GALTONIA den allmänna regeln, att avkomman efter från genomsnittstypen avvikande föräldrar avviker från densamma i samma riktning som föräldrarna men ej så starkt som dessa — kallad Galtons regression. Denna beräknas som ett indextal, som uttrycker skillnaden i avvikelse hos föräldrar och avkomma. G:s lag och G:s regression bestå visserligen ännu som rent statistiska beskrivningar på vad man skulle kunna kalla förärvningens medeltal, men den moderna forskningen har lyckats tränga djupare, än vad G:s metoder tilläto (se Ärftlighetslära). — G. har spelat en betydande roll för kriminaltekniken genom sitt registreringssystem för fingeravtryck, vilket ytterligare utarbetades av W. Henry och numera användes av ett stort antal länders poliskårer. — Bland G:s skrifter märkas ”Narrative of an explorer in tropical South Africa” (1853), ”Hereditary genius, its laws and consequences” (1869), ”Natural inheritance” (1889), ”Finger -print directories” (1895), ”Memories of my life” (1908). J.R.;T.E-r. Galto'nia, sydafrikanskt släkte av fam. liljeväxter med 2 arter, av vilka G. (Hyaci'nthus) ca'ndicans, med lökstam och o. 1 m. höga stänglar, som bära i klase ordnade, vita, hya-cintliknande blommor, odlas ss. prydnadsväxt i våra trädgårdar. A.V-e. Galtonpipa [gäTtan-], en av F. Galton konstruerad pipa, avsedd till prövning av hörseln, särsk. vid mycket höga tonområden, samt till bestämning av den övre hörselgränsen. Den består av en liten, sluten metallpipa, vars längd kan mikrometriskt förändras. N.R-e. Galtåsen, bergshöjd i Hössna s:n, Älvsborgs län, ö. om Ulricehamn, Västergötlands högsta punkt, 358 m.ö.h. S. Galuppi [-lo'pi], Baldassare, italiensk tonsättare (1706—85), elev av Lotti, en kortare tid i London och S:t Petersburg (ledare av hovsångarkapellet), 1748 v. kapellmästare vid Markuskyrkan, 1762 kapellmästare, ledare av konservatoriet DeglTncurabile. G. komponerade kyrkliga verk och pianosonater men spelade störst roll som kompositör av komiska operor, varav han har skrivit över 100 och som o. 1750 räknades som de mest betydande inom sin genre i Italien. E.A. Galvanauskas, E r n e s t, litauisk politiker och diplomat (f. 1882), ingenjör, affärsman. Redan tidigt en av ledarna för de litauiska själv-ständighetssträvandena (demokratiska partiet), tog G. del i revolutionen 1905. Efter ingen-jörspraktik i Frankrike blev han 1919 medl. av litauiska delegationen vid fredskonferensen i Paris; 1919—24 var han vid flera olika tillfällen ministerpresident, finans-, handels- el. utrikesminister. G. har spelat en framträdande roll vid grundandet och konsolideringen av staten samt deltog ss. en huvudperson i nedslåendet av de röda och polska anfallen 1919 och 1920, frederna med Sovjetryss-land 1920 och 1922, inkallandet av en konstituerande nationalförsamling (1920), införandet av allmän värnplikt, grundandet av en statsbank och ett univ. (1922) i Kaunas (Kowno), jordrefor men 1922 m.m. Särsk. uppmärksammade han den polska imperialismen, som han med framgång bekämpat, bl.a. inför Nat. förb., där han hade stor andel i utverkandet av att Memelom-rådet (se d.o.) införlivades med Litauen (1924). G. är jämväl upphovsman till och huvudorganisatör av den litauiska jordbrukskooperationen. 1924—27 minister i London, drog sig G. därefter tillbaka till privat verksamhet. Th. Galva'ni, Luigo Aloisio, italiensk naturforskare och läkare (1737—98), 1766 prof, i anatomi i Bologna. G. gjorde sig tidigt känd ss. framstående ana-tom. Mest berömd har han blivit genom upptäckten av s.k. galvanisk elektricitet (se d.o.). Av en tillfällighet gjorde G. (enl. en annan version hans hustru) den iakttagelsen, att nypreparera-de grodben utförde muskelkontraktioner, så snart elektriska urladdningar ägde rum i deras närhet. Vid studiet av dessa fenomen upptäckte G., att dylika muskelkontraktioner även inträffade, då en muskel förbands med en metall och en nerv, som gick till densamma, med en annan metall, medan metallerna sinsemellan bragtes i kontakt med varandra. G. förklarade detta på så sätt, att muskeln vore att jämföra med en leidnerflaska, vars inre beläggning utgjordes av nervsubstansen; genom metallerna ägde en elektrisk urladdning rum. Elektricitetens uppkomst tyddes av G. ss. beroende på den hos djuret inneboende livskraften. Sina undersökningar över detta s.k. G:ska försök sammanfattade han i ”De viribus electricitatis in — 1119 — — 1120 —