FÖRVITTRING Förvittrad jämshögsgranit. Jämshög, Blekinge. J. Carlsson foto. senare komma dessa huvudprodukter av f. till avsättning i hav och sjöar, kvartskornen som sand, lersubstanserna som lera samt karbonaten (mest kalciumkarbonat) som kalkslam, vilka sedermera vid hårdnandet övergå till de tre huvudgrupperna av sedimentära bergarter: sandsten, lersten och kalksten (se Sedimentära bergarter). — Den senare tidens intensiva forskningar i markläran (se d. o.) visar, att den kemiska f. är en svårutredd och under olika klimatförhållanden till sin natur starkt växlande process. De vanliga bergartsmineralen äro i rent vatten olösliga, men det i vittrings-zonen cirkulerande vattnet har från luften upptagit syre, koldioxid, amoniumnitrit (4—5 gånger mer i tropikerna än i tempererade zoner) och nitrater m. m. samt vid sin passage genom ytlagret med dess växttäcke ofta ytterligare koldioxid, humussyror o. a. organiska syror av reducerande natur. Den kemiska f. i varma regioner blir i stort sett en oxidationsprocess med av järn- och manganoxid mörkt rödfärgade vittringsprodukter, ss. t. ex. laterit (se d. o.), i tempererade zoner däremot mer en reduk-tionsprocess med överföring av trevärdiga järnföreningar till mer vattenlösliga tvåvärdiga, som utlakas och förläna vittringsprodukterna ljusa färger. I kalla zoner är den kemiska f.-pro-cessen, bl. a. på gr. av frånvaro av nämnvärt växttäcke, utan betydelse. Ofta bestämmande för det kemiska vitlringsförloppet blir den hastighet, varmed det avdöda växtavfallet på markytan oxideras och därmed försvinner. Detta åter beror av storleksförhållandet mellan temp. och nederbörd. I kalltempererade regioner, ss. n. halvklotets stora barrskogsbälte, dit Fenno-skandia räknas, och särsk. i de n. och fuktiga delarna försiggår denna oxidation blott långsamt, bl. a. på gr. av för liten avdunstning och därav beroende dålig genomluftning av mat-jordslagret, som tillväxer genom mer el. min dre oförmultnat växtavfall (se F ö r n a och H u-m u s) och inverkar reducerande på underliggande mineraljord och bergarter (se P o d sol-v i 11 r i n g). I heta och varmtempererade trakter däremot är temp. i allm. tillräcklig i förhållande till nederbörden för en snabbare oxidation av växtavfallet genom luftens syre, varför vittringsförlopp av nyss anförd natur där äro sällsynta. — Inom större delen av jordytan är nederbörden större än avdunstningen. Härav alstras en nedåtgående vatleninfiltralion med utlakning av sallerna i vittringszonens ytlager. Motsatsen äger rum i torra och varma trakter med större avdunstning, där genom kapillär uppsugning en uppåtstigande strömning bildas med utfällning och anrikning vid markytan av salter från vittringszonens undre del. Berghällar och block äro därför i ökentrakter gärna belagda med en saltkrusta men i det inre ihåliga el. porösa genom urlakning. En enkel f.-form är utlösning och bortföring av sådana i vatten lättlösliga mineral och bergarter som gips och stensalt, vilka därför blott kunna bestå i regnfattiga trakter el. under ett skyddande täcke av ej vattengenomsläppliga lager, t. ex. lersten. Även karbonatbergarter utlösas raskt av kolsy-rehaltigt rinnande vatten, ofta under bildning av grottor och underjordiska flodlopp, mindre vanliga dock i vårt land. Undermineringen leder lätt till ovanliggande lagers instörtande med bildning av doliner och karstlandskap (se Kar st). — Kännedomen om de nutida för varje klimattyp karakteristiska vittringsföre-teelserna gör möjligt att bedöma klimatet under gångna geologiska tider med tillhjälp av den under varje sedimentformation, som ju betyder en transgression över en forntida landyta, befintliga fossila vittringszonen och dess beskaffenhet. — Genom nedisningen bortskaffades från Fennoskandia de massor av lösa vittringsprodukter, som tidigare sannolikt täckte berg — 1009 — — 1010 —