Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Genberg, Anton - Gendarmeri - Gendum (gandum) - Gêne - Genealog - Genealogi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GENEALOGI
ningslandskap. G. är representerad på
Nationalmuseum bl.a. med den stora duken
”Vinterafton”. G.V.
Gendarmeri’ [Jag-]. Gendarmes el. hommes
d’armes kallades adelsmän, tjänande i de
medeltida franska konungarnas livvakt och sedan
1445 Karl VII:s tungt rustade
ordonnanskom-panier. Napoleon I:s beridna elitgendarmer
tillhörde det tunga gardeskav. I Preussen
fanns till 1806 ett kyrassiärr^g. gendarmer. —
Sedan början av 1800-talet ha g. funnits i ett
flertal länder för upprätthållande av inre
ordning, särsk. på landsbygden. G. voro i allm.
militärt organiserade men lödo i sin tjänst
under civila myndigheter. De tyska och
österrikiska g. rekryterades av f.d. underofficerare
vid armén. I krig funnos fält-g., vilka
upprätt-höllo ordningen i de opererande truppernas
rygg. I Persien organiserades och leddes av
svenskar 1912—15 ett g. Fortfarande finnas
i flera stater g. för ordningshållning och för
gränsbevakning; ang. deras förekomst och
organisation se resp, staters försvarsväsen. E.O.B.
Gendum (även ga n dum), persisk vikt, eg.
= vikten av ett vetekorn = V4 pea = 0,46—0,53
mgr. N.L.R.
Gène [zän] (fra., eg. tortyr, bekännelse),
tvång, förlägenhet, bryderi. Sans géne [sä
zä’n], utan förlägenhet, obesvärad. — Genant
[fenahjt], generande, obehaglig, pinsam.
Genealog [jenealå’g] (grek. genealo’gos, till
gene’a, släkt, och -logos, kännare),
släktforskare.
Genealogi’, släktvetenskap, släktforskning;
släktregister. G. som teoretisk släktvetenskap
behandlar grunderna för läran om släkter i
allm. och anger metoden och källorna för
dylikt arbete. Som praktisk släktforskning utgör
g. tillämpning av dessa metoder vid
framställningen av skilda släkter. Härvid skiljer man
på s.k. anträd, i vilka med utgångspunkt
från en viss ättelägg i släktledsradei upptagas
dess förfäder på såväl faderns som moderns
sida, och stamträd el. stamtavlor. Med
fullst. stamträd — ofta prydligt tecknade —
menas vanl. samtliga avkomlingar från vissa
stamföräldrar på mans- och kvinnosidan,
medan stamtavlor i regel hålla sig till endera
linjen. För att vinna överskådlighet och ökat
utrymme för genealogiskt material använder man
nu för tiden vanl. i släktöversikter tabellform
med ny tabellsiffra för varje familjefader. Så
är fallet i större släktböcker, medan
släktkalendrar ofta hålla sig till släktledsprincipen
(med indragning på sidan för längre ned i
släktlinjen gående led) och endast behandla
nu levande personer med mer el. mindre
knapphändig inledande översikt av släktens
historia och äldre generationer. — G. har
sedan gammalt utgjort ett viktigt hjälpmedel till
historien och har jämväl fått stor betydelse
för den moderna rasbiologien, för vilken den i
mycket bildar utgångspunkten. För utredning
av arvsfrågor har g:s betydelse i Sverige i
hög grad förringats efter de nya arvslagarnas
tillkomst. Intresset för släktforskning har dock
väsentligt vidgats efter sammanförandet av våra
arkivskatter i landsarkiven. — Vid utredning
av en släkt kommer först den muntliga el.
skriftliga traditionen till hjälp. Denna är dock
ofta högst otillförlitlig och behöver noga
kontrolleras. Primärkällorna äro annars
församlingarnas kyrkoböcker (dop-, vigsel- och
dödböcker), de för Sverige säregna in- och
utflytt-ningslängderna, husförhörslängderna
(försam-lingsböckerna) samt rådstu- och
häradsrätternas bouppteckningar. Namngivningen i en
släkt är alltid mer el. mindre traditionsbunden.
I Sverige gav icke i äldre tider en familjefader
sin fars el. mors, svärfars el. svärmors namn
åt någon sin ättelägg, förrän vederbörande
avgått med döden. Därigenom blir det ofta iätt
nog att konstatera den ungefärliga tidpunkten
för enderas död, liksom fadderlängderna i
dopboken mången gång ge anvisning om vart
skilda släktmedl. tagit vägen. — Intresset för
g. och personhistoria har lett till bildandet av
skilda samfund för studium och forskning på
detta område. Sålunda fick Sverige 1876 i
Sv. autografsällskapet (från 1905
Personhistoriska samfundet) ett samlande organ för
släktforskning; dess publikation var 1879—97 ”Sv.
autografsällskapets tidskr.”, från 1898
”Person-hist. tidskr.” I Danmark bildades 1879
Samfundet for dansk-norsk G. og Personalhistorie,
vilket utger ”Personalhist. tidsskr.” I Norge
utkomma därjämte från 1906 ”Norsk tidsskr. for
g., personalhistorie etc.” och från 1927 ”Norsk
slektshistorisk tidsskr.” Finland erhöll 1917 sitt
organ i Genealogiska samfundet (se d.o.). I
Tyskland verkar Zentralstelle für deutsche
Personen- und Familiengeschichte i Leipzig, vars
”Familiengeschichtliche Blätter” årl. utkomma.
Bland övriga sammanslutningar må nämnas La
société héraldique et généalogique de France
och De Nederlandsche leeuw i Haag. —
Upplysningar om litteratur i hithörande ämnen finnas
i J. A. Almquist, ”Sv. genealogisk litteratur”
(1905) och J. Wretman, ”Släktvetenskapen”
(1924); B. V. A. Erichsen & A. Krarup, ”Dansk
hist. Bibliografi. 3. Personalhistorie” (1917);
Chr. Munthe, ”Oversigt over, hvad der findes
af bidrag til norske slægters historie i den för
1904 trykte litteratur ”(i ”Personalhist. tidsskr.”,
R. 5:2, 1905). — Bland litteratur i övrigt må
nämnas: a) för teoretisk släktvetenskap: J.
— 77 —
— 78 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
