Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Geijer, 2. Erik Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GEIJER
hällsförfattningens historia” (i ”Svea”, 1818—
19). I den senare visade sig G. som en
anhängare av den ”historiska skolan”; han
avvisade naturrättsfilosofernas lära om ett
samhällskontrakt och ville se något ursprungligt
i all samhällsgemenskap. Den romantiska
orienteringen gav sig till känna framförallt i
hans blick för det organiska och hans aktning
för det traditionella i statslivet. Från dylika
allmänt historiska betraktelser vände sig G.
emellertid till den sv. historien och lade upp
det stora arbetet ”Svea rikes häfder”, vars
första och enda del, gående till mitten av
800-talet, utkom 1825. Anmodad att medarbeta i
det tyska samlingsverket ”Geschichte der
euro-päischen Staaten”, skrev han ”Sv. folkets
historia” (3 bd, 1832—36), behandlande tiden till
Kristinas tronavsägelse. Som en forts, på detta
verk kan man betrakta ”Teckning af Sveriges
tillstånd under tiden från Carl XII:s död till
Gustaf III:s anträde af regeringen” (i ”Sv.
akad:s handlingar”, 1838). Det mellanliggande
partiet, Pfalzarnas historia, kom han aldrig till
att skriva.
Det historiska intresset åtföljdes hos G. av
ett politiskt. Att förf, till ”Feodalism och
republikanism” var konservativt inställd, blev
fullt tydligt, då han i ”Nytt ’Ett och annat’ i
anledning af frågan om academiska
jurisdictio-nen” (1823) tog ställning till ett aktuellt
spörsmål och gentemot den liberale juristen J. G.
Richert (se denne) försvarade univ:s då ännu
existerande domsrätt och på det hela taget
det hävdvunna i korporations- och
ståndsbild-ningen. I sin avoghet mot den under
1820-talet gryende, starkt oppositionella press- och
riksdagsliberalismen drevs han allt längre åt
höger. Härtill bidrog hans gamla beundran för
Karl XIV Johan, men trol. också vänskapen
med Hans Järta, som 1825 slog sig ned i
Uppsala. Som medl. av Stora
uppfostringskom-mittéen (1826—28). stod han jämte Järta på den
konservativa minoritetens sida och försvarade
de klassiska språkens ställning inom lärov. Sin
åsikt utvecklade han i ”Några anmärkningar
om uppfostran och undervisning” (1829). Som
led. av prästeståndet vid riksdagen 1828—30
var han en principfast motståndare till liberala
reformkrav. Under det följ, årtiondet ändrades
emellertid hans politiska åskådning av flera
samverkande orsaker. Hans religiöst
motiverade och filosofiskt grundade uppfattning av
personlighetens absoluta värde och rätt
(personlighetsprincipen) förde honom omsider till
en demokratisk samhällssyn. Den historiska
forskningen avlägsnade honom från de
romantiska historiefilosofiska konstruktionerna och
lärde honom ett mer realistiskt betraktelsesätt.
”Från vår s.k. historiska skola har jag genom
historiska studier affallit”, förklarade han
själv. Härtill kom sluti., att G., som med oro
iakttagit den av den industriella utvecklingen
framkallade kritiska situationen, särsk. i
England, påverkades av de nya filantropiska och
sociala rörelser, som sköto fart efter
julirevolutionen 1830. Liksom Almquist grubblade G
över ”det europeiska missnöjets grunder” och
tog som denne intryck av den franska
saint-simonismen. Eftervärlden har kunnat finna
antydningar om hans ändrade åskådning i tal
och skrifter från mitten av 1830-talet, men för
hans samtid kom ”avfallet” som en
överraskning i och med ”Litteratur-bladet” (1838—39:
Bihang, 1840), en av honom själv förf,
månads-publikation, i vars första häfte han skrev:
”Jag vet ej om de liberala theorierna här vilja
skryta af en seger; men visst är att
philantro-pien eröfrat mig åt dem.” I längre art.-serier
över lärov.-frågan, fattigvårdsfrågan och
representationsfrågan framställde G. sin
reformvänliga uppfattning i tidens skilda spörsmål.
Denna fick han tillfälle att utveckla även vid
riksdagen 1840/41.
G:s betydande förf.-verksamhet under
1830-talet omfattade icke endast historia och
politik. Han utgav sina ”Minnen” (1834),
bestående huvudsaki. av brevutdrag och
dagboksanteckningar från Englandsvistelsen 1809—10 och
en resa till Danmark och Tyskland sommaren
1825. I ”Skaldestycken” (1835) sammanförde
han sin poetiska produktion från tidigare år,
och i ”Den blå boken” (1837) meddelade han en
samling betraktelser och aforismer i skilda
ämnen. Under dessa år tillkom också större
delen av G:s centrallyriska dikter, ss.
”Tonerna”, ”På nyårsdagen 1838”, ”Natthimmelen”
och ”Höstsädet”. De äro merendels helt korta
och skrivna till musik. Efter
kraftansträngningen med ”Litteratur-bladet” avtog G:s
produktivitet. I ”Valda smärre skrifter” (2 bd,
1842) samlade han sina prosaskrifter från åren
1810—20. I ett ”Tillägg” härtill delade G. sin
förf.-verksamhet i 3 epoker: under den första
dominerade filosofien, den andra daterade sig
från ”de alvarligare historiska studier. ...
hvilka blefve en skärseld för många förutfattade
begrepp och meningar”, i den tredje vände
han från den sålunda vunna nya ståndpunkten
tillbaka till filosofien. Resultatet av sina
histo-risk-filosofiska studier framställde han nu i
sina ”Föreläsningar öfver menniskans historia”
(1841—42). Dessa, som föredrogos fritt,
ut-gåvos 1856 av Sigurd Ribbing efter
anteckningar, som granskats av G. själv, över huvud
lade G. numera ned sitt bästa i föreläsningar.
Ur en 1844 hållen föreläsningsserie framgick
— 41 —
— 42 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
