag, innefattande ökning av värnplikts-men ej övningstiden. Detta skedde på konungens enträgna begäran och då enl. hans mening en dylik reform ej fölle under kompromissen. Men Lantmannapartiet ansåg, att så var fallet, och när ingen lindring samtidigt erbjöds, avslogs förslaget. Statsminister De Geer avgick då och efterträddes av Posse. Meningen var nu, att enl. planen från 1878 lösa ”de stora frågorna”. Tre kommittéer (skatte-, lantförsvars-och sjöförsvars-) tillsattes för att förbereda ärendena. Redan på detta stadium visade det sig, att inflytelserika medl. av Lantmannapartiet motsatte sig den förstärkning av försvaret, som ansågs nödvändig, och vid avgörandet 1883 vann försvarspropositionen anslutning i A.k. endast med så avsevärda nedprutningar, att det hela fullkomligt förrycktes, varpå F.k. förkastade alltsammans. 1885 kunde äntligen den första frukten av kompromissen bärgas. Regeringen Themptander föreslog, mot ett vederlag av 30 % avskrivning av grundskatterna och lika stor lindring av indelningsverkets tunga, en ny värnpliktslag, med övningstiden utsträckt till 48 dagar. Kamrarna lyckades efter olika beslut ena sig om 42 dagars övningstid. Sedan den huvudsakliga tullstriden utkäm-plats, partikonstellationen i riksdagen förändrats och en folkrörelse för förbättrat försvar uppstått (organiserad i ”Allmänna försvarsföreningen” från 1890) upptogs f. ånyo. Krigsminister Palmstierna lät till 1891 års riksdag utarbeta ett förslag, grundat på ren värn-pliktsorganisation. Riksdagen fick emellertid endast mottaga propositioner om värnplikts-tidens bestämmande till 20 år samt övningsti-dens ökning till 90 dagar; som vederlag härför skulle grundskatterna helt avskrivas och rust-och rotehållare få full ersättning av statsmedel. F.k. biföll förslaget och uppgav därmed sitt motstånd mot grundskatternas slopande, varemot A. k:s majoritet, sammansatt av olika partier och av olika motiv, avslog det. Sedan E. G. Boström (se denne) blivit statsminister, framlades 1892 ånyo föreg. års förslag med vissa militära förbättringar. Nya lantmannapartiet var nu att på räkna för en reform, men Gamla lantmannapartiet stod emot, och Centern var icke helt att lita på. Förslaget föll också i A.k., törhända mest på gr. av ett olyckligt yttrande av krigsministern och med mycket liten majoritet. Då prövade regeringen utvägen med en urtima riksdag på hösten s.å. Förslaget gick ut på bibehål lande av indelt stam, värnpliktsskyldighet för män från 21 till 40 års ålder samt 90 dagars övningstid för beväringen. Därjämte innehöll det betydande organisatoriska förbättringar, bl.a. arméns indelning i 6 arméfördelningar. Som vederlag härför skulle de återstående grundskatterna på en tid av 12 år fullständigt avskrivas och ersättningen från statsverket till rust- och rotehållare i lika mån ökas. 21/n—2S/n 1892 antogs detta av riksdagen. Härtill bidrog en bl.a. på gr. av det alltmer spända förhållandet till Norge uppkommen omsvängning i folkmeningen samt statsminister Boströms och krigsminister A. Rappes kraft och skicklighet. Under 1880-talet hade sjöförsvaret småningom blivit tillgodosett, så att 3 pansarbåtar kunnat byggas. 1896 och 1899 beviljades betydande nybyggnadsanslag. Samtidigt förökades och förbättrades väsentligen arméns beväpning, och 1900 genomdrevs anslag till byggande av Bodens fästning. Den raska utvecklingen av försvaret vid denna tid möjliggjordes politiskt genom gemensamma voteringar, varvid F.k:s kompakta majoritet i förening med en betydande försvars-vänlig minoritet i A.k. kunde genomdriva sin mening, och har sin bakgrund dels i förhållandet till Norge, där militära anordningar med udd mot Sverige började vidtagas, dels i Rysslands allt tydligare aggressiva tendenser. Strävan att få till stånd en modern, uteslutande på värnpliktens grund organiserad armé blev därför allt starkare. Krigsminister Crusebjörn lät utarbeta ett förslag härom, vilket 1901 framlades, och verkade med stor skicklighet för detsamma. Stämningen i riksdagen var ganska gynnsam; inom Lantmannapartiet voro för-svarsvännerna avgjort i överhand, även om vissa prutningstendenser gjorde sig gällande, och trots att Liberala samlingspartiet beslutat gå på avslag, verkade åtskilliga dess medl. för förslaget. Detta blev i huvudsak bifallet, ehuru i den avgörande voteringen i A.k. blott med 119 röster mot 108. Enl. 1901 års härordning skulle armén bestå av fast anställda (värvade) för underbefälets rekrytering men f.ö. av värnpliktiga, övningstiden vid infanteriet bestämdes till 240 dagar (regeringen hade föreslagit 365), högre vid de flesta specialvapen. Den nya försvarsreformen var sålunda åtskilligt mindre effektiv, än regeringen föreslagit, och då Sveriges utrikespolitiska läge efter uni- — 977 — — 978 —