Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Galvani, Luigo Aloisio - Galvanisera - Galvaniska element
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GALVANISKA ELEMENT
motu musculari commentarius” (1791), som
väckte stort uppseende. Den av G. givna
förklaringen till fenomenet fick snart många
motståndare, bland dem Volta, som ansåg
elektricitetskällan vara att söka vid kontaktstället
mellan metallerna (se Elektricitet, sp.
272). Det G:ska försöket gav upphov till
studiet av de senare så betydelsefulla galvaniska
strömmarna. — G:s samlade arbeten utgåvos
i 5 bd 1841—42. N.R-e.
Galvanise’ra, överdraga metallföremål med
en beläggning av annan metall på elektrolytisk
väg (se G a Ivan o t ek n ik). I dagligt tal
användes ordet även för att beteckna
överdragning av järnföremål med zink genom
ned-doppning i smält zink (se F ö r z i n k n i n g)
I.S.
Galvaniska element, källa för elektrisk ström,
där den elektriska energin erhålles på gr. av
kemiska reaktioner el. genom vissa fysikaliska
processer, framförallt diffusion. G.e. måste
bestå av minst tre olika ledare, ant. två olika
metaller och en elektrolyt (ledare av andra
slaget) el. också av två lika metaller, i
beröring med var sin lösning av ett och samma
salt, men med olika koncentration. Urtypen
för g.e. är det 1800 konstruerade Voltas
element, bestående av en koppar- och en
zinkskiva, nedsänkta i utspädd svavelsyra.
Elementet kallas öppet, om ingen yttre
ledning finnes, slutet, om metallerna
(polerna) äro förenade med en ledningstråd. Mellan
polerna utbildar sig en potentialdifferens,
kopparn erhåller den högre potentialen (positiv
pol), zinken den lägre (negativ pol).
Potentialdifferensen mellan det öppna elementets
poler kallas elektromotorisk kraft
(e.m.k.). — Volta ansåg beröringsytan mellan
olika metaller vara sätet för ett elements e.m.k.;
de kemiska reaktionerna i elektrolyten voro för
honom betydelselösa. Denna uppfattning
(kontaktteorin) rönte tidigt kritik. Från flera håll
(de la Rive, Faraday) hävdades, att de kemiska
omsättningarna i elektrolyten voro av
väsentlig betydelse för förståelsen av g.e., men först
genom senare arbeten (Helmholtz och
framförallt Nernst) har denna teori (kemiska teorin)
blivit den allmänt omfattade. Enl. denna
antager man, att varje metall, som står i
beröring med en elektrolyt, har en strävan att i
vätskan utsända positivt laddade metalljoner
och antager därför själv negativ laddning. Den
joniserande kraften kallas joniseringstendens
el. lösningstryck. De i vätskan
befintliga jonerna ha emellertid en motsatt strävan,
tack vare det av Brownska rörelsen
framkallade osmotiska trycket och den elektrostatiska
attraktionen, att åter utfalla och urladda sig på
metallplattan. På gr. av den ömsesidiga
storleken av dessa mot varandra verkande krafter
kunna tre möjligheter tänkas.
Lösningstryc-ket kan vara större än avjoniseringstendensen.
Metallen utsänder då joner i vätskan, dess
negativa laddning växer, tills attraktionen mellan
platta och jon blir tillräckligt stor för att hindra
en vidare utströmning. Det utbildas en
potentialdifferens mellan metall och vätska, allt
större, ju högre metallens lösningstryck är.
Zink har större lösningstryck än koppar. Detta
förklarar, varför zink i Voltas element blir
negativ pol. — Äro lösningstryck och
avjonise-ringstendens lika stora, uppkommer icke
någon potentialdifferens mellan metall och
elektrolyt. — Är slutligen lösningstrycket mindre
än avjoniseringstendensen, utfaller vätskans
positiva joner på metallen, som blir positivt
laddad i förhållande till vätskan. Så är fallet
vid Daniells element (se nedan), där koppar
står i en mättad lösning av kopparsulfat.
Den matematiska behandlingen ger för
potentialdifferensen i gränsytan mellan metall och
elektrolyt vid rumstemp. uttrycket
0,05776 , „ P ..
e^—^- volt,
där n är jonens valens, P metallens
lösningstryck, p jonens osmotiska tryck i vätskan.
Slutes elementet med en yttre ledning, öppnas
en möjlighet för potentialdifferensens
utjämning. En elektrisk ström uppkommer i
ledningen från koppar till zink (d.v.s. zinkens
överskott på elektroner strömmar över till
kopparn). Därigenom minskas zinkens negativa
laddning och dess attraktion av de positiva
metalljonerna. Lösningstrycket får överhand och
driver nya metalljoner ut i lösningen.
Elementet reglerar automatiskt sin potentialdifferens,
och strömmen blir varaktig. För Voltas
element blir den dock icke konstant utan sjunker
efter en stund till ett mycket litet värde. Detta
är en följd av polarisation vid
kopparskivan. Syrans positiva vätejoner, som urladdats
vid kopparskivan, bortgå icke helt och hållet
i gasform. En del stanna kvar som ett ytterst
tunt gasskikt och sänker kopparns potential,
tack vare sitt lösningstryck, som är större än
koppars. För att ett g.e. skall ge konstant ström
fordras, att polarisationen förhindras. Är
strömstyrkan liten el. är elementet endast ett kort
tidsintervall i bruk, hinner vätet diffundera ut i
vätskan. Detta kallas spontan d e p o 1 a
ri-s a t i on. Vid praktiskt bruk av g.e. är det
nödvändigt att tillföra en depolarisator, som kan
oxidera vätet till vatten. Bland sådana ämnen
kunna nämnas kaliumbikromat, salpetersyra,
brunsten (se nedan). En annan ofta använd
ut
Uppslagsbok. X. _____ 1121 ___
— 1122 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
