Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gall, Jan - Galla - Galla (folk)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GALLA
rigent för Musikföreningen i Lwöw 1880,
sånglärare vid konservatoriet i Krakow 1886,
sedermera körledare i Lwow; komponerade
kör-och solosånger och arrangerade talrika
polska folkvisor för manskör. F.S-l.
Galla (besläktat med sv. gul samt med lat.
fel och grek, cholos, chole’, galla, eg. den gula
el. gröngula; i lat. även bilis), avsöndras
kontinuerligt a? levercellerna och uppbevaras i
gallblåsan under de tider, då matsmältning ej
pågår. G:s mängd varierar i hög grad och kan
uppskattas hos människan till mellan Va och
något mer än 1 1. pr dygn. G. är vanl. gul,
gulbrun el. grönaktig till färgen, har en
intensivt besk smak samt en alkalisk reaktion. De
viktigaste beståndsdelarna i g. äro g.-syrade
salter, g.-färgämnen och kolesterin. Dessutom
finnas neutralfett, fettsyror, lecitin och
oorganiska salter. Bland dessa senare märkas
natrium- och kaliumklorid, kalcium-,
magnesium-och järnfosfater samt spår av koppar- och
möjl. zinksalter. Den g., som kommer direkt
från levern, innehåller betydligt mera vatten
än den, som erhålles från g.-blåsa, beroende
på att i g.-blåsan en koncentration under
vattenupptagande äger rum. Dessutom tillblandas
i g.-blåsan slem och möjl. andra beståndsdelar,
vilka avsöndras från g.-blåsans väggar.
De i g. förekommande sammansatta
g.-syror-na kunna fördelas på två grupper:
glykocholl-och taurochollsyror. De giva vid sönderdelning
i första hand glykocholl (se d.o.), resp, taurin
(se d.o.) samt enkla gallsyror, cholalsyror. De
viktigaste enkla g.-syrorna äro chollsyran, som
är en enbasisk oxisyra, och desoxichollsyran,
vilken utmärker sig därigenom, att den ingår
föreningar med fettsyror och en mängd andra
ämnen, ss. fenol, naftalin, kamfer och
kolesterin, varigenom dessa bli lösliga i g., en för
dessa ämnens passage genom tarmväggen
mycket viktig omständighet. G.-syrorna äro till
sin kemiska konstitution närbesläktade med
kolesterinet, vilket visas därav, att detta
senare kan överföras i g.-syra. De återresorberas
i nedre delen av tarmen och undergå sålunda
en ständig cirkulation. Kolesterin förekommer
i g. i en mängd av över 0,i % och ger ofta
anledning till stenbildning (se Gallstenar).
Om gallfärgämnen, se d.o. — Genom g.
avsöndrar levern ej blott ämnen, vilka stå i
digestionens tjänst, utan även sådana, vilka
äro avsedda att avlägsnas från blodet. G. är
sålunda samtidigt ett sekret och ett exkret. Till
sekretionsprodukterna höra i första hand
g.-syrorna och alkalierna. De förra utmärka sig
genom sin utomordentliga förmåga att minska
ytspänningen mellan fett och vatten.
Härigenom underlättas i hög grad verksamheten av
det fettklyvande enzymet i tunntarmen. Detta
enzym anses näml, verka på fettdropparnas
yta. En sänkning av utspänningen gör, att
fettet lättare sönderdelas i fina droppar och
bildar en emulsion, varigenom givetvis fettets
sammanlagda yta ökas och härmed
betingelserna för enzymets verksamhet. Betydelse för
fettdigestionen har även det alkali, som
tillföres tarmen genom g. och dessutom genom
bukspotten. Härmed bilda de vid fettets
klyvning frigjorda fettsyrorna alkalisalter, vilka äro
lösliga i vatten, under det att de fria syrorna
själva ej äro lösliga häri. Till lösligheten
bidrager även de ovan omnämnda
additionsför-eningarna med desoxichollsyran. — G:s
viktigaste exkretionsprodukt är gallfärgämnena (se
d.o.), vilka härstamma från det blodfärgämne,
som vid blodkropparnas sönderfall frigöres.
Om g. avstänges från tarmen, lider
matsmältningen svårt avbräck. I första hand träffar
detta fettets digestion. Vid bristande g.-flöde
till tarmen blir avföringen lergul, beroende
delvis därpå, att g.-färgämnena i densamma
saknas men även därpå, att den innehåller en
betydande mängd fett och fettsyrade salter
(såpor). G. motverkar även förruttnelsen i
tarmen samt stimulerar tarmrörelserna. Wk.
Galla (egen benämning or omo), ett större,
hamitiskt folk i Abessinien och Somalilandets
inre delar, omfattande ett flertal stammar (ala,
arussi, borana m.fl.); inemot 8 mill. G. äro,
liksom deras grannar och rasfränder
somaler-na, ett välvuxet och vackert folk, i s. dock
uppblandade med negrer och täml. mörkhyade.
Deras språk räknas till den kuschitiska
gruppen av den osthamitiska språkstammen. Till
större delen äro g. nomadiserande herdar med
hjordar av nötboskap och får; norrut ha de
dock under påverkan av den abessinska
kulturen mer och mer bosatt sig som jordbrukare.
Deras hustyp är rundhyddan med kägeltak,
deras klädedräkt bomullsmantlar och
(kvinnorna) hudskört, deras huvudvapen lansar,
svärd och runda lädersköldar. Deras
samhällsskick är bland nomaderna starkt patriarkaliskt,
bland de bofasta mer demokratiskt, med ett
valt råd som styrelse. De flesta g. hålla
fortfarande fast vid sin egen gamla religion, som
utmärkes av tron på ett högsta väsen, Wak, och
en mängd riter, bl.a. ett slags gräskult, till
boskapens fromma; till Wak offras under ett
heligt träd (Ficus Sycomo’rus). Bland de östliga
g. har dock islam gjort betydande framsteg,
och i n. härskar den etiopiska kyrkan. — G.,
som tidigare undanträngts från kusten av
araberna, hade på 1500-talet en storhetstid, då de
behärskade större delen av Abessinien. — Litt.:
P. Paulitschke, ”Ethnographie Nordostafrikas”
— 1079 —
— 1080 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
