GADEIRA standar m. m. blevo segrarens byte. Genom segern vann Stenbock till en tid det avsedda syftet att hindra danskarnas förening med de rysk-saxiska trupperna. — Litt.: ”Karl XII på slagfältet”, 4 (1919). E.W.;T.H-m. Ga'deira, grekiskt namn på C a d i z. Gade'lius. 1) E r i c G., läkare (1778—1827), med. examina i Äbo 1800, läkare vid Krigs-akad. 1802, disputerade s.å. i Äbo, prosek-tor i anatomi i Stockholm 1805. G. utgav 1804 ”Handbok i me-dicinal-lagfarenhe-ten” och höll 1806 i samband med prosek-toratet föreläsningar i detta ämne. Jämte 6 andra läkare bildade han 1807 Sv. läkaresällskapet och var dess sekreterare 1808 —12 och 1818—21 samt utgav dessa år sällskapets ”Årsberättelse”. 1811 blev G. prof, i teoretisk medicin vid Karolinska inst. Jämte J. Berzelius utgav han ”Journal för läkare och fältskärer” (2 bd, 1806—11) samt publicerade själv ett antal avh. i Vetenskaps-akad:s och Sv. läkaresällskapets handl. Å.Ch. 2) Bror Edvard G., psykiater (f. 29/s 1862), med. d:r och docent i psykiatri i Lund 1896. Sin kliniska utbildning som läkare fick G. vid Lunds hospital och asyl under prof. Svante ödman. Efter att även ha tjänstgjort som t. f. överinspektör för sinnessjukvården blev G. 1903 e. o. prof, i psykiatri vid Karolinska inst. och överläkare vid Stockholms hospital, 1908 ord. prof.; led. av Medicinalstyrelsens vetenskapliga råd 1913. G. har bakom sig en omfattande vetenskaplig produktion. Hans gradualavh. ”Om tvångstankar” (1896) har efterföljts av talrika andra psykologisk-psykiatriska studier, ss. ”Hysteri och katatoni” (1908) m. fl. G. har även riktat uppmärksamheten på de psykiska sjukdomarnas samband med kroppsliga företeelser och starkt understrukit de s. k. inrese-kretoriska organens betydelse för själslivet. Sin samlade erfarenhet som läkare och vetenskapsman har han framlagt i det stora verket ”Det mänskliga själslivet i belysning av sinnessjuk läkarens erfarenhet” (4 bd, 1921—24). I nära samband med G:s’ medicinska produktion stå hans kulturhistoriska arbeten. Bland dessa kunna nämnas ”Sinnessjukdomar och deras behandling förr och nu” (1913), där den moderna sinnessjukvården ställes i motsats mot äldre tiders förhållanden, ”Tro och övertro i gångna tider” (2 bd, 1912—13), som skildrar häxprocesserna och de psykologiska företeelser, vari dessa bottna, samt ”Skapande fantasi och sjuka skalder” (1927), där G. särsk. sysslar med Esaias Tegnér. Som läkare har G. ivrigt kämpat för sinnessjukvårdens humanisering och en rent sjukhusmässig behandling av de sinnessjuka. Ett led i denna strävan har varit G:s’ talrika populärvetenskapliga arbeten och art. om sinnessjukvård och sinnessjuka. F. var sedan 1897 g. m. F. 3). T.V.Sn. 3) Esther Fredrika G., f. Sidner, den föregåendes hustru, oratorie- och romanssångerska (1866—1922), uppträdde med framgång i flera europeiska musikcentra och verkade även som uppskattad sångpedagog. G.M Gades, latinskt namn på C a d i z. Gadh, Hemming, kyrkomän, politiker och folkledare (d. 1520). Härstammande trol. från Kalmartrakten, studerade G. från 1471 vid univ. i Rostock, var 1477 kansler hos biskopen i Linköping, Henrik Tidemansson, och sändes 1479 till Rom, där han vid kurian skulle bevaka Sveriges intressen, närmast i processen om drottning Doroteas (se denna) morgongåva. Framförallt kom hans verksamhet här att inriktas på försvar av Sten Sture d. ä., som från danskt håll inför påven anklagats för olydnad mot unionskonungen. Ss. befullmäktigat sv. ombud förde han striden mot Danmark i Rom till 1500, då han återvände till Sverige. Samtidigt med sin diplomatiska verksamhet bedrev han studier, vilka resulterade i magistergrad och doktorsgrad i dekretalerna (kyrkorätt). Han blev även kammarherre hos påve Alexander VI. — Efter sin återkomst till hemlandet fungerade G. som Sten Sture d. ä:s och Svante Stures ”förste minister”. 1501 blev han vald (”electus”) till biskop i Linköping. Han spelade en stor roll i det uppror, som Sten Sture d ä. började mot konung Hans 1501, och var i fortsättningen en av riksföreståndarens mest anlitade militära och diplomatiska hjälpare. Vid dennes död (1503) understödde han effektivt Svante Sture vid dennes regeringstillträde, bl. a. genom att hemlighålla företrädarens död, och blev dennes förnämsta stöd: han förde befälet över de sv. trupper, som belägrade Kalmar, utförde en betydelsefull politisk mission 1510—12 för att vinna och bevara Lübeck som sv. bundsförvant och var outtröttlig i att vidmakthålla den sv. — 1035 — — 1036 —