GALVANISKA ELEMENT motu musculari commentarius” (1791), som väckte stort uppseende. Den av G. givna förklaringen till fenomenet fick snart många motståndare, bland dem Volta, som ansåg elektricitetskällan vara att söka vid kontaktstället mellan metallerna (se Elektricitet, sp. 272). Det G:ska försöket gav upphov till studiet av de senare så betydelsefulla galvaniska strömmarna. — G:s samlade arbeten utgåvos i 5 bd 1841—42. N.R-e. Galvanise'ra, överdraga metallföremål med en beläggning av annan metall på elektrolytisk väg (se G a Ivan o t ek n ik). I dagligt tal användes ordet även för att beteckna överdragning av järnföremål med zink genom ned-doppning i smält zink (se F ö r z i n k n i n g) I.S. Galvaniska element, källa för elektrisk ström, där den elektriska energin erhålles på gr. av kemiska reaktioner el. genom vissa fysikaliska processer, framförallt diffusion. G.e. måste bestå av minst tre olika ledare, ant. två olika metaller och en elektrolyt (ledare av andra slaget) el. också av två lika metaller, i beröring med var sin lösning av ett och samma salt, men med olika koncentration. Urtypen för g.e. är det 1800 konstruerade Voltas element, bestående av en koppar- och en zinkskiva, nedsänkta i utspädd svavelsyra. Elementet kallas öppet, om ingen yttre ledning finnes, slutet, om metallerna (polerna) äro förenade med en ledningstråd. Mellan polerna utbildar sig en potentialdifferens, kopparn erhåller den högre potentialen (positiv pol), zinken den lägre (negativ pol). Potentialdifferensen mellan det öppna elementets poler kallas elektromotorisk kraft (e.m.k.). — Volta ansåg beröringsytan mellan olika metaller vara sätet för ett elements e.m.k.; de kemiska reaktionerna i elektrolyten voro för honom betydelselösa. Denna uppfattning (kontaktteorin) rönte tidigt kritik. Från flera håll (de la Rive, Faraday) hävdades, att de kemiska omsättningarna i elektrolyten voro av väsentlig betydelse för förståelsen av g.e., men först genom senare arbeten (Helmholtz och framförallt Nernst) har denna teori (kemiska teorin) blivit den allmänt omfattade. Enl. denna antager man, att varje metall, som står i beröring med en elektrolyt, har en strävan att i vätskan utsända positivt laddade metalljoner och antager därför själv negativ laddning. Den joniserande kraften kallas joniseringstendens el. lösningstryck. De i vätskan befintliga jonerna ha emellertid en motsatt strävan, tack vare det av Brownska rörelsen framkallade osmotiska trycket och den elektrostatiska attraktionen, att åter utfalla och urladda sig på metallplattan. På gr. av den ömsesidiga storleken av dessa mot varandra verkande krafter kunna tre möjligheter tänkas. Lösningstryc-ket kan vara större än avjoniseringstendensen. Metallen utsänder då joner i vätskan, dess negativa laddning växer, tills attraktionen mellan platta och jon blir tillräckligt stor för att hindra en vidare utströmning. Det utbildas en potentialdifferens mellan metall och vätska, allt större, ju högre metallens lösningstryck är. Zink har större lösningstryck än koppar. Detta förklarar, varför zink i Voltas element blir negativ pol. — Äro lösningstryck och avjonise-ringstendens lika stora, uppkommer icke någon potentialdifferens mellan metall och elektrolyt. — Är slutligen lösningstrycket mindre än avjoniseringstendensen, utfaller vätskans positiva joner på metallen, som blir positivt laddad i förhållande till vätskan. Så är fallet vid Daniells element (se nedan), där koppar står i en mättad lösning av kopparsulfat. Den matematiska behandlingen ger för potentialdifferensen i gränsytan mellan metall och elektrolyt vid rumstemp. uttrycket 0,05776 , „ P .. e^—^- volt, där n är jonens valens, P metallens lösningstryck, p jonens osmotiska tryck i vätskan. Slutes elementet med en yttre ledning, öppnas en möjlighet för potentialdifferensens utjämning. En elektrisk ström uppkommer i ledningen från koppar till zink (d.v.s. zinkens överskott på elektroner strömmar över till kopparn). Därigenom minskas zinkens negativa laddning och dess attraktion av de positiva metalljonerna. Lösningstrycket får överhand och driver nya metalljoner ut i lösningen. Elementet reglerar automatiskt sin potentialdifferens, och strömmen blir varaktig. För Voltas element blir den dock icke konstant utan sjunker efter en stund till ett mycket litet värde. Detta är en följd av polarisation vid kopparskivan. Syrans positiva vätejoner, som urladdats vid kopparskivan, bortgå icke helt och hållet i gasform. En del stanna kvar som ett ytterst tunt gasskikt och sänker kopparns potential, tack vare sitt lösningstryck, som är större än koppars. För att ett g.e. skall ge konstant ström fordras, att polarisationen förhindras. Är strömstyrkan liten el. är elementet endast ett kort tidsintervall i bruk, hinner vätet diffundera ut i vätskan. Detta kallas spontan d e p o 1 a ri-s a t i on. Vid praktiskt bruk av g.e. är det nödvändigt att tillföra en depolarisator, som kan oxidera vätet till vatten. Bland sådana ämnen kunna nämnas kaliumbikromat, salpetersyra, brunsten (se nedan). En annan ofta använd ut Uppslagsbok. X. _____ 1121 ___ — 1122 —