Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Galliffet, Gaston Alexandre Auguste de - Galliformes - Gallikanism - Gallikanska kyrkan - Gallimatias - Gallinago - Gallinazo - Gallinula - Gallio - Gallion el. galjon - Gallionsbild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GALLIONSBILD
Mexiko 1862—63 och 1867—68 samt utmärkte
sig under fransk-tyska kriget, särsk. vid
Sedan V# 1870, där han blev krigsfånge. Efter
kriget deltog G. i striderna mot
kommunar-derna, blev 1879 chef för 9:e armékåren
(Tours) och 1886 medl. av högsta krigsrådet
och arméinspektör, i vilken egenskap han
övade stort inflytande på franska kav:s
utveckling. 1899—1900 var G. krigsminister.
— Litt: L. Thomas, ”Le général de G.”
(1910). E.Bz.
Gallifo’rmes, Gallina’cei, Galli’næ, ordn. bland
fåglarna, se Hönsfåglar.
GallikanFsm, se Gallikan s ka kyrkan.
Gallika’nska kyrkan, namn på katolska
kyrkan i Frankrike, särsk. med tanke på dess
relativa oberoende av påvedömet (g a 11 i k
a-nism). Ledningen inom g. har omväxlande
förlagts till statsmakten och episkopatet,
varför man talat dels om kungl., dels om
episko-pal gallikanism. Termen förbehålles dock
stundom för den senare typen. — Redan från
300-talet framträder biskopen av Arelate
(Ar-les) ss. Galliens primas och påvens
ställföreträdare, håller synoder och organiserar kyrkan
i sitt område. Den kyrkorätt, som härvid
utbildades, kodifierades under Karl den
stores regering (Aachen 802), då monarken gjort
sig så gott som suverän på det kyrkliga
området och påven blivit helt beroende av
honom. Efter Karls bortgång försvagades såväl
stats- som påvemakten, varför
ärkebiskoparna en tid dominerade i kyrkostyrelsen. När
det reorganiserade påvedömet från 1000-talet
uppträdde med anspråk på absolut makt,
samtidigt som kraftfulla regenter, ss. Filip
August och Filip den sköne, åter hävdade
statens rätt, uppstodo ständiga konflikter mellan
kronan och påvestolen. Till öppen strid kom
det under Bonifatius VIII. Gallikanismens
idéer utbildades under 1400-talet i
sammanhang med de allmänna reformkonsilierna av
J. Gerson (se denne). Vid samma tid
avvisade en fransk nationalsynod (1407) påvens
övergrepp vid ämbetstillsättningar, beskattning
och rättskipning. En ny nationalsynod i Bour
ges 1438 gjorde dessa grundsatser till
rikslag genom den s. k. Pragmatiska
sanktionen (föregavs vara proklamerad av
Lud-vid den helige 1268). Denna behöll sin
giltighet under de följ, årh., ehuru kyrkans frihet
väsentligen inskränktes genom konkordatet
mellan konungen och påven 1516
(domkapitlens valrätt avskaffades till förmån för
konungen). Gallikanismen utbildades under
1500-och 1600-talen obehindrat vidare trots påvens
gensagor. I Declaratio cleri gallicani (se d.o.)
1682 fick g. i dess statsliga gestalt sin
slutgiltiga utformning. Här stipuleras, att
påv-liga bullor icke få offentliggöras utan
konungens tillåtelse; staten råder över kyrkans
egendom och inkomster; ingen romersk myndighet
får utöva jurisdiktion i Frankrike. Ehuru det
ta aktstycke formellt återkallades, tillämpades
det dock i vissa delar ända till revolutionen
1789. Napoleons konkordat med påven 1801
berövade g. sista resten av självständighet.
Under 1800-talet bekämpades gallikanismen av
romantikern de Maistre (se denne).
Dödsstöten fick den av den ultramontanism, som
segrade vid Vatikankonsiliet 1870. —
Upplösningen av bandet mellan stat och kyrka
i Frankrike 1905 betydde, att kyrkan helt
utlämnades åt påvestolens godtycke. Efter
brytningen 1927 mellan den franska katolskt
inriktade rojalismen och påvestolen (se A c t i o n
f r a n ? a i s e) har man dock i stil med den
gamla gallikanismen bestritt påvens rätt att
blanda sig i politiken. — Litt.: G.
Desdevi-ses du Dezert, ”L’église et 1’état en France”
(2 bd, 1907—09); A. Loisy, ”L’église et la
France”, (1925). A.M-n.
Galiimati’as (av omstritt ursprung; snarast
en term från de medeltida
univ.-disputationer-na, till lat. gallus, tupp, stridstupp, och grek.
-mathi’a, vetande; jfr A. Nelson i ”Strena
philo-logica upsaliensis”, 1922), meningslöst prat,
ord-svammel. E.H.
Gallina’go, fågelsläkte, se Beckasiner.
Gallina’zo, korpgam, se Gamar, Nya
världens.
Galli’nula, se Rörhönesläktet.
Ga’llio (grek. Gallion), broder till filosofen
Seneca, romersk prokonsul i prov. Akaja,
vilket ämbete han tillträdde i Korint i början
av 50-talet e. Kr. Enl. Apg. 18:12 ff. blev
Paulus av judarna anklagad inför G. i Korint,
vilken dock avvisade anklagelserna ss. honom
ovidkommande religionsträtor. G. blev
avrättad av Nero. — 1905 offentliggjorde
fransmannen A. Bourguet fragment av en
skrivelse från kejsar Claudius, förvarad i Delfi,
där denne bekräftar stadens och templets
rättigheter och där även G. nämnes (G.-i
n-skriften). Tidsuppgifterna i denna
skrivelse ha varit av betydelse för fastställandet av
vissa data i Pauli liv. S.N.
Gallion el. g a 1 j o n, en å ömse sidor av
förstäven å äldre segelfartyg anbringad
utbyggnad för fartygsskrovets yttre avrundande och
för manskapets bekvämligheter. H.S-k.
Gallio’nsbild, figur oftast uthuggen ur trä,
som pryder översta och främsta delen av
förstäven å fartyg med bogspröt. På g:s skapan-
— 1097 —
— 1098 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
