Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Geijer, 2. Erik Gustaf - Geijer, 3. Per Adolf - Geijer, 4. Karl Reinhold
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GEIJER
mes av G. principiellt på intet vis mildare än
all ståndsegoism. P.E.L.
Liksom C. J. L. Almquist och Gunnar
Wen-nerberg är G. en litterär-musikalisk
dubbelbegåvning, med starka behov att dagligen
fantisera vid pianot och komponera. Sina
musikaliska anlag torde diktaren ha ärvt på mödernet.
Under studieåren i Uppsala och under
Stockholmsvistelser fick han tillfälle att någorlunda
utveckla dem. Efter 1806 vann han
förtrogenhet med musikteorien och tog 1809 lektioner
i detta ämne för Frigel. Jämte A. F. Lindblad
utgav han 1824 en saml. sånger; dock beteckna
1830- och 40-talen G:s mest produktiva år ss.
tonsättare. 1839—45 utsände han 9 sånghäften.
Av trycket utkommo ytterligare en pianosonat
för 4 händer och en pianokvartett i e-moll;
åtskilliga kammarmusikverk föreligga i
handskrifter. — När G:s musik är som bäst, är den
rent och varmt lyrisk, romantisk i stilen och
med enstaka anklanger till sv. folkton. Högst
når han i sina visor och romanser, varav de
mest kända torde vara ”Den lille kolargossen”,
”Svanevits sång”, ”Vallgossens visa”, ”Mod och
försakelse”, ”Natthimmelen”, ”På nyårsdagen
1838” (”Ensam i bräcklig farkost”). I de större
instrumentalverken är hans stil mindre
personlig, ehuru han ganska väl behärskar formen.
Mycket sjungna blevo hans manskvartetter
(”Stilla skuggor”, ”0 yngling, om du hjärta
har”, den förra till ord av Bottiger, den senare
till en dikt i B. Lidners ”Medea”). A.A\
Litt.: G:s ”Samlade skrifter” utkommo 1849
—55 (13 bd, fördelade på 2 avd.), 1873—82 (8
bd jämte 2 suppl.-bd) och 1923—31 i ny, ökad
uppl., utg. av J. Landquist (13 bd). —
Huvudverket om G. är J. Landquist, ”E. G. G. Hans
levnad och verk” (1924). Bl.a. skrifter om G.
märkas H. Borelius, ”E. G. G. åren före
’affal-let’” (1909); A. Hamilton-Geete, ”1
solnedgången” (4 bd, 1910—14; bd 4 av E. G. Lilljebjörn);
A. Blanck, ”G. i England 1809—10” (1914), ”G:s
götiska diktning” (1918); F. Böök, Inledning
till ny uppl. av ”Minnen” (1915); G. Rexius,
”G:s affall” (s.å.); T. Norlind, ”E. G. G. som
musiker” (1919); E. Liljeqvist, ”E. G. G. Ein
schwedischer Geschichtsphilosoph” (i ”Die
Akademie”, 1, 1924).
3) P e r A d o 1 f G., den föregåendes sysslings
son, romanist (1841—1919). Efter studier i
Uppsala och i utlandet (1873—74), varvid G. tog
livligt intryck av Toblers, G. Paris’ och Monacis
banbrytande’ verksamhet, blev G. 1872 adjunkt
i franska och italienska vid Uppsala univ., 1889
e.o. prof, i romanska språk och 1890 ord. prof
där. Hans verksamhet på dessa platser blev
synnerligen fruktbringande framförallt genom
det personliga förhållande, vari han trädde till
sina lärjungar med otvungen kamratlighet,
hjälpande hand och älskvärd uppmuntran. Det
är huvudsaki. G:s
och hans samtida vän
Carl Wahlunds
förtjänst, att den sv.
romanistiken under
årtionden stått så högt.
G:s stora försynthet
och självkritik men
även det trägna
förarbete, han ålade sig
för sin undervisning,
gjorde, att hans
vetenskapliga författarskap blev relativt
knapphändigt och huvudsaki. inskränkt till
mindre avh. och recensioner. I dessa röjes
dock alltid, utom stor beläsenhet, en sund och
kritisk blick på språkets liv i allm. och på de
speciella språkföreteelserna i detalj; så spec. t.
ex. i ”Historisk öfverblick af latinets Qui och
Qualis ... i de romanska språken” (1897),
”Mo-dus conjunctivuS” (1901). Hans lärjungar
ägnade honom på hans 60-årsdag en
hyllnings-skrift: ”Uppsatser i romansk filologi” (1901).
J.V.
4) Karl Reinhold G., sysslings son till
G. 2), filosof (1849—1922), fil. d:r 1872 i
Uppsala i romansk
språkvetenskap, docent där
i praktisk filosofi
1876 efter disputation
över möjligheten av
praktisk filosofi
utifrån Leibniz’
metafysik; 1880 transport
till Lund, där han
också t.o.m. v.t. 1888
förestod teoretiska
provårskursen; 1888
—1914 prof, i
teoretisk filosofi i
Uppsa
la. Sin filosofiska bildning fick G.
genom Ribbings och Sahlins boströmianism, som
i Leibniz’ monadologi har vissa historiska
förutsättningar; med ett likartat förhållande
mellan Leibniz’ och Lotzes filosofi sammanhänger
G:s intresse för denna senare, varåt han ägnade
flera avh. Ät sitt genom Lotze stärkta
psykologiska intresse, också utbildat åt pedagogiskt
håll, gav G. uttryck ej blott i undervisningen
och som mångårig censor utan även i skrifter.
Från det filosofihistoriska området må nämnas
G:s ”Hegelianism och positivism” (1881—82),
vidare hans undersökningar över Doktor
God-mans (C. G. af Leopolds) vishetslära samt
paragrafen om sv. filosofi i 5:e t.o.m. ll:e uppl. av
— 45 —
— 46 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
