Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Geografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GEOGRAFI
till sin utbredning överensstämma med
vegeta-tionstypens, el. också (el. snarare samtidigt
härmed) experimentellt genom (fysiologiska)
försök. — Det tredje elementet, bygden,
uppträder med mycket varierande frekvens. Det
består bl.a. av bebyggelsen, den odlade marken
och kommunikationslederna och är resultat av
en verkande kraft, människan, vilken själv icke
tillhör de landskapsbildande elementen. Hon
uppträder näml, ingenstädes, ej ens i de tätast
bebodda städer, i sådana massor, att hon blir
formationsbildande. I den mån antropo-g. gör
till sin uppgift att studera hennes utbredning
och fördelning på jordytan, t.ex. medels
folk-täthetskartor o.d., rör den sig alltså utanför den
egentliga g. Men eftersom människan är
skaparen av den för landskapsbilden betydelsefulla
bygden, blir studiet av henne ett oumbärligt
hjälpmedel för kultur-g., och då hon till
sin utbredning och verksamhet icke blott är
påverkad av naturen utan också av sin egen
föregående utveckling, av tradition, etnografiska
och nationalitetsförhållanden, måste
kulturlandskapet studeras medels två jämnlöpande
metoder. Dels måste undersökas, huru de nuv.
förhållandena, såväl naturliga som nationella,
såväl tekniska förhållanden som ras- och
etnografiska faktorer genom sin inverkan på
människans nuv. utbredning och verksamhet
bestämma bygdens karaktär och organisation.
Dels måste också bygden studeras
historiskt-genetiskt, först av samma skäl som terräng
och vegetation böra så studeras, emedan
kännedomen om den föregående utvecklingen
skänker en fördjupad bild av nuet och emedan
i den nuv. landskapsbilden, i den kulturella
såväl som i den naturliga, finnas många drag,
som icke skulle ha uppstått under nuv.
förhållanden och icke kunna härledas ur dessa;
men dessutom därför att människan i sin nuv.
verksamhet att skapa bygd är påverkad av
traditionen, d.v.s. av faktorer, som nu upphört att
finnas och vilkas betydelse icke kan förstås
annat än genom studiet av huru bygd bildades
vid den tidpunkt, då dessa faktorer ännu
existerade.
Landskapsgeografien kan
betraktas som antikens beskrivande g., i vilken
vart land behandlades för sig utan hänsyn till
de övriga, i ny, modern vetenskaplig gestalt.
Dess framträdande har också föranlett, att den
speciella el. regionala g. numera av många
uppfattas som g:s kärna och att varje verkligt
geografiskt arbete bör behandla landskapets alla
tre sidor. Emellertid har var och en av g:s
huvuddelar sin speciella teknik och sina
särskilda hjälpvetenskaper. En och samma
forskare kan därför knappast i g., lika litet som i
någon annan vetenskap, självständigt arbeta
inom dess alla huvuddelar. Vissa förf, vilja
därför rädda den enhetliga behandlingen av
landskapet genom att hävda, att g:s
huvuduppgift icke är den djupgående analysen utan en
på andras specialresultat grundad syntes,
avseende något slags totalbild av landskapet. En
sådan estetisk el. skolpedagogisk åskådning är
dock oförenlig med en strängt vetenskaplig
ståndpunkt. En självständig analys är g:s
vetenskapliga grundval, och den för dess
utveckling nödvändiga syntesen kommer av sig själv,
då den behöves. Det får alltså anses normalt,
att den enskilde geografen specialiserar sig
på en el. ett par sidor av landskapsbilden, och
eftersom var och en av g:s huvuddelar har sin
speciella teknik och metod, blir det i hög grad
önskligt, att de resultat, som vunnits inom
varje huvuddel, sammanföras till en översikt
för hela jordytan Härmed vinnes en möjlighet
till jämförelse av resultaten och till utveckling
och förfining av metodiken. Detta är den s.k.
allmänna g:s betydelse för vetenskapens
utveckling. I densamma behandlas också vanl.
de viktigaste av g:s hjälpvetenskaper, och dess
huvuddelar bruka då grupperas på följ, sätt:
I Naturgeografi.
A. Fysisk geografi.
a. Geodynamik, läran om de krafter, som
verka omgestaltande på den fasta
jordytan.
b. Geomorfologi, läran om
terrängformerna och deras inbördes
sammanhang.
c. Klimatologi och meteorologi.
d. Hydrografi.
1. Oceanografi.
2. Sötvattenshydrografi (floder och
sjöar).
B. Biogeografi.
a. Växtgeografi.
b. Djurgeografi.
II. Kulturgeografi.
A. Bebyggelsegeografi.
B. Ekonomisk geografi.
C. Trafikgeografi.
Härvid är att märka, att geodynamik och
geomorfologi äro ren g. och grundläggande för
landskaps-g., medan klimatologi och
meteorologi icke ha någon plats i denna, i det att
luftmassan icke kan uppfattas som en del av
landskapsbilden. En klimatologisk undersökning
kan därför icke betraktas som en geografisk
prestation. Men å andra sidan är klimatet den
yttre faktor, som har den mest universella
betydelsen för de landskapsbildande elementen.
Ingen annan har så mångsidigt inflytande på
terrängformer, växttäcke och bygd. Klimatolo-
— 145 —
— 146 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
