FÖRSÄKRINGSAVTAL ligt kapital, 1 mill. dal. smt, fördelat på 1,000 lotter. 18/s 1746 stadfäste Konungen ”Reglemente för Brand- och försäkrings contoiret i Stockholm”, dymedelst möjliggörande premiebrand -f. inom riket för byggnader i Stockholms stad (till förebyggande av bränder gällde redan utförliga förhållningsregler inryckta i 1675 års brandordning), vilket senare följdes av privilegier åt ”Brand-försäkrings contoir” för ännu några av rikets större städer. 15It 1782 slutligen privilegierades ”Almänna brand-försäkrings fonden”, vilken skulle göra rikets övriga städer och landsbygder delaktiga av förmånen att kunna erhålla biand-f. — Det ligger i sakens natur, att övergången från naturahushållning till penninghushållning både var förutsättningen för den utveckling av f.-idén, som antytts i det föregående, och bidrog till den utomordentliga utbredning, f.-idén i alla länder fick under 1800-talet. Beträffande de olika f.-bran-schernas historia, deras första uppträdande och utveckling fram till våra dagar hänvisas till de särskilda art. i ”Svensk Uppslagsbok” över resp, f.-grenar. Privatekon om i sk och socialekonomisk betydelse. F. har urspr. uppstått för att täcka ett behov hos den enskilde individen, för att hjälpa denne att bära ekonomiska risker, som han icke själv el. icke ensam kan bära. En privatperson brandför-säkrar sitt lösöre el. sin fasta egendom, enär förlusten genom brand av denna egendom för honom skulle vara ett hårt ekonomiskt slag. En köpman försäkrar ett av honom i främmande land inköpt varuparti för skaderisker av olika slag under transporten över hav och land hem till köparen, enär han endast under denna förutsättning vågar sig på ett så stort köp. En jordbrukare försäkrar sina husdjur mot sjukdom och död, enär han är beroende av djurens avkastning etc. En familjeförsörjare försäkrar sitt eget liv, enär detta är det säkraste sättet, ofta det enda, att säkerställa hustru och barn för de ekonorpiska följderna av hans förtidiga frånfälle och/el. att trygga hans egen försörjning under ålderns dagar. F. utjämnar åt den enskilde en mängd risker, som han eljest icke skulle kunna ikläda sig. Genom denna utjämning av riskerna mellan de olika samhällsmedlemmarna får f. på samma gång en utpräglad samhällelig betydelse. F. skapar jämnare, lugnare och säkrare förhållanden i samhället Utan f. skulle den ekonomiska utvecklingen icke ha hunnit på långa vägar dit, där den nu befinner sig. Den moderna industrialismen, den moderna stordriften, de moderna kommunikationerna, den moderna bebyg gelsen, den moderna kreditgivningen etc , alla dessa företeelser hade icke kunnat nå utvecklingen och omfattningen av i dag, om företagaren själv måst bära den odelade risken för brand, förlisning, död etc. Även genom sin starka kapitalbildande förmåga (närmast avses här liv-f.) har f. främjat samhällsutvecklingen. Dessa synpunkter äro icke nya i vår tid. I förut omnämnda associationsregler för Assurance-compagniet 1739 t.ex. talas om asse-curance såsom ”högstnödige och oumgängelige til handelens och siöfartens befrämjande”. Och liknande tankegångar lågo givetvis bakom bestämmelserna om brandstodstvång i landskapslagarna och sedermera i de olika landslagarna Att f. genom den trygghet och trygghetskänsla, den skapar, blir en stark etisk faktor i samhället, må även här påpekas. Th.Dn. Försäkringsanstalt, bolag el. förening, som driver försäkringsrörelse. Försäkringsverksam-het, idkad ss. rörelse, får i Sverige icke drivas av enskild person utan, bortsett från f., som inrättats av staten, endast av associationer, f. Affärsmässigt utövande av försäkringsrörelse står dock icke öppet för alla associationsformer utan är begränsat till försäkringsaktiebolag och ömsesidiga försäkringsbolag. Är f. grundad på försäkringstagarnas ömsesidiga ansvar, är den ett ömsesidigt försäkringsbolag, den må själv kalla sig bolag el. förening. Det gives även f., som bedriva försäkringsrörelse, ehuru icke affärsmässigt; sådana äro sjukkassor (se d. o.) och understödsföreningar (se d. o.). För försäkringsbolagen gäller lagen om försäkringsrörelse, för sjukkassorna och understödsföreningarna lagen om understödsföreningar. Th.Dn Försäkringsavgift, se Försäkring. Försäkringsavtal. Försäkring gives i rege formen av ett avtal, f., mellan två kontrahenter, försäkringsgivaren och försäkringstagaren. Om f. gäller särskild lag av 3lt 1927 (se F ö r s ä k-r i n g s 1 a g s t i f t n i n g). Denna innehåller såväl tvingande som icke tvingande bestämmelser. Försäkringsvillkoren kunna sålunda, utan hinder för deras giltighet, avvika från bestämmelser i f.-lagen — detta är ock i själva verket mycket vanligt —, dock givetvis icke från dennas tvingande bestämmelser. Försäkringstagaren är pliktig att vid f:s ingående lämna riktiga upplysningar om de förhållanden, som kunna tänkas vara av betydelse för försäkringsgivaren. Försäkringsvillkor, som leder till uppenbar obillighet, kan, oberoende av att f. föreligger, jämkas el. lämnas utan avseende, där sådant kan anses överensstämma med god försäkringspraxis. Jfr F örsäkring. Th.Dn. — 989 — — 990 —