GEIJER mes av G. principiellt på intet vis mildare än all ståndsegoism. P.E.L. Liksom C. J. L. Almquist och Gunnar Wen-nerberg är G. en litterär-musikalisk dubbelbegåvning, med starka behov att dagligen fantisera vid pianot och komponera. Sina musikaliska anlag torde diktaren ha ärvt på mödernet. Under studieåren i Uppsala och under Stockholmsvistelser fick han tillfälle att någorlunda utveckla dem. Efter 1806 vann han förtrogenhet med musikteorien och tog 1809 lektioner i detta ämne för Frigel. Jämte A. F. Lindblad utgav han 1824 en saml. sånger; dock beteckna 1830- och 40-talen G:s mest produktiva år ss. tonsättare. 1839—45 utsände han 9 sånghäften. Av trycket utkommo ytterligare en pianosonat för 4 händer och en pianokvartett i e-moll; åtskilliga kammarmusikverk föreligga i handskrifter. — När G:s musik är som bäst, är den rent och varmt lyrisk, romantisk i stilen och med enstaka anklanger till sv. folkton. Högst når han i sina visor och romanser, varav de mest kända torde vara ”Den lille kolargossen”, ”Svanevits sång”, ”Vallgossens visa”, ”Mod och försakelse”, ”Natthimmelen”, ”På nyårsdagen 1838” (”Ensam i bräcklig farkost”). I de större instrumentalverken är hans stil mindre personlig, ehuru han ganska väl behärskar formen. Mycket sjungna blevo hans manskvartetter (”Stilla skuggor”, ”0 yngling, om du hjärta har”, den förra till ord av Bottiger, den senare till en dikt i B. Lidners ”Medea”). A.A\ Litt.: G:s ”Samlade skrifter” utkommo 1849 —55 (13 bd, fördelade på 2 avd.), 1873—82 (8 bd jämte 2 suppl.-bd) och 1923—31 i ny, ökad uppl., utg. av J. Landquist (13 bd). — Huvudverket om G. är J. Landquist, ”E. G. G. Hans levnad och verk” (1924). Bl.a. skrifter om G. märkas H. Borelius, ”E. G. G. åren före ’affal-let’” (1909); A. Hamilton-Geete, ”1 solnedgången” (4 bd, 1910—14; bd 4 av E. G. Lilljebjörn); A. Blanck, ”G. i England 1809—10” (1914), ”G:s götiska diktning” (1918); F. Böök, Inledning till ny uppl. av ”Minnen” (1915); G. Rexius, ”G:s affall” (s.å.); T. Norlind, ”E. G. G. som musiker” (1919); E. Liljeqvist, ”E. G. G. Ein schwedischer Geschichtsphilosoph” (i ”Die Akademie”, 1, 1924). 3) P e r A d o 1 f G., den föregåendes sysslings son, romanist (1841—1919). Efter studier i Uppsala och i utlandet (1873—74), varvid G. tog livligt intryck av Toblers, G. Paris’ och Monacis banbrytande' verksamhet, blev G. 1872 adjunkt i franska och italienska vid Uppsala univ., 1889 e.o. prof, i romanska språk och 1890 ord. prof där. Hans verksamhet på dessa platser blev synnerligen fruktbringande framförallt genom det personliga förhållande, vari han trädde till sina lärjungar med otvungen kamratlighet, hjälpande hand och älskvärd uppmuntran. Det är huvudsaki. G:s och hans samtida vän Carl Wahlunds förtjänst, att den sv. romanistiken under årtionden stått så högt. G:s stora försynthet och självkritik men även det trägna förarbete, han ålade sig för sin undervisning, gjorde, att hans vetenskapliga författarskap blev relativt knapphändigt och huvudsaki. inskränkt till mindre avh. och recensioner. I dessa röjes dock alltid, utom stor beläsenhet, en sund och kritisk blick på språkets liv i allm. och på de speciella språkföreteelserna i detalj; så spec. t. ex. i ”Historisk öfverblick af latinets Qui och Qualis ... i de romanska språken” (1897), ”Mo-dus conjunctivuS” (1901). Hans lärjungar ägnade honom på hans 60-årsdag en hyllnings-skrift: ”Uppsatser i romansk filologi” (1901). J.V. 4) Karl Reinhold G., sysslings son till G. 2), filosof (1849—1922), fil. d:r 1872 i Uppsala i romansk språkvetenskap, docent där i praktisk filosofi 1876 efter disputation över möjligheten av praktisk filosofi utifrån Leibniz’ metafysik; 1880 transport till Lund, där han också t.o.m. v.t. 1888 förestod teoretiska provårskursen; 1888 —1914 prof, i teoretisk filosofi i Uppsa la. Sin filosofiska bildning fick G. genom Ribbings och Sahlins boströmianism, som i Leibniz’ monadologi har vissa historiska förutsättningar; med ett likartat förhållande mellan Leibniz’ och Lotzes filosofi sammanhänger G:s intresse för denna senare, varåt han ägnade flera avh. Ät sitt genom Lotze stärkta psykologiska intresse, också utbildat åt pedagogiskt håll, gav G. uttryck ej blott i undervisningen och som mångårig censor utan även i skrifter. Från det filosofihistoriska området må nämnas G:s ”Hegelianism och positivism” (1881—82), vidare hans undersökningar över Doktor God-mans (C. G. af Leopolds) vishetslära samt paragrafen om sv. filosofi i 5:e t.o.m. ll:e uppl. av — 45 — — 46 —