Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Genus - Genus irritabile vatum - Genusköp - Genus vitæ - Geo. - Geo- - Geocentrisk - Geococcyx - Geod - Geodesi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GEODESI
neutr. (i litauiskan finnas neutr. adj. och
particip). I nypersiskan ha g.-skillnaderna
försvunnit. Av utoniindoeur. språk saknas neutr. i
de semitiska och hamiliska språken, och i t.ex.
finskan, turkiskan och japanskan förekommer
i stort sett intet grammatiskt g. — Om verben
brukas stundom termen g. i samma betydelse
som huvudform, alltså om aktivum,
pas-sivum och, i vissa språk, medium. — Litt.: K.
Brugmann, ”The nature and origin of the noun
genders in the Indoeur. languages” (1897); A.
Meillet, ”Linguistique historique et linguistique
générale” (1921); J. Wackernagel, ”Vorlesungen
über Syntax”, 2 (1924; med där anförd litt.);
E. Tegnér, ”Om g. i svenskan” (i ”Ur språkens
värld”, 2, 1925); S. Agrell, ”Zur Geschichte des
indogerm. Neutrums” (1926). E.H.
2) Biol., se Släkte.
3) Log., släktbegrepp, angivande det för dess
underordnade artbegrepp (spe’cies)
gemensamma. G. pro’ximum, närmaste el. närmast högre
släkte. Vid regelrätt definition (se d.o.) skall
g. p. alltid angivas. Jfr Begrepp och
A11-mänbegrepp. A.N.
Genus irrita’bile vatum (lat.), ”skaldernas
retliga släkte”, citat från Horatius’ brev, där
han satiriserar över skaldernas ömtålighet och
fåfänga.
Genusköp, jur., se Leveransavtal.
Genus vitæ (lat., till genus i betydelsen slag,
klass, och genitiv av vita, liv), levnadsyrke,
huvudsysselsättning.
Geo., förk. för Georgia, U.S.A.
Geo- (till grek, ge, jord), i sammansättningar:
jord-.
Geoce’ntrisk, något som hänföres till jorden
el. till jordens medelpunkt. Det Ptolemaiska
världssystemet kallas g., enär det betraktar
jorden ss. världens medelpunkt, det kopernikanska
världssystemet däremot heliocentriskt,
därför att enl. detsamma solen är världens
medelpunkt. — Man kallar en himlakropps ort
(koordinater) för g., om den hänför sig till
jordens medelpunkt, till skillnad från den
observerade orten, som hänför sig till åskådaren
som centrum. Skillnaden mellan g. och
observerad ort är omärklig för stjärnorna, obetydlig
för planeter och kometer men ganska avsevärd
för månen. Ch.
Geoco’ccyx, fågelsläkte, se S p r i n g g
ö-k a r.
Geo’d, miner., en kristalldrus (se D r u s),
bildad som mer el. mindre fullst. utfyllning
av ett vanligt runt hålrum. Fyllningen utgöres
i regel av kvarts, agat, kalkspat samt zeoliter,
dessa senare i eruptiva bergarter. Av agat
fyllda g. kallas agatmandlar (se fig. vid Agat).
K.A.G.
Uppslagsbok. XI. __ 129 ___
Geodesi’ (till grek, geo-, se d.o., och dai’ein,
dela), vetenskapen om jordens uppmätning. G.
omfattar den noggranna lägebestämningen av
punkter på jordytan, vilka bilda den
nödvändiga stommen vid upprättande av tillförlitliga
kartor. Därjämte avser g. att bestämma
jordens form, storlek och så vitt möjligt
massfördelning, varvid den omfattar teorier och
metoder, som tjäna detta mål. — Vid
geode-tisk punktbestämning inom ett så litet område
av jordytan, att lodlinjerna, tyngdkraftens
rikt-ningslinjer, kunna anses parallella, användes
ett mot dessa vinkelrätt plan ss. referensplan.
Mätningen uppdelas i höjdmätning, som
ger punkternas höjd över planet, och
planmätning, varigenom läget av punkternas
projektioner i planet erhålles, resulterande i
punkternas plana koordinater. Vid geodetiska
mätningar å ett större område, t.ex. ett helt
land, kunna ej längre lodlinjerna anses
parallella. En yta, överallt vinkelrät mot
lodlinjerna, en s.k. n i v å y t a, är nu buktig och
bildår, utsträckt runt jorden, en sluten yta. På
olika höjder ligga olika nivåytor som en serie
”skal”. Den nivåyta, som sammanfaller med
världshavens yta, kallas g e o i d e n. Denna
spelar en fundamental roll i g., och då man
där talar om att bestämma ”jordens” gestalt,
avses geoiden. Vid höjdmätning användes
geoiden som referensyta, då punkternas höjd
”över havet” avses. Metoder för höjdmätning
äro: avvägning, trigonometrisk
höjdmätning och
barometerhöjdmätning (se Höjdmätning).
För bestämmande av punkternas läge i
horisontell led erfordras en referensyta, som
möjliggör exakta beräkningar å densamma.
Härtill användes en rotationsellipsoid, något
avplattad mot polerna, vilken utgör en god
approximation för geoiden. Bestämmande av
punkternas projektioner på denna yta sker medelst
triangelmätning. Punkterna i terrängen
väljas så, att de bilda hörnpunkter i ett
sammanhängande nät av trianglar, varvid varje
triangelsida bildar en fri siktlinje. Med
teo-dolit mätas trianglarnas horisontalvinklar.
Genom basmätning erhålles en sidas
horisontala längd, vilken reduceras ned till
havsytans nivå, d.v.s. till referensellipsoiden. På
denna kan man nu beräkna det projicierade
triangelnätets svagt buktade sidor från triangel
till triangel, utgående från bassidan.
Bestämmas slutl. genom astronomiska
observationer polhöjd 99 och longitud 2 för en
punkt samt azimut för en triangelsida, kunna
koordinater ((p, 2) å ellipsoiden beräknas för
samtliga triangelpunkter.
En karta utgör en plan avbildning av
jord
— 130 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
