GASTRONOM Gastronom [-nå'm] (fra. gastronome), kännare av finare mat och matlagning; läckergom, finsmakare. — Gastronom i', finare kokkonst el. förmågan att bedöma sådan. Gastro'philus, flugsläkte, se Häststyng. Gastro'poda, se S n ä c k d j u r. Gastrotomi', se Magsäcksoperatio-n e r. Ga'strula, ett stadium i de flesta flercelliga djurs embryonala utveckling. G. uppkommer ur blastulan genom en s.k. gastrulation, se E m b r y o 1 o g i, sp. 492. H. W. Gaständare. Två typer äro vanliga i marknaden, den ena bestående av ett i en fattning insatt korn av platinasvamp, som genom yt absorption av gas bringas till glödgning, den andra bestående av ett litet stift av cerjärn (se d.o.), vilket vid hastig avskrapning med en liten tandad ståltrissa ger intensiva, tändande gnistor. R. Gastäthet. Med ett gasformigt ämnes g. i förhållande till en viss normalgas menas förhållandet mellan vikten av en volym av gasen i fråga och vikten av en lika stor volym av normalgasen, då båda gaserna befinna sig vid samma temp. och tryck. Härav framgår, att om gaserna följa gaslagarna el. båda visa lika stora avvikelser från dessa, så är g. en av tryck och temp. oberoende konstant. — Med g. förstår man stundom en gas’ absoluta täthet (se Täthet). N.R-e. Gasutbyte. Såväl inom växt- som djurriket är cellens liv knutet vid en serie fortlöpande kemiska processer (se Ämnesomsättning). Vid dessa förbrukas syrgas, samtidigt med att kolsyra bildas. En normal ämnesomsättning fordrar ständig tillförsel av syre från den omgivande atmosfären och avgivande till denna av kolsyra — sålunda ett g. Hos lägre stående djur kan detta ske genom gasernas diffusion (se d.o.) från luftatmosfären genom cellväggen till cellens inre. Hos högre stående djur med blodkretslopp och lungor (resp, gälar) sker g. i två faser: 1) utbyte av gaser i lungorna mellan blod och luft — y 11 r e g. el. andning; 2) utbyte av gaser mellan blod och celler — inre g. el. andning. Syrga-sens och kolsyrans passage från det ena mediet till det andra sker i båda fallen tack vare gasernas olika partialtryck (se d.o.) i de två medierna (t. ex. luft och blod). En gas eftersträvar näml, alltid en tryckutjämning, vandrar el. ”diffunderar” från stället för det högre trycket till stället för det lägre. Den drivande kraften för g. är sålunda en rent fysikalisk process, en diffusionsprocess. Att s yrgas e n diffunderar från luft till blod och från blod till celler, beror alltså på att syr gasens partialtryck i luften är större än i blodet och i blodet större än i cellerna, där den förbrukas. Att kolsyran vandrar i motsatt riktning, beror på att dess partial tryck är störst i cellerna, där den bildas, och minst i den atmosfäriska luften, där den blott förekommer i 0,03 volymprocent. Ang. detaljer se Andning och Andningsorgan. J.E.L. Gasvatten, se Ammoniakvatten. Gasverk. Vid g. framställes lysgas, el. riktigare stenkolsgas, genom upphettning utan lufttillträde (torrdestillation) av organiska ämnen, framförallt stenkol. — Det första kända försöket att torrdestillera kol utfördes av engelsmannen Clayton 1739. Han uppsamlade gasen i oxblåsor och förbrände den genom små öppningar. De första praktiska försöken utfördes av engelsmannen W. Murdock, som 1792 lyckades belysa sitt hus med gas, som han tillverkade genom att upphetta stenkol i järn-retorter. Murdock och hans landsman Clegg voro de verkliga pioniärerna, som uppförde de första g. och utarbetade apparater för tillverkning och rening av gas. 1808 uppsattes några gatulyktor i London till exposition, och gatubelysningen med gas hade därmed tagit sin början. Lysgasindustrien utvecklades förvånansvärt fort, oaktat gasens rening förorsakade stora svårigheter. Redan 1813 voro vissa delar av London försedda med gas. Det första g. på Europas fastland anlades 1817 i Wien av ingenjör Prechlt. — De första anläggningarna i Sverige anlades vid Karlslund (nära Örebro) och vid Jonsered. Dessa voro dock relativt små. Det första större g. anlades i Göteborg 1846 av den engelske ingenjören James Malam. %2 1846 tändes de första 122 gaslyktorna i Göteborg. Stockholms g. anlades först 1853. 1931 funnos g. i 37 sv. städer. Stenkolsgas (lysgas) tillverkas genom att upphetta lämpliga stenkol i eldfasta retorter el. kammare till en temp. av c:a 1,100° C., varvid den bildade gasen bortledes genom rörledningar. Återstoden av stenkolet har blivit förvandlad till koks. Stenkolen böra både vara gasrika och giva god koks. Gasutbytet är olika från olika kolsorter. Kolen indelas därför i olika klasser efter gasrikedom, i 1) antra cit (som ger c:a 10 °/o gas), 2) magra kol, 3) kokskol, 4) gaskol, 5) gasflamkol (som ger mer än 40% gas). För g. är koksen en lika viktig produkt som gasen. Därför indelas ko len i olika grupper efter den koks, som bildas: 1) sandkol, vilkas koks har samma iorm som kolet, 2) sinterkol, vilkas koks utgöres av — 1243 — — 1244 —