GALVANOMETER etsgrund, i vilken en bild inristas, ev. överföres bilden fotografiskt som negativ kopia, och plåten insättes som anod i galvaniskt bad, varvid den i teckningen friliggande kopparen löses, så att en djupetsning uppstår. J.K. 2) Med. G. el. g a 1 v a n o p u n k t u r, ki-rurgisk operationsmetod, varvid användes en platinatråd, av en galvanisk ström upphettad till glödning, så att man med densamma kan förstöra och koagulera vävnad. Metoden infördes på 1850-talet av Middeldorff i Breslau och har fortfarande en viss betydelse för att bränna bort tumörer, stilla blödning m.m. Det moderna förfarandet med högfrekventa strömmar (se Diate r m i) har många fördelar och håller på att uttränga g. P.M.S. Galvanomagnetiska effekter kallas vissa fenomen, som uppträda i av elektriska strömmar genomflutna ledare, då dessa utsättas för inverkan av magnetiska fält. Vid studium av Pilarna I och H angiva den elektriska strömmens, resp, den magnetiska fältkraftens riktning. g.e. använder man vanl. tunna plattor av det ledande materialet (se fig.), i vilka den elektriska strömmen ledes in och ut vinkelrätt mot två parallella ändytor, medan den magnetiska fältstyrkan är riktad vinkelrätt mot plattan. På gr. av det magnetiska fältets närvaro uppkomma potential- och temp.-fall dels vinkelrätt mot strömriktningen (transversaleffekt), dels parallellt med denna (longitudinalef-fekt). Man kan sålunda särskilja 4 olika effekter: A) Transversaleffekter: 1) potentialdifferens mellan A och B (Halleffekt, upptäckt av E. H. Hall, 1879), 2) temp.-differens mellan A och B (E t-tingshausen effekt, funnen av A. v. Et-tingshausen, 1887). B) Longitudinaleffekter: 3) sekundär potentialdifferens mellan C och D, vilken gör sig gällande ss. en motståndsänd-ring hos plattan (W. Thomson, 1856), 4) sekundär temp.-differens mellan C och D (W. Nernst, 1887). Fenomenen bero på det magnetiska fältets förmåga att vrida linjerna för lika potential (ekvipotentiallinjerna), resp, linjerna för lika temp. (isotermallinjerna). De olika effekterna karakteriseras genom angivande av koefficienter, vilka utgöra mått på effekternas storlek. Dessa koefficienter äro för materialet i fråga karakteristiska konstanter, som starkt bero av temp. och i materialet närvarande föroreningar. Vid metallisk vismut äro alla effekterna utpräglat kraftiga. Ersättes den elektriska strömmen med en värmeström, uppträda 4 analoga, s.k. termomagnetiska effekter (jfr d.o.). Kännedomen om g.e. har väsentligen bidragit till uppställandet av elektronteorien för metallernas ledningsförmåga, men denna teori har dock ej förmått tillfredsställande förklara alla fenomenen, och dessas natur är i mångt och mycket ännu okänd. N.B-e. Galvanome'ter, instrument, där den elektriska strömmens styrka mätes genom dess magnetiska verkningar. Redan 1820, s.å. som elektromagnetismen upptäcktes, konstruerades det första galvanoskopet (Schweigger). Konstruktionen vilade på örsteds försök (se E 1 e k-t r o m a g n e t i s m). De följ, åren förde med sig nya typer med högt uppdriven känslighet tack vare framkomsten av multiplikatorprinci-pen (Poggendorff och Schweigger 1821) och det astatiska nålsystemet, fig. 1 (Nobili 1826). Två Fig. 1. Astatiskt nålsystem med ström-bana lindad enl. Nobili t.v., enl. Lord Kelvin t.h. möjligast lika magnetnålar upphängas i samma tråd, parallellt med varandra men med sina poler åt motsatt håll. Kring den ena nålen lindas strömbanan i ett stort antal varv, i vissa typer upp till 25,000. Samtidigt som strömmens vridande verkan mångdubblas, förminskas den återhållande verkan, som jord-magnetismen utövar på nålsystemet, vilket samverkar till att öka instrumentets känslighet. Nålens utslagsvinkel växer givetvis, då strömstyrkan ökas, men icke proportionellt. Sambandet dem emellan är mycket komplicerat, och gra-deringen sker empiriskt. Vid tangent-bussolen, fig. 2 (Pouillet 1837), som en lång följd av år var det viktigaste och mest använda mätinstrumentet för elektrisk ström, är rela- — 1129 — — 1130 —