FÖRVALTNING amovibel, Oavsättlig och Ämbetsman), detta ss. naturlig följd därav, att deras ämbeten, förtroendesysslorna, stå i närmaste sammanhang med och beroende av K. m:ts egen verksamhet ss. statsförvaltningens huvud. Vid fastställandet av vilka ämbetsmän, som äro att räkna till f., har ovannämnda grundlagsstadgande följt uppräkningsprinci-pen. Uppräkningen ansluter sig därvid till statsförvaltningens organisation vid tiden för lagrummets tillkomst och företer därför med hänsyn till de förändringar, som senare ägt rum, åtskilliga inkonsekvenser. Ett flertal med de uppräknade helt likställda ämbetsmän, av vilka åtskilliga på gr. av särskilda bestämmelser även äro underkastade förflyttning el. entledigande, kunna således trots detta icke räknas till f. i grundlagens mening. De i R. F. § 35 angivna f. äro följ.: statsråden, justitie-kanslern, expeditionscheferna i statsdep., hela den till Utrikesdep. och dess förvaltningsområde hörande personalen, cheferna för kollegierna, varmed — i den historiskt betingade betydelse, som R. F. med detta begrepp åsyftar —• avses Kammarkollegium, Statskontoret och Kommerskollegium (varemot chefen för Kammarrätten ss. varande domare är oavsättlig), cheferna för i kollegiernas ställe inrättade ämbetsverk, varmed avses Arméförvaltniugen (dess dep. och sjukvårdsstyrelse) och Marinförvaltningen (efterträdare till de forna Krigskollegium och Förvaltningen av sjöärendena), cheferna för Generalpoststyrelsen, Telegrafstyrelsen, Järnvägsstyrelsen, Generaltullstyrelsen, Domänstyrelsen, Lantmäteristyrelsen och Lotsstyrelsen, överståthållaren, underståthållaren och polismästaren i Stockholm, landshövdingarna, fältmarskalkar, generaler och amiraler av alla grader, kommendanter i fästningarna, Generalstabens officerare, regementscheferna och cheferna för alla övriga ”särsk. för sig bestående militära kårer el. bataljoner” samt chefen för Sjökarteverket. E.Spr. Förtrupp, bevakningsavd. bestående av hu-vudsakl. inf. jämte ingenjörtrupp, stundom även fältart.-avd., vilken avdelas inom avantgarde (se d. o.). F. marscherar 1 till 2 km. framför avantgardets huvudstyrka, tryggar densamma, iståndsätter marschvägen samt stödjer förtraven, där sådan finnes. F. avdelar spets i marschriktningen samt s i d o d e-tachement. E.O.B. Förtvålning kallas hydrolys (se d. o.) av estrar och nitriler genom inverkan av syror och baser. Namnet har uppkommit därigenom att tvål erhålles som produkt vid sönderdelning med natronlut av i naturen förekommande fettämnen, glycerinestrar av högmolekylära fettsyror. I senare fallet kallas f. även för s a p o n i f i k a t i o n. Lj. Förtändning, se Baktändning. Förtöja, att fastgöra ett fartyg vid land (kaj), dykdalb el. boj. Förtöjning kallas de tåg el. kättingar, varmed ett fartyg ligger förtöjt. Ankra och f. är att fälla ett el. två ankaren och därefter fastgöra akterstäven vid land. H.S-k. Förundersökning för villkorlig straffdom innebär utredning om för brott häktad el. tilltalad persons karaktär och personliga förhållanden i övrigt samt huruvida skälig anledning finnes att antaga, att han skall låta sig rätta utan undergående av straff. Förundersökare förordnas av domstol och bör, för fullgörande av sitt uppdrag, träda i personlig förbindelse med den tilltalade, hans hem, anhöriga och arbetsgivare. Kostnad för f. utgår av statsmedel. E.S-n. Förutbestämmelse, se Predestination. Förvaltare, utövare av förvaltning (se d.o.). Jfr även Konkursförvaltare. Förvaltning jur., en inom såväl den privata som den offentliga rätten flitigt använd benämning på en mängd sinsemellan mycket olikartade företeelser. Uttrycket har fått en så skiftande användning, att något fullt entydigt allmänt f.-begrepp knappast torde kunna uppställas. Måhända kunde f. karakteriseras ss. en rättsenliga och planmässiga handlingar, beräk-temåls vinnande. Emellertid är denna definition otvivelaktigt för vid. — När uttrycket förekommer inom privatlivets och privaträttens förhållanden, har det dock en bestämdare innebörd. Det syftemål, på vars vinnande den rättsenliga, planmäsiga verksamheten riktar sig, är här alltid ekonomiskt, och f. blir alltså en rad rättsenlig, planmässig verksamhet för vissa syf-nade på uppnåendet av ett el. flera ekonomiska ändamål. Inom den offentliga rätten är förhållandet helt annorlunda. Endast undantagsvis är den offentliga f.-verksamhetens slutsyften rent ekonomiska. Utom den självklara uppgiften att bereda medborgarna trygghet mot yttre fiender har man under tidigare kulturskeden blott velat tilldela staten uppgiften att upprätthålla och vidaregestalta rättsordningen. I övriga livsförhållanden må medborgarna sköta sig Själva utan statens hjälp. En så organiserad stat, vars enda upgift är att upprätthålla den yttre och inre friden benämnes en (ren) rättsstat. Längre fram i tiden utvidgas statens verksamhet att omfatta främjandet av en mängd andra syften utöver de nämnda. Staten sörjer för ungdomens fostran och utbildning, för näringslivets och kommunikationsväsendets utveckling, för fattigvård, hälsovård, arbetar- — 1001 — — 1002 —