Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gallehus - Gallén (Kallela), Axel (Akseli)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GALLÉN
Guldhornen från Gallehus (skala omkr, 1/«).
ar känna vi dock deras konstruktion och
utseende. På en stomme av mindre fint guld
voro uppträdda breda ringar av samma men
renare metall, prydda med pålödda figurer
samt instämplade ornament. De senare
datera fyndet till början av 400-talet. Kring
mynningskanten av det ena hornet fanns
dessutom en kortare runinskrift med mästarens
namn. Av flertalet forskare, som studerat
hornen, ha de betraktats ss. ett offerfynd, och i
överensstämmelse härmed ha bilderna
hänförts till det religiösa området. Bland dem
tror man sig återfinna framställningar av
flera gudar, ss. Oden, Tor, Frej och Ull —
Litt.: ”Atlas for nordisk Oldkyndighed” (1857):
S. Müller, ”Vor Oldtid” (1897); O. Almgren i
”Namn och bygd”, 1914; I. Lindquist därst.
1926; A. Olrik i ”Danske Studier”, 1918; E.
Wessén i ”Fornvännen”, 1930. G.Em.
Gallén (från 1905 G. K a 11 e 1 a), A x e 1 (A
k-s e 1 i) Valdemar, finländsk målare och
grafiker (1865—1931),
titulärprof., ledare
för den nationella
riktningen. G., som
på mödernet ansågs
stamma från
kosacksläkt, företedde i sin
naturell starka
kontraster, som även
to-go sig uttryck i hans
konstnärliga
produktion. Obändig
naturdyrkan och
dramatiskt patos
förena
des hos G. med dekorativa tendenser. Han
började på 1880-talet med en långt
gående naturalism, utbildad dels i Paris med
impulser från Bastien-Lepage, dels under
sommarvistelser i hemlandet. G:s första
betydande målning, ”Gumma med katt” (Äbo
konstmuseum), utförd 1885 i den sydfinska
kustbyn Salo, väckte genom sin fräna realism
opposition hos samtiden, som var van vid
Edelfelts mera salongsmässiga
folklivsskild-ringar. I själva verket markerade denna
tavla med sin nästan fotografiskt genomstuderade
landskapsfond och sin helt okonventionella
allmogeskildring ej blott G:s tekniska mognad
utan själva den finska raskaraktärens
genombrott i konsten. Höjdpunkten av
naturalistisk folkskildring nådde G. med ett par bilder
från 1880-talets slut, ”Sårfeber” och
”Middagsvila” (Göteborgs konstmuseum). Den sistn.
duken återger i mustigt måleri av grått och brunt
tre uttröttade bonddrängar, sovande nästan
som djur på de hårda träplankorna i pörtets
skumma, upphettade inre. — Under 1890-ta
let drogs konstnären alltmera mot
symbolismen, vars mystiska ingredienser döko upp
särsk. i fonderna av hans porträtt, t. ex. det
intensiva Sibeliusporträttet, moderns porträtt
(Nationalmuseum) och framförallt den av
kritiken förlöjligade kamratgruppen
”Sympo-sion”, där blodskyarna och de jättelika
örnvingarna skulle symbolisera tankens diony
siska flykt vid dryckesbordet. Redan tidigare
hade G. börjat syssla med Kalevala-motiven,
som skulle bli hans mest personliga och
betydelsefulla insats. Aino-triptyken, målad i
två varianter o. 1890 — den sista över direkta
studier från östligaste Karelen, där de gamla
runorna ännu sjöngos — höll sig liksom den
mera fantastiska ”Sampo smides” helt inom
naturalismens teknik. Efter en vistelse i
Berlin och styrkt av en stimulerande samvaro
med den Munch-Strindbergska kretsen
återvände G. till hemlandet för att bosätta sig i det
ödsliga Ruovesi. Här ute i naturens isolering
byggde han sig av grovt furutimmer en
kyrk-liknande ateljé i en sorts modifierad allmoge
stil, som blev förebild för den
nationalro-mantiska arkitekturriktningen i Finland omkr.
sekelskiftet, och här kommo hans idéer om
Kalevalasägnerna till full mognad.
G. förstod nu, att det gamla folkeposets
gestalter måste återges i stiliserad, icke
naturalistisk form. Kärvt och dekorativt,
befruktande sin fantasi ej blott med själva
myterna utan även med etnografiska fakta,
började han tolka Kalevalas primitiva dramatik
med temperafärg på grov säckväv.
Karakteristiskt är, att seriens inledningsbild,
”Sam-pos försvarare” (1896, Åbo konstmuseum),
först utfördes som träsnitt. Sedan följde
”Lem-minkäinens moder” (Ateneum) och
”Jouka-hainens hämnd” (Äbo konstmuseum). Efter
fullbordandet av dessa storverk i sträva
linjer och färger vistades G. någon tid i Italien
För den finska paviljongen på Parisutst. 1900
— 1087 —
— 1088 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
