Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Försvarsfrågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRSVARSFRÅGAN
A.k. förslaget men beslöt i stället skrivelse till
regeringen med anhållan om proposition till
härordning byggd på värvad stam och beväring,
övad i högst 90 dagar. Då man beskyllde
Lantmannapartiet att ej ha menat allvar med denna
utfästelse, framlade det 1878 i 7 massmotioner
ett fullständigt förslag, byggt på föregående års
riksdagsskrivelse, till försvars- och
grundskattefrågornas lösning. Regeringen ställde sig
formellt avvaktande men i realiteten avvisande;
följden blev, att förslaget fälldes i F.k.
1880 framlade regeringen förslag till ny
värnpliktslag, innefattande ökning av
värnplikts-men ej övningstiden. Detta skedde på
konungens enträgna begäran och då enl. hans mening
en dylik reform ej fölle under kompromissen.
Men Lantmannapartiet ansåg, att så var fallet,
och när ingen lindring samtidigt erbjöds,
avslogs förslaget. Statsminister De Geer avgick
då och efterträddes av Posse. Meningen var nu,
att enl. planen från 1878 lösa ”de stora
frågorna”. Tre kommittéer (skatte-,
lantförsvars-och sjöförsvars-) tillsattes för att förbereda
ärendena. Redan på detta stadium visade det
sig, att inflytelserika medl. av
Lantmannapartiet motsatte sig den förstärkning av försvaret,
som ansågs nödvändig, och vid avgörandet 1883
vann försvarspropositionen anslutning i A.k.
endast med så avsevärda nedprutningar, att det
hela fullkomligt förrycktes, varpå F.k.
förkastade alltsammans. 1885 kunde äntligen den
första frukten av kompromissen bärgas.
Regeringen Themptander föreslog, mot ett vederlag
av 30 % avskrivning av grundskatterna och lika
stor lindring av indelningsverkets tunga, en ny
värnpliktslag, med övningstiden utsträckt till
48 dagar. Kamrarna lyckades efter olika beslut
ena sig om 42 dagars övningstid.
Sedan den huvudsakliga tullstriden
utkäm-plats, partikonstellationen i riksdagen
förändrats och en folkrörelse för förbättrat försvar
uppstått (organiserad i ”Allmänna
försvarsföreningen” från 1890) upptogs f. ånyo.
Krigsminister Palmstierna lät till 1891 års riksdag
utarbeta ett förslag, grundat på ren
värn-pliktsorganisation. Riksdagen fick
emellertid endast mottaga propositioner om
värnplikts-tidens bestämmande till 20 år samt
övningsti-dens ökning till 90 dagar; som vederlag härför
skulle grundskatterna helt avskrivas och
rust-och rotehållare få full ersättning av statsmedel.
F.k. biföll förslaget och uppgav därmed sitt
motstånd mot grundskatternas slopande, varemot A.
k:s majoritet, sammansatt av olika partier och
av olika motiv, avslog det. Sedan E. G. Boström
(se denne) blivit statsminister, framlades 1892
ånyo föreg. års förslag med vissa militära
förbättringar. Nya lantmannapartiet var nu att
på
räkna för en reform, men Gamla
lantmannapartiet stod emot, och Centern var icke helt att
lita på. Förslaget föll också i A.k., törhända
mest på gr. av ett olyckligt yttrande av
krigsministern och med mycket liten majoritet. Då
prövade regeringen utvägen med en urtima
riksdag på hösten s.å. Förslaget gick ut på bibehål
lande av indelt stam, värnpliktsskyldighet för
män från 21 till 40 års ålder samt 90 dagars
övningstid för beväringen. Därjämte innehöll
det betydande organisatoriska förbättringar,
bl.a. arméns indelning i 6 arméfördelningar.
Som vederlag härför skulle de återstående
grundskatterna på en tid av 12 år fullständigt
avskrivas och ersättningen från statsverket till
rust- och rotehållare i lika mån ökas. 21/n—2S/n
1892 antogs detta av riksdagen. Härtill bidrog
en bl.a. på gr. av det alltmer spända
förhållandet till Norge uppkommen omsvängning i
folkmeningen samt statsminister Boströms och
krigsminister A. Rappes kraft och skicklighet.
Under 1880-talet hade sjöförsvaret
småningom blivit tillgodosett, så att 3 pansarbåtar
kunnat byggas. 1896 och 1899 beviljades betydande
nybyggnadsanslag. Samtidigt förökades och
förbättrades väsentligen arméns beväpning, och
1900 genomdrevs anslag till byggande av Bodens
fästning. Den raska utvecklingen av försvaret
vid denna tid möjliggjordes politiskt genom
gemensamma voteringar, varvid F.k:s kompakta
majoritet i förening med en betydande
försvars-vänlig minoritet i A.k. kunde genomdriva sin
mening, och har sin bakgrund dels i
förhållandet till Norge, där militära anordningar med
udd mot Sverige började vidtagas, dels i
Rysslands allt tydligare aggressiva tendenser.
Strävan att få till stånd en modern, uteslutande på
värnpliktens grund organiserad armé blev
därför allt starkare. Krigsminister Crusebjörn lät
utarbeta ett förslag härom, vilket 1901
framlades, och verkade med stor skicklighet för
detsamma. Stämningen i riksdagen var ganska
gynnsam; inom Lantmannapartiet voro
för-svarsvännerna avgjort i överhand, även om
vissa prutningstendenser gjorde sig gällande, och
trots att Liberala samlingspartiet beslutat gå
på avslag, verkade åtskilliga dess medl. för
förslaget. Detta blev i huvudsak bifallet, ehuru
i den avgörande voteringen i A.k. blott med 119
röster mot 108. Enl. 1901 års härordning skulle
armén bestå av fast anställda (värvade) för
underbefälets rekrytering men f.ö. av värnpliktiga,
övningstiden vid infanteriet bestämdes till 240
dagar (regeringen hade föreslagit 365), högre
vid de flesta specialvapen.
Den nya försvarsreformen var sålunda
åtskilligt mindre effektiv, än regeringen föreslagit,
och då Sveriges utrikespolitiska läge efter uni-
— 977 —
— 978 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
