GALVANISK ELEKTRICITET nödvändiga kemiska reaktionerna bestämma e.m.k. I något enstaka fall, t.ex. Daniell-ele-mentet, gåvo försöken lyckat resultat, men metodens otillräcklighet bevisades småningom (Gibbs). Större framgång vann man genom att tillämpa andra huvudsatsen (entropilagen), men denna gäller endast för reversibla element. Vid dessa termodynamiska försök spelade den detaljerade kunskapen om elementet en underordnad roll; det betraktades som en maskin, vars energiomsättning och arbetsresultat bestämdes endast av begynnelsetillstånd och sluttillstånd. Däremot har den kemiska teorien för g.e. satt som sitt mål att i detalj undersöka och beräkna de olika potentialsprång, som kunna uppkomma inom ett g.e. och ur dem bestämma e.m.k. Här kan endast hänvisas till någon större lärobok i elektrokemi (se d.o.). — Litt.: W. Jaeger, ”Die Normalelemente und ihre Anwendung” (1902); M. Trautz, ”Galvanische Elemente” (i ”Hand-buch der Elektrizität”, utg. av L. Grætz, 1, 1918); H. v. Steinwehr, ”Elemente” (”Handbuch der Physik”, utg. av H. Geiger & K. Scheel, 13, 1928). A.B.L. Galvanisk elektricitet, kontakt- el. b e r ö-r i n g s-e., uppkommer i beröringsytan mellan ledare av olika slag. G.e. upptäcktes av Gal-vani (se denne). Upptäckten fullföljdes icke av Galvani själv men verkade inspirerande på andra forskare, framförallt Volta, som, i motsats till Galvani, hävdade, att den levande organiska substansen icke har någon betydelse för uppkomsten av g.e.; nödvändig är däremot närvaron av två olika metaller. Genom ett försök, ”Voltas fundamentalförsök”, 1793 kunde han visa, att två planslipade plattor av olika metaller, som pressats mot varandra och sedan åter skilts, erhöllo olika elektrisk laddning. Potentialdifferensen uppmättes med kondensator-elektroskopet (se E 1 e k t r o s k o p). Genom en systematisk undersökning kunde han ordna metallerna i en spänningskedja: Zn, Pb, Fe, Cu, Ag, Au, C, där Zn laddade sig negativt i jämförelse med de övriga; ju längre två metaller stå från varandra i kedjan, desto större blev potentialdifferensen efter beröring. Kraftigast elektrisk verkan, d. v. s. störst potentialdifferens, uppnådde Volta genom att stapla upp en mängd koppar—zinkpar, åtskilda genom tyglappar, indränkta i koksaltlösning el. utspädd svavelsyra (Voltas stapel 1799). Med denna kunde Pfaff 1801 uppladda en leidnerflaska och därmed visa, att g. e. och den förut kända friktionselektriciteten icke voro två skilda fenomen. 1800 konstruerade Volta det första gal-vaniska elementet (se d.o.), skivor av zink och koppar, nedsatta i utspädd svavelsyra. Kopparn erhöll den högre potentialen; förenades skivor na med en metalltråd, erhölls i denna en ”galvanisk ström”. Det ovan nämnda fundamentalförsöket ledde Volta till uppfattningen, att blotta beröringen mellan metallerna var tillräcklig för ett ständigt alstrande av elektricitet. De kemiska reaktionerna i elektrolyten ansågos som en oundviklig men betydelselös följd av strömgenomgången. Man vet nu, att denna teori (kontaktteorin), som f.ö. står i strid med energilagen, är felaktig. Just i de kemiska reaktionerna inom elektrolyten ser man källan till den elektriska energin, och potentialdifferensen har sitt säte i gränsytan mellan metall och elektro lyt (kemiska teorin). Anledningen till Voltas felslut är, att metallytan i fuktig luft överdrages med ett ytterst tunt vattenlager. Behandlas metallytan omsorgsfullt med torkmedel, försvinner potentialdifferensen el. minskas till ett mycket litet belopp. Jfr Galvaniska element. A.B.L. Galvanisk stapel, Galvanisk ström, se Galvanisk elektricitet. Galvaniskt batteri, kombination av två el. flera galvaniska element. Elementen kunna kopplas efter varandra (seriekoppling), då det första elementets positiva pol sammankopplas med det andras negativa, dettas positiva pol med det tredjes negativa, o.s.v. Batteriets e.m.k. och inre motstånd blir lika med summan av de olika elementens resp, e.m.k. och inre motstånd. De kunna vidare kopplas bredvid varandra (parallellkoppling), då alla positiva poler förenas med varandra och de negativa med varandra. Batteriets e.m.k. blir här densamma som för ett element (om elementen äro sinsemellan lika), inverterade värdet på batteriets inre motstånd är = summan av inverterade värdet på de olika elementens inre motstånd. Slutl. kunna båda kopplingssätten kombineras, grupper av seriekopplade element kunna parallellkopplas och vice ver.sa. A.B.L. Galvaniskt element, se Galvaniska element. Galvanografi', ett förfaringssätt för framställning av djuptrycksformar. Metoden består i att man på en försilvrad kopparplåt målar en bild med tjock, pastös färg, ju mörkare ett parti skall bli i trycket, dess tjockare lägges färgen på. Genom inpudring med grafit göres målningen ledande för elektrisk ström och på galvanisk väg göres en fällning, som kan användas som djuptrycksplåt. Metoden fordrai stor övning och användes någon gång för konstnärliga ändamål; för eg. reproduktionsändamål är den obrukbar. J.K. Galvanokausti'k. 1) Ett av tysken Osann 1841 uppfunnet förfarande för framställning av djuptrycksform. En kopparplåt förses med en — 1127 — — 1128 —