Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gastronom - Gastrophilus - Gastropoda - Gastrotomi - Gastrula - Gaständare - Gastäthet - Gasutbyte - Gasvatten - Gasverk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GASTRONOM
Gastronom [-nå’m] (fra. gastronome),
kännare av finare mat och matlagning; läckergom,
finsmakare. — Gastronom i’, finare
kokkonst el. förmågan att bedöma sådan.
Gastro’philus, flugsläkte, se Häststyng.
Gastro’poda, se S n ä c k d j u r.
Gastrotomi’, se
Magsäcksoperatio-n e r.
Ga’strula, ett stadium i de flesta flercelliga
djurs embryonala utveckling. G. uppkommer
ur blastulan genom en s.k. gastrulation,
se E m b r y o 1 o g i, sp. 492. H. W.
Gaständare. Två typer äro vanliga i
marknaden, den ena bestående av ett i en fattning
insatt korn av platinasvamp, som genom yt
absorption av gas bringas till glödgning, den
andra bestående av ett litet stift av cerjärn
(se d.o.), vilket vid hastig avskrapning med en
liten tandad ståltrissa ger intensiva, tändande
gnistor. R.
Gastäthet. Med ett gasformigt ämnes g. i
förhållande till en viss normalgas menas
förhållandet mellan vikten av en volym av gasen i
fråga och vikten av en lika stor volym av
normalgasen, då båda gaserna befinna sig vid
samma temp. och tryck. Härav framgår, att om
gaserna följa gaslagarna el. båda visa lika stora
avvikelser från dessa, så är g. en av tryck och
temp. oberoende konstant. — Med g. förstår man
stundom en gas’ absoluta täthet (se Täthet).
N.R-e.
Gasutbyte. Såväl inom växt- som djurriket
är cellens liv knutet vid en serie fortlöpande
kemiska processer (se
Ämnesomsättning). Vid dessa förbrukas syrgas, samtidigt
med att kolsyra bildas. En normal
ämnesomsättning fordrar ständig tillförsel av syre från
den omgivande atmosfären och avgivande till
denna av kolsyra — sålunda ett g. Hos lägre
stående djur kan detta ske genom gasernas
diffusion (se d.o.) från luftatmosfären genom
cellväggen till cellens inre. Hos högre stående
djur med blodkretslopp och lungor (resp,
gälar) sker g. i två faser: 1) utbyte av gaser i
lungorna mellan blod och luft — y 11 r e g. el.
andning; 2) utbyte av gaser mellan blod
och celler — inre g. el. andning.
Syrga-sens och kolsyrans passage från det ena
mediet till det andra sker i båda fallen tack vare
gasernas olika partialtryck (se d.o.) i de två
medierna (t. ex. luft och blod). En gas
eftersträvar näml, alltid en tryckutjämning,
vandrar el. ”diffunderar” från stället för det högre
trycket till stället för det lägre. Den
drivande kraften för g. är sålunda en rent
fysikalisk process, en diffusionsprocess. Att s
yrgas e n diffunderar från luft till blod och
från blod till celler, beror alltså på att syr
gasens partialtryck i luften är större än i
blodet och i blodet större än i cellerna, där
den förbrukas. Att kolsyran vandrar
i motsatt riktning, beror på att dess partial
tryck är störst i cellerna, där den bildas,
och minst i den atmosfäriska luften, där den
blott förekommer i 0,03 volymprocent. Ang.
detaljer se Andning och
Andningsorgan. J.E.L.
Gasvatten, se Ammoniakvatten.
Gasverk. Vid g. framställes lysgas, el.
riktigare stenkolsgas, genom upphettning utan
lufttillträde (torrdestillation) av organiska ämnen,
framförallt stenkol. — Det första kända
försöket att torrdestillera kol utfördes av
engelsmannen Clayton 1739. Han uppsamlade
gasen i oxblåsor och förbrände den genom små
öppningar. De första praktiska försöken
utfördes av engelsmannen W. Murdock, som 1792
lyckades belysa sitt hus med gas, som han
tillverkade genom att upphetta stenkol i
järn-retorter. Murdock och hans landsman Clegg
voro de verkliga pioniärerna, som uppförde de
första g. och utarbetade apparater för
tillverkning och rening av gas. 1808 uppsattes några
gatulyktor i London till exposition, och
gatubelysningen med gas hade därmed tagit sin
början. Lysgasindustrien utvecklades
förvånansvärt fort, oaktat gasens rening
förorsakade stora svårigheter. Redan 1813 voro vissa
delar av London försedda med gas. Det
första g. på Europas fastland anlades 1817 i Wien
av ingenjör Prechlt. — De första
anläggningarna i Sverige anlades vid Karlslund (nära
Örebro) och vid Jonsered. Dessa voro dock
relativt små. Det första större g. anlades i
Göteborg 1846 av den engelske ingenjören
James Malam. %2 1846 tändes de första 122
gaslyktorna i Göteborg. Stockholms g. anlades
först 1853. 1931 funnos g. i 37 sv. städer.
Stenkolsgas (lysgas) tillverkas genom att
upphetta lämpliga stenkol i eldfasta retorter
el. kammare till en temp. av c:a 1,100° C.,
varvid den bildade gasen bortledes genom
rörledningar. Återstoden av stenkolet har blivit
förvandlad till koks. Stenkolen böra både vara
gasrika och giva god koks. Gasutbytet är
olika från olika kolsorter. Kolen indelas
därför i olika klasser efter gasrikedom, i 1) antra
cit (som ger c:a 10 °/o gas), 2) magra kol, 3)
kokskol, 4) gaskol, 5) gasflamkol (som ger
mer än 40% gas). För g. är koksen en lika
viktig produkt som gasen. Därför indelas ko
len i olika grupper efter den koks, som
bildas: 1) sandkol, vilkas koks har samma iorm
som kolet, 2) sinterkol, vilkas koks utgöres av
— 1243 —
— 1244 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
