FÖRVALTNINGSRÄTT skydd, folkpensionering m.m. och detta ant. direkt genom att själv utföra det medelst egna organ el. ock indirekt genom att ålägga kommunerna el. andra självförvaltningsenheter ombesörjandet av dessa uppgifter. Staten har utvecklats från (ren) rättstat till kulturstat. Sammanfattningen av statens sålunda antydda verksamhet har av de rättslärda indelats på olika sätt. Somliga indela all statsverksamhet i lagstiftning å ena sidan och f. i vidsträckt mening å andra. Under denna inbegripes sålunda, förutom vad som brukar benämnas f. i egentlig el. inskränkt mening, jämväl rättskipning. Vanligast är emellertid följ. 3-delning. Statsverksamheten utgör ant. 1) lagstiftning: skapande av allmänna rättssatser, el. 2) rättskipning: gällande rätts tillämpning på konkreta fall inkl, domars tvångsmässiga verkställande, el. 3) f.: all den statsverksamhet, som icke är vare sig lagstiftning el. rättskipning. Positivt kännetecknas den offentliga f:s åtgärder därav, att de visserligen äro genom lag reglerade men på ett ojämförligt friare sätt än lagstiftnings- och rättskipningsåtgärderna. Den förra, men icke de senare, äro överlämnade åt vederbörande f.-organs fria ändamålsenlighetsbedömning, varvid lagens bestämmelser endast utgöra en begränsande ram för organets handlingsfrihet. Detaljerna regleras icke. Inom f. ”frågar man icke i främsta rummet efter vad som är rätt, utan vad som är nyttigt” (Malmgren). — Vissa f.-uppgifter, t.ex. fattigvård och hälsovård, besörjer icke staten själv genom sina organ, utan den har befallt och bemyndigat kommunalsamhällena att genom sina organ besörja desamma. I detta hänseende skiljer man därför mellan stat s-f. och själ v-f. Dymedelst kan f. lämpas efter olika orters behov och förhållanden. Stats-f. kan vara ant. central-f.: alla ärenden av ett visst slag från hela riket handläggas av ett enda centralorgan, t.ex. Kommerskollegium, el. ock lokal-f.: underordnade organ handhava, var för sitt ämbetsområde, de omedelbara f.-göromålen, t.ex. länsstyrelserna. Därvid kan f. vara centraliserad: maktens tyngdpunkt är förlagd till centralorganet, och lokalorganet är i huvudsak en verkställare av det förras beslut, el. decentraliserad: lokalorganet har fått en mera omfattande befogenhet att självständigt besluta i f.-ärendena. Den centrala f. utövas i Sverige av K. m:t, d.v.s. konungen i statsrådet. Ärendena äro efter sin art fördelade på statsdep., vilkas antal f.n. utgör 9. Chefen för varje dep. benämnes ävenledes statsråd, men hans fullständiga officiella titel är för t.ex. Finansdep:s vidkommande: statsrådet och chefen för Finansdep. Samman fattningen av statsdep. utökad med Nedre ju-stitierevisionen (se d.o.) och Justitiekanslersäm-betet (se d.o.) benämnes K. m.ts kansli. Det närmare om f.-organen tillhör f.-rätten (se d.o.). — Litt.: J. Ask, ”Föreläsningar i sv. förvaltningsrätt” (3 bd, 1902—06); R. Malmgren, ”Förvaltningsrätt” (i ”Lärobok i rättskunskap för blivande landsfiskaler”, 2 uppl., 1, 1927). ögd. Förvaltningsrätt, även kallad administrativrätt, läran om och sammanfattningen av rättsnormerna rörande statens förvaltning, handhavandet av statens höghetsmakt i de enskilda fallen genom därtill bemyndigade och juridiskt ansvariga organ i enlighet med givna riktlinjer. Den formella f. omfattar reglerna för statsförvaltningens organisation och förfarande samt statstjänstemännens förhållande till staten. Den materiellaf. behandlar reglerna för de olika förvaltningsområdena: ekonomi- el. näringsrätt, politirätt el. anstalter till samhällets säkerhet och trivsel samt socialrätt el. samhällets ingripande i förhållandet mellan olika grupper av enskilda medborgare. Till den speciella f. räknas kommunal-, kyrko-och föreningsrätt samt finansrätt (se d. o.). Inom vissa grenar av förvaltningen har det ansetts lämpligt att låta enskilda taga förvaltningen om hand el. medverka vid densamma. Så är förhållandet med fattig- och hälsovård. Den av medborgarna själva utövade förvaltningen kallas självförvaltning el. självstyrelse. För dess handhavande äro medborgarna förenade i samfund, kallade kommuner. Denna art av förvaltning benämnes därför även kommunalförvaltning. E.K. Förvandling. De flesta ryggradslösa och ett fåtal ryggradsdjur genomgå under sin utveckling från befruktningen av ägget till könsmoget individ en f. el. metamorfos. Under utvecklingsförloppet uppträda näml, även hos bottendjur pelagiska larvformer, väsentligt olika de fullbildade djuren. Än övergår en del av larvorganen direkt i det utbildade djuret, än nyanlägges detta från särskilda anlag i larverna. Enl. sv. språkbruk användes dock i regel ordet i mera inskränkt mening och avser endast metamorfosen hos insekterna. Se i övrigt M e t a m o rf o s.) Hos insekterna urskiljer man två slag av f., en o f u 11 s t ä n d i g (hemimetabol) och en fullständig (holometabol). En skarp gräns mellan dessa och mellan den ofullständiga f. och den direkta utvecklingen kan dock knappast upprätthållas. Så räkna vissa forskare till den ofullständiga f. även utvecklingen hos rätvingar, halvvingar och termiter, ehuru den starkt närmar sig den direkta. Hos dessa förmedlas näml, övergången mellan den ur ägghöljet utkrupna — 1003 — 1004 —