GENEALOGI ningslandskap. G. är representerad på Nationalmuseum bl.a. med den stora duken ”Vinterafton”. G.V. Gendarmeri' [Jag-]. Gendarmes el. hommes d’armes kallades adelsmän, tjänande i de medeltida franska konungarnas livvakt och sedan 1445 Karl VII:s tungt rustade ordonnanskom-panier. Napoleon I:s beridna elitgendarmer tillhörde det tunga gardeskav. I Preussen fanns till 1806 ett kyrassiärr^g. gendarmer. — Sedan början av 1800-talet ha g. funnits i ett flertal länder för upprätthållande av inre ordning, särsk. på landsbygden. G. voro i allm. militärt organiserade men lödo i sin tjänst under civila myndigheter. De tyska och österrikiska g. rekryterades av f.d. underofficerare vid armén. I krig funnos fält-g., vilka upprätt-höllo ordningen i de opererande truppernas rygg. I Persien organiserades och leddes av svenskar 1912—15 ett g. Fortfarande finnas i flera stater g. för ordningshållning och för gränsbevakning; ang. deras förekomst och organisation se resp, staters försvarsväsen. E.O.B. Gendum (även ga n dum), persisk vikt, eg. = vikten av ett vetekorn = V4 pea = 0,46—0,53 mgr. N.L.R. Gène [zän] (fra., eg. tortyr, bekännelse), tvång, förlägenhet, bryderi. Sans géne [sä zä'n], utan förlägenhet, obesvärad. — Genant [fenahjt], generande, obehaglig, pinsam. Genealog [jenealå'g] (grek. genealo'gos, till gene'a, släkt, och -logos, kännare), släktforskare. Genealogi', släktvetenskap, släktforskning; släktregister. G. som teoretisk släktvetenskap behandlar grunderna för läran om släkter i allm. och anger metoden och källorna för dylikt arbete. Som praktisk släktforskning utgör g. tillämpning av dessa metoder vid framställningen av skilda släkter. Härvid skiljer man på s.k. anträd, i vilka med utgångspunkt från en viss ättelägg i släktledsradei upptagas dess förfäder på såväl faderns som moderns sida, och stamträd el. stamtavlor. Med fullst. stamträd — ofta prydligt tecknade — menas vanl. samtliga avkomlingar från vissa stamföräldrar på mans- och kvinnosidan, medan stamtavlor i regel hålla sig till endera linjen. För att vinna överskådlighet och ökat utrymme för genealogiskt material använder man nu för tiden vanl. i släktöversikter tabellform med ny tabellsiffra för varje familjefader. Så är fallet i större släktböcker, medan släktkalendrar ofta hålla sig till släktledsprincipen (med indragning på sidan för längre ned i släktlinjen gående led) och endast behandla nu levande personer med mer el. mindre knapphändig inledande översikt av släktens historia och äldre generationer. — G. har sedan gammalt utgjort ett viktigt hjälpmedel till historien och har jämväl fått stor betydelse för den moderna rasbiologien, för vilken den i mycket bildar utgångspunkten. För utredning av arvsfrågor har g:s betydelse i Sverige i hög grad förringats efter de nya arvslagarnas tillkomst. Intresset för släktforskning har dock väsentligt vidgats efter sammanförandet av våra arkivskatter i landsarkiven. — Vid utredning av en släkt kommer först den muntliga el. skriftliga traditionen till hjälp. Denna är dock ofta högst otillförlitlig och behöver noga kontrolleras. Primärkällorna äro annars församlingarnas kyrkoböcker (dop-, vigsel- och dödböcker), de för Sverige säregna in- och utflytt-ningslängderna, husförhörslängderna (försam-lingsböckerna) samt rådstu- och häradsrätternas bouppteckningar. Namngivningen i en släkt är alltid mer el. mindre traditionsbunden. I Sverige gav icke i äldre tider en familjefader sin fars el. mors, svärfars el. svärmors namn åt någon sin ättelägg, förrän vederbörande avgått med döden. Därigenom blir det ofta iätt nog att konstatera den ungefärliga tidpunkten för enderas död, liksom fadderlängderna i dopboken mången gång ge anvisning om vart skilda släktmedl. tagit vägen. — Intresset för g. och personhistoria har lett till bildandet av skilda samfund för studium och forskning på detta område. Sålunda fick Sverige 1876 i Sv. autografsällskapet (från 1905 Personhistoriska samfundet) ett samlande organ för släktforskning; dess publikation var 1879—97 ”Sv. autografsällskapets tidskr.”, från 1898 ”Person-hist. tidskr.” I Danmark bildades 1879 Samfundet for dansk-norsk G. og Personalhistorie, vilket utger ”Personalhist. tidsskr.” I Norge utkomma därjämte från 1906 ”Norsk tidsskr. for g., personalhistorie etc.” och från 1927 ”Norsk slektshistorisk tidsskr.” Finland erhöll 1917 sitt organ i Genealogiska samfundet (se d.o.). I Tyskland verkar Zentralstelle für deutsche Personen- und Familiengeschichte i Leipzig, vars ”Familiengeschichtliche Blätter” årl. utkomma. Bland övriga sammanslutningar må nämnas La société héraldique et généalogique de France och De Nederlandsche leeuw i Haag. — Upplysningar om litteratur i hithörande ämnen finnas i J. A. Almquist, ”Sv. genealogisk litteratur” (1905) och J. Wretman, ”Släktvetenskapen” (1924); B. V. A. Erichsen & A. Krarup, ”Dansk hist. Bibliografi. 3. Personalhistorie” (1917); Chr. Munthe, ”Oversigt over, hvad der findes af bidrag til norske slægters historie i den för 1904 trykte litteratur ”(i ”Personalhist. tidsskr.”, R. 5:2, 1905). — Bland litteratur i övrigt må nämnas: a) för teoretisk släktvetenskap: J. — 77 — — 78 —