Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Galvaniska element
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GALVANISKA ELEMENT
väg är att införa opolariserbara elektroder,
d.v.s. metall, i beröring med lösning av något
eget salt, t.ex. koppar och kopparsulfatlösning
(se Daniells element nedan).
O 1 i k a t y p e r a v g. e. I ett praktiskt
bruk-bart g.e. få icke andra reaktioner förekomma
än sådana, som äro direkt nödvändiga för
strömalstring. Användes vanlig handelszink som
elektrod, uppkomma otillåtna
”lokalströmmar”. Sådan zink innehåller bl.a. även kol,
som jämte zinkplattan bildar lokala
element, vilkas energi icke kommer ytterledningen
tillgodo. Genom amalgamering av zinkplattan
hindrar man dessa lokalströmmar. Man måste
vidare fordra, att e.m.k. håller sig konstant,
åtm. om strömstyrkan icke överskrider ett visst
värde. Polarisationen gör, att Voltas
element icke fyller detta villkor, icke heller ett
annat av de äldre elementen, S m ee s
element schematiskt tecknat: Zn/H2SO4/Pt. En
mängd g.e. ha blivit praktiskt brukbara genom
användning av depolarisator. G r o v e’s
element (1839), e.m.k. = 1,9 volt,
överensstämmer med Smee’s, men har salpetersyra omkr.
Pt-elektroden skild från svavelsyran genom en
porös lercylinder. Bunsens element
(1842), e.m.k. = 1,9 volt, skiljer sig från det
förra, därigenom att Pt utbytts mot kol. Det
har haft en mycket stor användning, i sht där
man behövt starka strömmar, men har den
nackdelen, att det utvecklar giftiga nilrösa
gaser vid användningen. Bunsen angav
möjligheten av att utbyta salpetersyra mot kromsyra
som oxidationsmedel. Denna kombination har
använts dels i Poggendorffs t r å g e 1
e-m e n t (1842) och Grenetsflaskelement
(1856), e.m.k. = 2,o volt. Här utvecklas inga
gaser, elementet ger starka strömmar men är
mindre konstant än Bunsens. Ett element, som
fortfarande användes, är Leclanchés
element el. salmiakelementet (1868),
Zn/H4NCl:lösn./C,e.m.k. = 1,5 volt. Som
depolarisator användes brunsten (MnO2). Elementet
tillverkas under en mängd olika former, men för
dem alla gäller, att zinken, då elementet är i
vila, mycket obetydligt förändras, varför den
ständigt kan stå nedsänkt i vätskan. Elementet är
ständigt färdigt till användning, kan stå i
åratal utan tillsyn, men bör användas endast, då
kortvariga och måttligt starka strömmar
fordras. Mest känt är detta element numera
som torrelement och som sådant först
angivet av Gassner (1888).
Salmiak-lösningen är uppsugen av sand, sågspån,
gips el. dyl. till en fuktig gröt, som
förvaras i en zinkcylinder, som samtidigt blir
negativ pol. Positiv pol är en kolstav, som
ned-stickes i massan. Vanl. kopplas flera sådana
element efter varandra och ingjutas i beck el.
paraffin. Ännu de senaste åren ha nya
kombinationer angivits. Darimont-elementet
(1924) och F é r y-e 1 e m e n t e t (1926) kunna
nämnas. Det senare är en teknisk variant av
salmiakelementet och utmärker sig för sin stora
kapacitet, enl. uppgift 125 amp.-tim. samt sin
över år sträckande hållbarhet. — I en viktig
grupp g.e. undviker man polarisationen genom
att använda opolariserbara elektroder. Det
första av denna typ var Daniells element
(1836), e.m.k. 1,09 volt. Det har givit anledning
till en mängd varianter, som med gemensamt
namn kallas Daniell-element. De äldsta
typerna kunna schematiskt tecknas: Zn/H„SO7konc.
CuSO4:lösn./Cu (de båda elektrolyterna skildes
genom en porös vägg) el. också Zn/ utspädd
ZnSO^ :lösn./konc. CuSO .:lösn./Cu. Den senare
kombinationen kallas ibland Flemings
element. Även här är det zinkens höga
lösnings-tryck som är den viktigaste orsaken till
elementets e.m.k. Tack vare detta får zinkskivan
överskott på elektroner, d.v.s. negativ laddning. Vid
den andra elektroden är kopparjonernas
avjo-niseringslendens större än kopparns
lösnings-tryck. De utfalla därför på kopparskivan och
urladdas genom att upptaga elektroner.
Kopparn får brist på elektroner, d.v.s. erhåller
positiv laddning. Något nytt slag av joner tillföres
icke, lösningslrycket förblir oförändrat, och
polarisationen undvikes. Den kemiska processen
-1-4- 4-
kan i korthet skrivas Zn + Cu = Zn + Cu. Då
koppar utfälles, åtgår energi (2,34 . 105 wattsek./
/grmol.), då zink går i lösning, erhålles energi
(4,40. 105 wattsek./grmol.). Skillnaden (2,os . 10:
wattsek./grmol.) utgör den energimängd, som
omsättes till elektrisk energi. Låter man ei.
ström passera elementet i omvänd
riktning, gå reaktionerna också i omvänd
riktning, koppar går i lösning, och zink ut
fälles. Daniells element kallas därför r
e-v e r s i b e 1 t till skillnad från de förut
nämnda, där det ursprungliga tillståndet icke
kan återställas. Dessa kallas i r r e versibla
Daniell-elementen ha fortfarande stor
användning. De viktigaste tekniska typerna äro: K r ü
ger- (C a 11 a u d-) och M e i d i n g e r-e
lera e n t e t (1859). I det första utgöras
elektroderna av en zinkring, med hakar hängande över
kanten av kärlet, och en blyskiva, liggande på
bottnen. Kärlet fylles med utspädd
zinksulfatlös-ning, på bottnen läggas kopparsulfatkristaller,
som lösa sig till en mättad lösning, som på gr.
av sin större spec.v. stannar på bottnen.
Någon mellanvägg behövs därför icke. Blyplattan
förkoppras genast och verkar som en
kopparplatta. Det senare elementets konstruktion
— 1123 —
— 1124 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
