GALLSTEN ge de kvarstående, bästa stammarna det ökade utrymme, de behöva för en ändamålsenlig utveckling. Samtidigt tillgodogöras de stammar, som av en el. annan anledning ej längre böra kvarstå. G., som är det viktigaste medlet att leda beståndets utveckling, framkallar kvalitativt bättre skog, ökar värdetillväxten, härdar beståndet mot yttre inflytelser och påverkar viktiga produktionsfaktorer i marken. Första g. brukar inläggas, sedan beståndet slutit sig och stammarna kvistrensat sig till ett par m. höjd (20—30 år), och upprepas med efter trädslag, ålder, markbeskaffenhet och tidigare ut-glesnings styrka varierande tidsintervall, o. 5 år i s. delarna av Sverige och 10 år och längre norrut. G. göras först i allm. relativt svaga och ökas i styrka med stigande ålder Med 5-åriga g.-intervall kan ett uttag av 5—10 °/o av beståndets kubikmassa el. grundyta (se d.o.) betecknas som en svag, 11—15 °/o en medelstark och 16—25 °/o en stark huggning. Man skiljer mellan rensnings-g., låg-g. och kron-g. Vid rensning s-g. uttagas endast döda, sjuka och skadade träd. I regel är den en mycket svag g., och ehuru den är av betydelse för beståndets sundhet, har den dock ingen större inverkan på det kvarstående beståndets utveckling. Den kombineras därför alltid med starkare ingrepp. L å g-g. angriper beståndet underifrån. Man hugger de lägre, undertryckta och överskuggade stammarna och luckrar först vid starkare utglesning själva krontaket. Låg-g. passar av markhänsyn bäst för starkt skugg-givande trädslag. Vid k r o n-g. sker den viktigaste huggningen bland de medelhöga träden. De lägre kvarlämnas till skydd för mar ken el. som reservträd. Denna är den vanligaste metoden och kan användas för alla trädslag. Under senare delen av omloppstiden (se d.o.) övergår ofta g. i ljushuggning (se d.o.). F.A.Bn. 2) Trädg. De flesta sådder i trädgården företagas med så rikliga frömängder, att groddplantorna komma alltför tätt. De plantor, som ej skolas, måste därför gallras, ofta i flera omgångar. G. sker vanl. genom uppryckande el. borthackande av överflödiga plantor på ett tidigt stadium. C.G.D. Gallsteklar, en insektgrupp av steklarnas ordn., omfattande i allm. endast ett par mm. långa, mörkfärgade arter, igenkännliga i sht på den korta och högt välvda mellankroppen, den från sidorna starkt hoptryckta, skenbart endast 2- till 3-ledade, korta bakkroppen, de långa, ej brutna antennerna samt framvingar-nas saknad av s.k. vingmärke och mer el. mindre reducerade ådernät. Det långa och hår- Gal Istekel. fina äggläggningsröret är under vila helt indraget i kroppen. I Sverige finnas närmare 200 arter. G. indelas i tre biologiska grupper: 1) Äkta g. (Galli'colæ), 2) snylt-g. (Inquili'nce) och 3) parasitiska g. — De äkta g. (släktet A'ndricus, Cynips, Biorrhi'za m.fl.) lägga sina ägg i levande växtdelar (blad, grenar, rötter m.m.) och frambringa därigenom å dessa, i sht på ek, sjukliga utväxter el. ansvällningar, s.k. galler av vitt olika och karakteristisk form hos olika arter (se Gallbildningar). Inuti dessa lever larven av den närmast omgivande vävnaden och förpuppar sig. Hos de äkta g. möta vi komplicerade fortplantningsförhållanden. Vid sidan av arter, som föröka sig på vanligt sätt genom hannar och honor, förekommer hos ett stort antal av de på ek levande arter na en heterogoni, d. v. s. en regelbunden växling mellan en partenogenetisk (se P a r-tenogenes) vårgeneration och en sexuell sommargeneration, bestående av hannar och honor. De båda generationernas honor äro ofta betydligt olika, och gallerna, som de frambringa, se också helt olika ut. Insikten om dessa förhållanden inverkade naturl. i hög grad förändrande på den systematiska uppfattningen av arterna, i det att många, som beskrivits som ■skilda arter och t.o.m. som olika släkten, visade sig endast vara olika led i en och samma arts utvecklingscykel (se G a 11 b i 1 d n i n g ar). — S n y 1 t-g. kunna ej själva frambringa galler utan inhysa sig i sådana av de äkta g., i sht i de på ek och rosor bildade gallutväxterna och livnära sig av gallvävnaden. Deras fortplantning är normal, i det varje generation består av hannar och honor. Samma gall kan samtidigt hysa ett stort antal olika arter av snylt-g., som än leva ini den eg. larvkammaren än utanför denna i parenkymvävnaden. Hit hör bl.a. släktet Syne'rgus, snyltande hos ek-g. — De p a-rasitiska g. leva i motsats till de bägge andra grupperna av animalisk föda och uppträda som parasiter i andra insekter. Ett stort antal g. höra till denna grupp, bl.a. den största av våra g., IbaTia cultella'tor, mätande ända till o. 15 mm. längd, som lever parasitiskt på trä-steklar (se d.o.). S.Bgtn. Gallsten, cholelithi'asis, är den vanligaste och viktigaste av sjukdomarna i gallvägarna. Man beräknar, att ung. var 10 :e människa har g. — 1105 — — 1106 —