GENEALOGISKA SAMFUNDET I FINLAND Wretman, ”Kort handbok i sv. släktforskning” (1916) och ”Släktvetenskapen” (1924), särsk. den senare försedd med talrika hänvisningar; O. Lorenz, ”Lehrbuch der gesammten wissen-schaftlichen Genealogie”(1898); E. Heydenreich, ”Handbuch der praktischen Genealogie” (2 bd, 1913); F. Wecken, ”Taschenbuch für Familien-geschichtsforschung” (3 Aufl. 1924); W. Rye, ”Records and record searching” (1897); b) för praktisk släktforskning (om adel se Adelskalender) arbeten av Rasmus Ludvigsson (Sveriges förste genealog), J. Messenius, J. Pe-ringskiöld, Sofie Brahe, (se dessa); J. Hübner, ”Genealogische Tabellen” (1719—33, med suppl. 1822—24), med kommentar av Leuzen (1756); G. Anrep, ”Sv. slägtboken” (3 bd, 1871—82); V. örnberg, ”Sv. slägtkalender” (4 bd, 1884— 87), ”Sv. ättartal” (10 bd, 1889—1908); K. A. K:son Leijonhufvud, ”Ny sv. släktbok” (1901— 06); A. V. Kinberg, ”Gotländska slägter” (2 bd, 1889—97), vilken fått flera efterföljare för Gotland; O. C. Ahlström, ”Norrländska slägter” (2 bd, 1890—92); V. Ljungfors, ”Sv. släkter” (4 h., 1908—15; h. 1 jämte T. Uggla); G. Elgen-stierna, ”Sv. släktkalendern” (sedan 1912; årg. 10, 1930); O. & G. Palme, ”Släkten Palme intill år 1815” (2 bd, 1917); A. Bergholm, ”Suku-kirja” (”Släktbok”, 2 bd, 1900—01); Jully Ram-say, ”Frälsesläkter i Finland intill Stora ofreden” (1909—16); A. Wilskman, ”Släktbok” (2 bd, 1912—20); F. Landgrén, ”Finländsk släktkalender” (1920); S. Elvius m.fl., ”Danske pa-triciske Slægter”, Sami. 1 (1891), Sami. 2 ff.: ”Patriciske Slægter” av Th. Hauch-Fausböll m.fl. (1911 ff.); Th. Hauch-Fausböll, ”Personal-historiske Samlinger” (1900—13); H. Krogh Steffens, ”Norske Slægter” (2 bd, 1912—15) m.fl. V.Ljs. Genealogiska samfundet i Finland, stiftat 1917, vill sprida intresse för släktforskning, med hänsynstagande till både historiska och biologiska synpunkter. Det insamlar genealogiska och personhistoriska uppgifter, avbildningar av vapen, sigill, autografer o.d. G. s. utger dels en ”Årsskrift” (från 1917), dels ”Genos”, tidskr. för släktforskning (från 1930), både med såväl sv. som finsk text. V.Ljs. Genée [Jane'], Franz Friedrich Richard, tysk tonsättare (1823—95), var operadirigent i bl.a. Köln, Düsseldorf, Prag och Wien; komponerade komiska operor och operetter (”Musikfienden”, ”Sjökadetten”, ”Nanon”, ”De sista mohikanerna’’ m.fl.), talrika sånger, duetter, tersetter och körer, där hans betydande begåvning för det humoristiska framträder. G. var i regel sin egen textförf. och skrev även texter åt J. Strauss, Suppé och Millöcker. [F.S-L] Genelli [jenä'li], Giovanni Bonaventura, tysk konstnär (1798—1868), tog under en längre studietid i Rom intryck av högrenässansens mästare samt av Carstens och Thorvaldsen, verkade sedan i München, slutl. i Weimar. G. utförde, särsk. på beställning av mecenaten greve Schack, stora målningar med antika ämnen i kraftig teckning men torftig kolorit. G:s karakteristiska linjestil och fantasifulla komposition kommo till sin rätt i flera teckningsserier — utg. dels i kopparstick, dels i litografi — till Dante och Homeros, ”En slösares levnad”, ”En häxas levnad” m.fl. Ett slags självbiografi är serien ”En konstnärs levnad”. Som akvarellist står G. också högt. E.W. Ge'nera (lat.), plur. av genus (se d.o.). Gene'ra [fe-] (fra. gener, till géne, se d.o.), besvära, vålla obehag; ofta i perfektum particip generad, besvärad, förlägen, brydd. Genera'1 (fra. général, ital. generale, förkortn. av fra. capitaine général o.s.v., jfr Generalkapten), militär titel och grad. Benämningen har från medeltidens slut använts för högste befälhavaren över en här el. häravd. och för viss tid. Under 1600-talet har g.-löjtnant flerstädes betecknat den som förde befälet närmast under landsherren. Först på 1700-talet utbildade sig g.-graderna och förbundos med ett ständigt befäl. Lägsta g.-grad är g.-rti a j o r (i Frankrike général de brigade), vilken vanl. är brigadchef el. inf.-(art.-)befälhavare inom en division. Närmast högre är g.-l ö j t n a n t (i Frankrike général de division, i Österrike Feld-marschalleutnant), vilken för befäl över en division (fördelning). Högsta graden är g., stundom med tillägg ”av inf.”, ”av kav.”, ”av art.” (i Österrike Feldzeugmeister), vanl. chef för en armékår (i tyska riksvärnet grupp) el. militär-distriktsbefälhavare. I Tyska Riket och Österrike finnes även g.-ö v e r s t e, vilken är i rang jämnställd med fältmarskalk. — I Sverige finnas de 3 förstn. graderna, men dessa äro icke var för sig förenade med visst befäl. Jfr Fältmarskalk. — G. kallas även inom flertalet religiösa ordnar den högste ledaren för resp, orden, vilken väljes på ordens generalkapitel (se d.o.) vanl. på 3 år (jesuit-g. väljes på Jivs-tid), residerar oftast i Rom och lyder omedelbart under påven. Även högste ledaren för Frälsningsarmén nämnes g. E.O.B.;S.N. Genera'1-, allmän (t.ex. generalförsamling), över- o.d. (generalkonsul), huvud- (t.ex. generalrepetition), el. i allm. förstärkande, t.ex. generalrengöring. Generalabsolution [-fo'n], en med fullst. avlat förbunden påvlig välsignelse (benedi'ctio oposto'lica), utdelad av därtill särsk. befull-mäktigade präster. Fullmakt att utdela g. för — 79 - — 80 —