GALLA rigent för Musikföreningen i Lwöw 1880, sånglärare vid konservatoriet i Krakow 1886, sedermera körledare i Lwow; komponerade kör-och solosånger och arrangerade talrika polska folkvisor för manskör. F.S-l. Galla (besläktat med sv. gul samt med lat. fel och grek, cholos, chole', galla, eg. den gula el. gröngula; i lat. även bilis), avsöndras kontinuerligt a? levercellerna och uppbevaras i gallblåsan under de tider, då matsmältning ej pågår. G:s mängd varierar i hög grad och kan uppskattas hos människan till mellan Va och något mer än 1 1. pr dygn. G. är vanl. gul, gulbrun el. grönaktig till färgen, har en intensivt besk smak samt en alkalisk reaktion. De viktigaste beståndsdelarna i g. äro g.-syrade salter, g.-färgämnen och kolesterin. Dessutom finnas neutralfett, fettsyror, lecitin och oorganiska salter. Bland dessa senare märkas natrium- och kaliumklorid, kalcium-, magnesium-och järnfosfater samt spår av koppar- och möjl. zinksalter. Den g., som kommer direkt från levern, innehåller betydligt mera vatten än den, som erhålles från g.-blåsa, beroende på att i g.-blåsan en koncentration under vattenupptagande äger rum. Dessutom tillblandas i g.-blåsan slem och möjl. andra beståndsdelar, vilka avsöndras från g.-blåsans väggar. De i g. förekommande sammansatta g.-syror-na kunna fördelas på två grupper: glykocholl-och taurochollsyror. De giva vid sönderdelning i första hand glykocholl (se d.o.), resp, taurin (se d.o.) samt enkla gallsyror, cholalsyror. De viktigaste enkla g.-syrorna äro chollsyran, som är en enbasisk oxisyra, och desoxichollsyran, vilken utmärker sig därigenom, att den ingår föreningar med fettsyror och en mängd andra ämnen, ss. fenol, naftalin, kamfer och kolesterin, varigenom dessa bli lösliga i g., en för dessa ämnens passage genom tarmväggen mycket viktig omständighet. G.-syrorna äro till sin kemiska konstitution närbesläktade med kolesterinet, vilket visas därav, att detta senare kan överföras i g.-syra. De återresorberas i nedre delen av tarmen och undergå sålunda en ständig cirkulation. Kolesterin förekommer i g. i en mängd av över 0,i % och ger ofta anledning till stenbildning (se Gallstenar). Om gallfärgämnen, se d.o. — Genom g. avsöndrar levern ej blott ämnen, vilka stå i digestionens tjänst, utan även sådana, vilka äro avsedda att avlägsnas från blodet. G. är sålunda samtidigt ett sekret och ett exkret. Till sekretionsprodukterna höra i första hand g.-syrorna och alkalierna. De förra utmärka sig genom sin utomordentliga förmåga att minska ytspänningen mellan fett och vatten. Härigenom underlättas i hög grad verksamheten av det fettklyvande enzymet i tunntarmen. Detta enzym anses näml, verka på fettdropparnas yta. En sänkning av utspänningen gör, att fettet lättare sönderdelas i fina droppar och bildar en emulsion, varigenom givetvis fettets sammanlagda yta ökas och härmed betingelserna för enzymets verksamhet. Betydelse för fettdigestionen har även det alkali, som tillföres tarmen genom g. och dessutom genom bukspotten. Härmed bilda de vid fettets klyvning frigjorda fettsyrorna alkalisalter, vilka äro lösliga i vatten, under det att de fria syrorna själva ej äro lösliga häri. Till lösligheten bidrager även de ovan omnämnda additionsför-eningarna med desoxichollsyran. — G:s viktigaste exkretionsprodukt är gallfärgämnena (se d.o.), vilka härstamma från det blodfärgämne, som vid blodkropparnas sönderfall frigöres. Om g. avstänges från tarmen, lider matsmältningen svårt avbräck. I första hand träffar detta fettets digestion. Vid bristande g.-flöde till tarmen blir avföringen lergul, beroende delvis därpå, att g.-färgämnena i densamma saknas men även därpå, att den innehåller en betydande mängd fett och fettsyrade salter (såpor). G. motverkar även förruttnelsen i tarmen samt stimulerar tarmrörelserna. Wk. Galla (egen benämning or omo), ett större, hamitiskt folk i Abessinien och Somalilandets inre delar, omfattande ett flertal stammar (ala, arussi, borana m.fl.); inemot 8 mill. G. äro, liksom deras grannar och rasfränder somaler-na, ett välvuxet och vackert folk, i s. dock uppblandade med negrer och täml. mörkhyade. Deras språk räknas till den kuschitiska gruppen av den osthamitiska språkstammen. Till större delen äro g. nomadiserande herdar med hjordar av nötboskap och får; norrut ha de dock under påverkan av den abessinska kulturen mer och mer bosatt sig som jordbrukare. Deras hustyp är rundhyddan med kägeltak, deras klädedräkt bomullsmantlar och (kvinnorna) hudskört, deras huvudvapen lansar, svärd och runda lädersköldar. Deras samhällsskick är bland nomaderna starkt patriarkaliskt, bland de bofasta mer demokratiskt, med ett valt råd som styrelse. De flesta g. hålla fortfarande fast vid sin egen gamla religion, som utmärkes av tron på ett högsta väsen, Wak, och en mängd riter, bl.a. ett slags gräskult, till boskapens fromma; till Wak offras under ett heligt träd (Ficus Sycomo'rus). Bland de östliga g. har dock islam gjort betydande framsteg, och i n. härskar den etiopiska kyrkan. — G., som tidigare undanträngts från kusten av araberna, hade på 1500-talet en storhetstid, då de behärskade större delen av Abessinien. — Litt.: P. Paulitschke, ”Ethnographie Nordostafrikas” — 1079 — — 1080 —