Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Galvaniska element - Galvanisk elektricitet, kontakt- el. beröringselektricitet - Galvanisk stapel, Galvanisk ström - Galvaniskt batteri - Galvaniskt element - Galvanografi - Galvanokaustik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GALVANISK ELEKTRICITET
nödvändiga kemiska reaktionerna bestämma
e.m.k. I något enstaka fall, t.ex.
Daniell-ele-mentet, gåvo försöken lyckat resultat, men
metodens otillräcklighet bevisades småningom
(Gibbs). Större framgång vann man genom att
tillämpa andra huvudsatsen (entropilagen), men
denna gäller endast för reversibla element. Vid
dessa termodynamiska försök spelade den
detaljerade kunskapen om elementet en
underordnad roll; det betraktades som en maskin, vars
energiomsättning och arbetsresultat bestämdes
endast av begynnelsetillstånd och sluttillstånd.
Däremot har den kemiska teorien för g.e. satt
som sitt mål att i detalj undersöka och beräkna
de olika potentialsprång, som kunna uppkomma
inom ett g.e. och ur dem bestämma e.m.k. Här
kan endast hänvisas till någon större lärobok i
elektrokemi (se d.o.). — Litt.: W. Jaeger, ”Die
Normalelemente und ihre Anwendung” (1902);
M. Trautz, ”Galvanische Elemente” (i
”Hand-buch der Elektrizität”, utg. av L. Grætz, 1,
1918); H. v. Steinwehr, ”Elemente” (”Handbuch
der Physik”, utg. av H. Geiger & K. Scheel, 13,
1928). A.B.L.
Galvanisk elektricitet, kontakt- el. b e r
ö-r i n g s-e., uppkommer i beröringsytan mellan
ledare av olika slag. G.e. upptäcktes av
Gal-vani (se denne). Upptäckten fullföljdes icke av
Galvani själv men verkade inspirerande på
andra forskare, framförallt Volta, som, i
motsats till Galvani, hävdade, att den levande
organiska substansen icke har någon betydelse
för uppkomsten av g.e.; nödvändig är däremot
närvaron av två olika metaller. Genom ett
försök, ”Voltas fundamentalförsök”, 1793 kunde
han visa, att två planslipade plattor av olika
metaller, som pressats mot varandra och sedan
åter skilts, erhöllo olika elektrisk laddning.
Potentialdifferensen uppmättes med
kondensator-elektroskopet (se E 1 e k t r o s k o p). Genom en
systematisk undersökning kunde han ordna
metallerna i en spänningskedja: Zn, Pb, Fe,
Cu, Ag, Au, C, där Zn laddade sig negativt i
jämförelse med de övriga; ju längre två
metaller stå från varandra i kedjan, desto större blev
potentialdifferensen efter beröring. Kraftigast
elektrisk verkan, d. v. s. störst
potentialdifferens, uppnådde Volta genom att stapla upp en
mängd koppar—zinkpar, åtskilda genom
tyglappar, indränkta i koksaltlösning el. utspädd
svavelsyra (Voltas stapel 1799). Med denna
kunde Pfaff 1801 uppladda en leidnerflaska och
därmed visa, att g. e. och den förut kända
friktionselektriciteten icke voro två skilda
fenomen. 1800 konstruerade Volta det första
gal-vaniska elementet (se d.o.), skivor av zink och
koppar, nedsatta i utspädd svavelsyra. Kopparn
erhöll den högre potentialen; förenades
skivor
na med en metalltråd, erhölls i denna en
”galvanisk ström”. Det ovan nämnda
fundamentalförsöket ledde Volta till uppfattningen, att
blotta beröringen mellan metallerna var
tillräcklig för ett ständigt alstrande av elektricitet. De
kemiska reaktionerna i elektrolyten ansågos
som en oundviklig men betydelselös följd av
strömgenomgången. Man vet nu, att denna teori
(kontaktteorin), som f.ö. står i strid med
energilagen, är felaktig. Just i de kemiska
reaktionerna inom elektrolyten ser man källan till den
elektriska energin, och potentialdifferensen har
sitt säte i gränsytan mellan metall och elektro
lyt (kemiska teorin). Anledningen till Voltas
felslut är, att metallytan i fuktig luft överdrages
med ett ytterst tunt vattenlager. Behandlas
metallytan omsorgsfullt med torkmedel, försvinner
potentialdifferensen el. minskas till ett mycket
litet belopp. Jfr Galvaniska element.
A.B.L.
Galvanisk stapel, Galvanisk ström, se
Galvanisk elektricitet.
Galvaniskt batteri, kombination av två el.
flera galvaniska element. Elementen kunna
kopplas efter varandra (seriekoppling), då det
första elementets positiva pol sammankopplas
med det andras negativa, dettas positiva pol
med det tredjes negativa, o.s.v. Batteriets e.m.k.
och inre motstånd blir lika med summan av
de olika elementens resp, e.m.k. och inre
motstånd. De kunna vidare kopplas bredvid
varandra (parallellkoppling), då alla positiva poler
förenas med varandra och de negativa med
varandra. Batteriets e.m.k. blir här densamma som
för ett element (om elementen äro sinsemellan
lika), inverterade värdet på batteriets inre
motstånd är = summan av inverterade värdet på
de olika elementens inre motstånd. Slutl. kunna
båda kopplingssätten kombineras, grupper av
seriekopplade element kunna parallellkopplas
och vice ver.sa. A.B.L.
Galvaniskt element, se Galvaniska
element.
Galvanografi’, ett förfaringssätt för
framställning av djuptrycksformar. Metoden består
i att man på en försilvrad kopparplåt målar
en bild med tjock, pastös färg, ju mörkare
ett parti skall bli i trycket, dess tjockare lägges
färgen på. Genom inpudring med grafit göres
målningen ledande för elektrisk ström och på
galvanisk väg göres en fällning, som kan
användas som djuptrycksplåt. Metoden fordrai
stor övning och användes någon gång för
konstnärliga ändamål; för eg. reproduktionsändamål
är den obrukbar. J.K.
Galvanokausti’k. 1) Ett av tysken Osann 1841
uppfunnet förfarande för framställning av
djuptrycksform. En kopparplåt förses med en
— 1127 —
— 1128 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
