Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Geijer, 2. Erik Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GEIJER
skriften ”Om vår tids inre
samhällsförhållanden i sht med afseende på fäderneslandet”
(1845), som gav upphov till en
uppseendeväckande polemik med Fryxell (se denne) om
”aristokratfördömandet i sv. historien”. Våren
1846 fick G. på gr. av ett hjärtlidande avbryta
sin akad. undervisning, och på sommaren s.å.
gjorde han en rekreationsresa till Tyskland.
Där under tillkom den först på tyska avfattade
och publicerade skriften ”Också ett ord öfver
tidens religiösa fråga” (1847). Efter hemkomsten
flyttade G. till Stockholm för att där avsluta
sin behandling av den sv. historien. Ett
halvår senare avbröt döden honom i hans arbete.
G. var en av de mest betydande
personligheterna i den generation av diktare och
vetenskapsmän, som genomförde den andliga
omvälvningen i Sverige i början av 1800-talet.
Bland våra romantiker var han realisten, för
vilken ”den lösa, luftiga skönheten” snart
förlorade sitt behag; han bidrog att fästa vår
romantik vid jorden, främst genom att rikta
uppmärksamheten på historiska realiteter. Han
hade också sinne för livets realiteter, för det
sociala skeendet och de praktiska uppgifter,
som detta förde med sig. ”Avfallet” vittnar
om hans förmåga att följa med tiden. Dittills
hade han varit den romantiska
Uppsalakret-sens ledare och centralfigur, efter 1838 sträckte
sig hans inflytande till vidare kretsar. Med
sin filosofiskt motiverade och religiöst
präglade liberalism kom han att stå som en
medlare mellan gammalt och nytt, lyftande
diskussionen till ett ideellt plan och mildrande
brytningen. Hans roll i sv. kulturliv var sålunda
densamma som Viktor Rydbergs i ett senare
skede. G:s poetiska förf.-skap är icke stort
men kärnfullt. Med sin tidiga götiska diktning
gjorde han en originell insats i sv. litteratur;
den lockade andra skalder, bland dem Tegnér,
till efterföljd. Mindre konstmässig men mera
omedelbart gripande är de senare årens
centrallyrik. Jämförelsen med Goethe har här
inställt sig av sig själv. I dessa personliga bikter,
stämningsutbrott och meditationer yppar G.
sitt innersta: sin religiösa förtröstan, sin tro på
livets djupa harmoni, vari han känner sig
själv ha del (”Ty af den kärlek, som går
genom verlden, föll ock en strimma in i min
själ”). G:s prosa är personligt präglad,
kraftig och tankediger, men icke alltid klar.
Tegnér talade 1821 träffande om ”hans rikedom
af genialiska och verkeligen djupa idéer, som
äfven i hans mörkare skrifter överallt
framlysa såsom blixtar i natten”. I sin behandling
av den sv. historien överträffade han äldre
och samtida historieskrivare. Den filosofiska
skolningen visade sig i hans blick för
sam
manhanget i historien, den estetiska i en
framställningskonst, som ger hans arbeten ett
bestående litterärt värde. Hans empiriska
forskning betecknar också ett vetenskapligt
framsteg; särsk. gäller detta om huvudverket ”Sv.
folkets historia”. Icke minst verkade G. genom
sin personlighet. Med sitt harmoniska, fasta
och omedelbara väsen var han en kraftkälla
för omgivningen. Sin självständighet och vilja
att ”vara sin bestämmelse trogen” visade han
vid tre viktiga tillfällen i sitt liv: 1812
avböjde han ett hedersamt förslag att bli prins
Oskars lärare, 1834 undanbad han sig trots
stiftets böner och sina närmastes påtryckningar
utnämningen till biskop i Karlstad, och 1840
avstod han från den plats i statsrådet, som
erbjöds honom av konungen. Avigsidan av
denna starka natur var en självkänsla, som
ibland kunde taga sig stötande uttryck även
gentemot vänner; han var känd för sina
”björnsmekningar”. A.W-n.
G:s filosofiska tänkande, som historiskt på
sitt sätt var hans både första och sista
vetenskapliga intresse, utgår från
transcendentalis-men (särsk. Schelling och B. Höijer), med vars
alla huvudurkunder han ägde förtrogen
bekantskap. Från denna utgångspunkt hade han
sin antimekaniska, organiskt teleologiska och
idealistiska grundsyn, från vilken aldrig något
”avfall” skedde. Fortgången består i ett under
djupgående historisk forskning alltmera stärkt
verklighetssinnes ökade tillgodoseende ur
erfarenheten, särsk. den religiösa, med slutl.
fullständigt principiellt uppgivande av ”den
”filosofiska konstruktionen”, därvid som
filosofiens mest trängande uppgift sättes
pan-teismens övervinnande. För ”människans
historia” befinnes religionen fundamental, varmed
också — utifrån grundtanken intet jag
utan du — för G. den filosofiska
totalkonceptionen (liksom för Boström men under
bådas fulla oberoende av varandra) blir den
per-sonlighetsidealistiska och på samma gång
kristna med ett kärlekens rike, där alla subjekter
(de ändliga liksom det oändliga) vid hela sitt
liv såväl i sig som i varandra utgöra och
framställa ett egendomligt, oderiverbart individuellt
personligt något. Dessa subjekters system är
emellertid icke av G. tänkt i analogi med
talsystemet. Vad det s.k. ”avfallet”
beträffar, ligger däri närmast, att G. inför
historiens lärdomar ej längre kunde fasthålla vid
de fyra stånden ss. en mot
samhällsutvecklingen svarande folkrepresentation (jfr C. J.
Boström), men självfallet ingen anslutning
till något som helst de mänskliga individernas
primat gentemot samhället i dess olika former:
samtidens redan skönjbara klassegoism bedö-
— 43 —
— 44 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
