Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gallring - Gallsteklar - Gallsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GALLSTEN
ge de kvarstående, bästa stammarna det ökade
utrymme, de behöva för en ändamålsenlig
utveckling. Samtidigt tillgodogöras de stammar,
som av en el. annan anledning ej längre böra
kvarstå. G., som är det viktigaste medlet att
leda beståndets utveckling, framkallar
kvalitativt bättre skog, ökar värdetillväxten, härdar
beståndet mot yttre inflytelser och påverkar
viktiga produktionsfaktorer i marken. Första
g. brukar inläggas, sedan beståndet slutit sig
och stammarna kvistrensat sig till ett par m.
höjd (20—30 år), och upprepas med efter
trädslag, ålder, markbeskaffenhet och tidigare
ut-glesnings styrka varierande tidsintervall, o.
5 år i s. delarna av Sverige och 10 år och
längre norrut. G. göras först i allm. relativt
svaga och ökas i styrka med stigande ålder
Med 5-åriga g.-intervall kan ett uttag av 5—10
°/o av beståndets kubikmassa el. grundyta (se
d.o.) betecknas som en svag, 11—15 °/o en
medelstark och 16—25 °/o en stark huggning. Man
skiljer mellan rensnings-g., låg-g. och kron-g.
Vid rensning s-g. uttagas endast döda, sjuka
och skadade träd. I regel är den en mycket
svag g., och ehuru den är av betydelse för
beståndets sundhet, har den dock ingen större
inverkan på det kvarstående beståndets
utveckling. Den kombineras därför alltid med
starkare ingrepp. L å g-g. angriper beståndet
underifrån. Man hugger de lägre, undertryckta
och överskuggade stammarna och luckrar först
vid starkare utglesning själva krontaket. Låg-g.
passar av markhänsyn bäst för starkt
skugg-givande trädslag. Vid k r o n-g. sker den
viktigaste huggningen bland de medelhöga
träden. De lägre kvarlämnas till skydd för mar
ken el. som reservträd. Denna är den
vanligaste metoden och kan användas för alla
trädslag. Under senare delen av omloppstiden
(se d.o.) övergår ofta g. i ljushuggning (se
d.o.). F.A.Bn.
2) Trädg. De flesta sådder i trädgården
företagas med så rikliga frömängder, att
groddplantorna komma alltför tätt. De plantor, som
ej skolas, måste därför gallras, ofta i flera
omgångar. G. sker vanl. genom uppryckande el.
borthackande av överflödiga plantor på ett
tidigt stadium. C.G.D.
Gallsteklar, en insektgrupp av steklarnas
ordn., omfattande i allm. endast ett par mm.
långa, mörkfärgade arter, igenkännliga i sht
på den korta och högt välvda mellankroppen,
den från sidorna starkt hoptryckta, skenbart
endast 2- till 3-ledade, korta bakkroppen, de
långa, ej brutna antennerna samt
framvingar-nas saknad av s.k. vingmärke och mer el.
mindre reducerade ådernät. Det långa och hår-
Gal Istekel.
fina äggläggningsröret är under vila helt
indraget i kroppen. I Sverige finnas närmare
200 arter. G. indelas i tre biologiska grupper:
1) Äkta g. (Galli’colæ), 2) snylt-g. (Inquili’nce)
och 3) parasitiska g. — De äkta g. (släktet
A’ndricus, Cynips, Biorrhi’za m.fl.) lägga sina
ägg i levande växtdelar (blad, grenar, rötter
m.m.) och frambringa därigenom å dessa, i sht
på ek, sjukliga utväxter el. ansvällningar, s.k.
galler av vitt olika och karakteristisk form hos
olika arter (se Gallbildningar). Inuti
dessa lever larven av
den närmast
omgivande vävnaden och
förpuppar sig. Hos
de äkta g. möta vi
komplicerade
fortplantningsförhållanden. Vid sidan av
arter, som föröka sig
på vanligt sätt
genom hannar och
honor, förekommer hos
ett stort antal av de
på ek levande
arter
na en heterogoni, d. v. s. en regelbunden
växling mellan en partenogenetisk (se P a
r-tenogenes) vårgeneration och en sexuell
sommargeneration, bestående av hannar och
honor. De båda generationernas honor äro ofta
betydligt olika, och gallerna, som de
frambringa, se också helt olika ut. Insikten om
dessa förhållanden inverkade naturl. i hög grad
förändrande på den systematiska uppfattningen
av arterna, i det att många, som beskrivits som
■skilda arter och t.o.m. som olika släkten,
visade sig endast vara olika led i en och samma
arts utvecklingscykel (se G a 11 b i 1 d n i n g ar).
— S n y 1 t-g. kunna ej själva frambringa galler
utan inhysa sig i sådana av de äkta g., i sht i
de på ek och rosor bildade gallutväxterna och
livnära sig av gallvävnaden. Deras
fortplantning är normal, i det varje generation består
av hannar och honor. Samma gall kan
samtidigt hysa ett stort antal olika arter av snylt-g.,
som än leva ini den eg. larvkammaren än
utanför denna i parenkymvävnaden. Hit hör bl.a.
släktet Syne’rgus, snyltande hos ek-g. — De p
a-rasitiska g. leva i motsats till de bägge
andra grupperna av animalisk föda och
uppträda som parasiter i andra insekter. Ett stort
antal g. höra till denna grupp, bl.a. den största
av våra g., IbaTia cultella’tor, mätande ända till
o. 15 mm. längd, som lever parasitiskt på
trä-steklar (se d.o.). S.Bgtn.
Gallsten, cholelithi’asis, är den vanligaste och
viktigaste av sjukdomarna i gallvägarna. Man
beräknar, att ung. var 10 :e människa har g.
— 1105 —
— 1106 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
