Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gatsten - Gatt - Gatterer, Johann Christoph - Gatti-Casuzza, Giulio - Gattjina - Gatubelysning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GATUBELYSNING
även stödja dennas kant. Stor förbistring
råder i fråga om lämpligaste mått och typer, och
den sv. stenindustrien, som huvudsaki. arbetar
för export, måste tillverka o. 200-talet olika
gat- och kantstenstyper (jfr Stenindustri).
Materialet för sv. naturlig g. är övervägande
granit och gnejs. På Sv. väginst:s initiativ
(1930) och i samarbete med Sv. industriens
standardiseringskommission försöker man nu
genomföra en begränsning av antalet typer för
den sv. marknaden. Enl. detta förslag skulle
för körbanebeläggning tillverkas av den
största, tuktade stenen, storgatsten, 4 olika
typer, varav första s^rt hög skulle ha måtten
bredd 13—15 cm., höjd 16—18 cm. och längd
15—30 cm. Den numera mest använda stenen,
smågatstenen, kubisk, skulle tillverkas i
2 storlekar med bredd, höjd och längd resp.
8—10 cm. och 10—12 cm. Denna sten är även
föremål för helt maskinell tillverkning i s.k.
klippmaskiner. Den sålunda erhållna
produkten, klippsten, anses ej ha fullt samma
kvalitet som den handhuggna små-g. Utom
dessa stensorter skulle för körbanor även
tillverkas en 100—200 cm. lång sten, r ä n
n-stensbotten. Av kantsten skulle tillverkas
3 olika kvaliteter, den högsta, kantsten
med fas, nästa vinkelkantsten och
den lägsta kvaliteten råkantsten, av
vilken föreslås 3 olika sorter. Små-g. av måttet
8—10 cm. användes även till
gångbanebelägg-ning, dock ännu mera en mindre typ, 5—7 cm.,
som kallas m o s a i k s t e n. — Ss. material för
g. har även prövats betong, som dock ej i denna
form står emot den starka slitningen i moderna
körbanor men mycket användes i gångbanor
som plattor. Till kantsten har betongen däremot
fått stor användning, något även till
rännstens-botten. På den europeiska kontinenten, i sht i
Holland, användes ofta hårdbränt tegel,
klin-ker, till vägbeläggning. G.Trs.
Galt (från holl., motsvarar det inhemska sv.
dial. gatt, gap på gärdesgård, hål), eg. öppning
el. hål; användes dels geografiskt om trängre
farvattens öppning mot ett hav, dels tekniskt
i sammansättningar ss. skiv-g. (urtagning för
blockskiva i rundhult) och spy-g.
(avloppsöppning i fartygssida). Betecknande akterskeppets
form brukas g. i fråga om fartyg, t.ex.
rund-gattad, plattgattad. T.Hrn.
Ga’tterer, Johann Christoph, tysk
historieskrivare (1727—99), 1759 prof, i historia
i Göttingen. Genom sina läroböcker i
diplo-matik, heraldik och genealogi blev G.
grund-läggare i Tyskland av de historiska
hjälpveten-skaperna. Även för världshistorieskrivningen
har han haft betydelse som banbrytare för den
synkronistiska metoden. Arbeten: ”Die Welt-
geschichte in ihrem ganzen Umfange” (2 bd,
1785—87), ”Versuch einer allgemeinen
Welt-geschichte bis zur Entdeckung von Amerika”
(1792). Under G:s ledning utgav det av
honom stiftade Historisches Institut i Göttingen
”Allgemeine historische Bibliothek” (16 bd.
1767—71) och ”Historisches Journal” (16 bd,
1772—81). E.Blp.
Gatti-Casuzza [-kaso’tsa], G i u 1 i o, italiensk
teaterledare (f. 1869), urspr. ingenjör, 1893
direktör för stadsteatern i Ferrara, 1898
konstnärlig och administrativ ledare av Teatro alla
Scala i Milano; innehar sedan 1908 som
Con-rieds efterträdare samma post vid Metropolitan
opera house i New York. F.S-l.
Ga’ttjina [-èi-], stad i guv. Leningrad,
Ryssland, s.s.v. om Leningrad; 16,613 inv. (1926).
Stort slott, byggt på 1770-talet av Katarina II :s
gunstling Gregor Orlov; var under slutet av
1700- samt början av 1800-talet tsarens
sommarresidens och är numera museum. S.
Gatubelysning. Belysning av gator som
en det allmännas skyldighet är i Europa o.
250 år gammal. Som en första bestämmelse i
denna riktning får betraktas åläggandena för
ägarna av vissa fastigheter i de då starkast
trafikerade gatorna att hålla belysning utanför
sina fastigheter el. utefter vissa gator. Dylik
skyldighet infördes t.ex. i Stockholm för
fastighetsägare å Riddarholmen efter Stockholms
slotts brand 1697. Gatornas belysning blev
sedan under lång tid en skyldighet för
fastighetsägarna men har numera överallt i städerna
övertagits av det allmänna. De första
gatlyktorna voro oljelampor för hamp- el. rovolja.
Då tillgångarna på bergolja senare började
utnyttjas och fotogen kom i marknaden,
övergick man till denna som lysolja. Redan
tidigare hade emellertid gasbelysning kommit i
bruk, först i Amerika och något senare (1812)
i London. Den infördes i Sverige först i
Göteborg och på 1850-talet i Stockholm. Gasljuset
förbättrades snart genom införandet av en vid
upphettning starkt lysande kropp,
glödslrum-pa, i gaslågan (se G a s g 1 ö d 1 j u s). Även vid
fotogenbelysning har man tillämpat denna
princip, varvid samtidigt oljan måste tillföras
under tryck, ej genom veke, och förgasas (se
Lux). Denna sorts belysning, som ej kräver
ledning mellan ljuspunkterna, är alltjämt i
bruk, ehuru avtagande. På gator och allmänna
platser har gasbelysningen, ehuru tekniken i
fråga om dess prisbillighet, effektivitet och
lätthet att sköta nått mycket långt, börjat
undanträngas av elektriciteten, i sht i länder med,
liksom Sverige, god tillgång på billig
hydro-elektrisk kraft (se Elektrisk
belysning). Det första elektriska ljuset för g.
be
— 1257 —
— 1258 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
