FÖRSVARSFRÅGAN onsupplösningen samt på gr. av oron i Europa uppenbart försämrades, restes ånyo ett starkt krav på förbättrat försvar. Men detta krav var så långt från enhälligt, att det tvärtom skärpte motsatta tendenser i vida kretsar av folket. För-svarsväsendet och särsk. värnplikten har av olika anledningar i stort sett varit impopulära inom de bredare lagren, dock med vissa betydande undantag, som skarpskytterörelsen och senare skytterörelsen (se d.o.) utvisat. Samverkande med dessa tendenser uppträdde småningom pacifismens (se d.o.) och särskilt socialdemokratiens krav på försvarsväsendets avveckling. Då under 1900-talets första årtionde partierna konsoliderades och alltmer tryckte sin prägel på sv. politik, blev f., som redan från 1870-talet varit en partipolitisk fråga, än tydligare invävd i partiernas kamp. I allm. sagt ivrar högerpartiet för försvarsväsendets utveckling, men vänsterpartierna ställa sig avvaktande, skeptiska, kyliga el. fientliga till krav härpå. Redan 1906 under Staaffs regering påbörjades med anledning av unionsupplösningen arbetet på ny försvarsplan. 1907 tillsatte Lindmans ministär en parlamentarisk kommitté för ytterligare utredning särsk. av frågans ekonomiska sida. Då de liberala medlemmarna utgingo ur denna i juli 1910, kan f. sägas ha ingått i ett elakartat akut skede. Vid 1911 års riksdag togo sig motsättningarna skarpa uttryck. Regeringen föreslog bl.a. byggandet av en pansarbåt av ny typ (F-båten) och erhöll anslag härtill i gemensam votering. Under valstriden på hösten s.å. intog f. stor plats. Socialdemokraterna ville betydligt inskränka försvarsväsendet, liberalerna ställde i utsikt minskning av övningstiden. Då Staaff på gr. av valresultatet blivit statsminister i spetsen för en liberal ministär (okt. 1911), tillsattes 4 civila ”försvarsberedningar” för fullständig utredning rörande försvaret och särsk. landets möjlighet att bära försvarsbördorna. I dec. 1911 vidtog regeringen en åtgärd, som betydde uppskov med F-båtens byggande. Följden blev en kraftigt uppflammande försvarsrörelse. En insamling igångsattes för byggande av F-båten (se F-b å t s i n s a m 1 i n g e n). En av Sven Hedin utgiven skrift ”Ett varningsord” utgick i jätteuppl. och gjorde stor verkan. Arbetet i för-svarsberedningarna, som bedrevs samtidigt med den tilltagande krigsfaran i Europa (Balkankri-gen 1912), gav vid handen, att försvaret måste stärkas; Staaff visade i ett tal i Karlskrona (dec. 1913), att han insåg detta, ehuru han ej ville gå med på omedelbar ökning av övningstiden. Detta krav restes emellertid med våldsam kraft från försvarsvänligt håll under hösten 1913. Starkast tog sig försvarsrörelsen uttryck i Bondetåget % 1914 (se d.o.). Som följd av detta avgick Staaf och efterträddes av Hj. Hammarskjöld. A.k. upplöstes, och regeringen utarbetade ny försvarsplan. Den valstrid, som nu följde, är den häftigaste, som utkämpats i Sverige, präglad även av stor personlig bitterhet. Resultatet blev, att de försvarsvänliga partierna, högern och den nybildade gruppen Frisinnade försvarsvänner, fingo 86 platser i A.k. (vinst 22) liberalerna 71 (förlust 31) och socialdemokraterna 73 (vinst 9). Intet parti kunde sålunda ensamt lösa f. Riksdagen sammanträdde ånyo i maj. Regeringsförslaget gick ut på 340 dagars övningstid vid infanteriet med början i okt. (”sammanhängande vinterlinje”). Liberalerna bjödo 280 dagar med början på våren och särskild vinterutbildning, socialdemokraterna 180 dagar. Beträffande sjöförsvaret framlade regeringen byggnadsprogram omfattande 7 F-båtar. Utgången tedde sig ännu oviss, då världskriget utbröt och situationen förändrades. Vs före-slogo liberalerna en kompromiss på basis av 310 dagars övning med sommarlinje, vilket högern avslog. Då kriget pågått en vecka, erbjöd Staaff, följd av större delen av sitt parti, uppgörelse på basis av regeringsförslaget. Socialdemokraterna höllo sig själva utanför överenskommelsen, men deras ledare, Hj. Branting, manade de borgerliga till enighet om frågans lösning. Denna åvägabragtes skyndsamt och i allt väsentligt under hand. Huvudpunkterna i 1914 års försvarsplan voro, utom bestämmelse om 340 dagars övning för de värnpliktige vid infanteriet (högre vid specialvapnen och för studenter), bl.a. uttagande av en särskild värnskatt å 75 mill. kr. av högre inkomst än 5,000 kr. samt byggande av 2 F-båtar, 4 jagare och ett flertal ubåtar. Samtidigt reformerades krigslag-stiftningen och inrättades ett militieombuds-mannaämbete. Det råder intet tvivel om, att den så manifesterade försvarsviljan gjorde intryck utåt och i hög grad bidrog att bevara Sveriges neutralitet under världskriget. Efter krigets slut beslöt urtima riksdagen 1919, i vilken liberaler och socialdemokrater tillsammans förfogade över majoritet i båda kamrarna, att provisoriskt nedsätta övningstiden till 165 dagar. Sveriges militära läge var genom krigets utgång, särsk. genom Finlands och randstaternas frigörelse från Ryssland, förbättrat. A andra sidan var det oundgängligt, att försvaret moderniserades i enl. med krigets lärdomar. 1919—23 arbetade en försvarsrevi-sion med S. Kvarnzelius som ordf, i avsikt att ersätta 1914 års försvarsordning med en ny. Högerministären Trygger 1923—24 tog till huvuduppgift att lösa f. Redan regeringen gick åtskilligt under 1914 års ordning, i det dess förslag innebar slopande av två inf.-reg. samt den — 979 — — 980 —