Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Geokronologi, geologisk tideräkning - Geokronologiska institutet - Geolog - Geologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GEOLOGI
området i Sydafrika, Australien m.fl. trakter
kända, varviga lerstenarna (permo-karboniska
istiden, se Istiden). Denna varvighet
förutsattes beteckna den årliga periodiska
slam-avsättningen. Genom att räkna antalet varv och
sammanställa dem i de på olika lokaler i
leran upptagna profilerna ha De Geer och hans
lärjungar upprättat en sammanhängande
tidsskala för kvartärtidens senare del fram till
nutiden, omfattande tillhopa c:a 17,600 år.
Istäckets avsmältningstid, den s.k.
sengla-ciala tiden, kännetecknad av israndens
tillbakaryckande till istäckets centrum, indelas
därvid i följande skeden: det d a n i g 1 a c
i-a 1 a, med tillbakaryckande från det yttersta
gränsläget i s. över Danmark (Dania) till
sydligaste Skåne, är till sin längd ännu ej fastställt;
det gotiglaciala, med tillbakaryckande
från Skåne över Götaland till den inre
randen av det stora s.k. fennoskandiska
ändmo-ränbältet i mellersta Sverige, omfattar c:a 6,000
år; det finiglaciala om c:a 1,500 år
med tillbakagång från nämnda moränstråk och
fram till isdelaren i centrala Jämtland, där
denna genombröts av den västerut uppdämda
s.k. centraljämtska issjön. Därmed börjar den
postglaciala tiden, vars längd fram
till nutiden geokronologiskt fastställts ur
årsvarven hos älvsedimenten i mellersta Norrland
till c:a 8,700 år .— De under senare tid av
skilda personer företagna varvmätningarna av
likartat slag inom de forna kvartära
nedis-ningsområdena i Nord- och Sydamerika, Island
och Himalaja har De Geer sökt sammanställa
med den sv. tidsskalan (s.k.
fjärrkonnekte-ring), som härigenom till tiden ytterligare
utbyggts i avsikt att göra den normgivande även
för den internationella kvartära tidräkningen.
Tyvärr har dock blott en ringa del av det
geo-kronologiska iakttagelsematerialet ännu
offentliggjorts. Trots den kritik, som rests mot
metoden och dess resultat, särsk. då mot de
nämnda fjärrkonnekteringarna, torde dess betydelse
ss. den första relativt exakta
tidsbestämnings-metoden allmänt erkännas. I utlandet har den
också flerstädes upptagits. Efter att ytterligare
ha fullkomnat den geokronologiska metodiken,
har sålunda finländaren M. Sauramo kunnat
bestämma den exakta tidpunkten för israndens
successiva lägen över s. Finland under
avsmält-ningstiden (se Finland, geologi). G.Fn.
Geokronologiska institutet, upprättat 1924
och underställt Stockholms högsk:s styrelse,
har till syfte att utgöra en centralpunkt för de
av G. De Geer (se denne) igångsatta
geokronologiska undersökningarna i in- och utlandet.
Inst:s publikationsserie, ”Data från
Stockholms högsk::s geokronologiska inst.”, ingår
även i ”Geologiska föreningens förhandlingar”
och i ”Geografiska annaler” G.Fn.
Geolog [-lå’g], vetenskapsman, som ägnar
sig åt studiet av geologien el. dess praktiska
utövande, även beteckning för tjänstemän i
en stats geologiska ämbetsverk (se
Geologiska undersökningarna) då
ofta med ett utmärkande tillägg, ss.
stats-geolog. K.A.G.
Geologi (mlat. geologi’a, lära om jorden, jfr
geo-) är vetenskapen om jorden, dess byggnad,
dess tillblivelse och utvecklingshistoria. Redan
g:s uppgift anger dess mycket vidsträckta
omfattning och dess mångskiftande
arbetsområden; dess arbetsmetoder äro också ganska
olikartade, så att g. å ena sidan är en
beskrivande vetenskap, å andra sidan en
analytisk och historisk. G. har
starkt behov av hjälpvetenskaper, såväl från
det matematiska, fysiska och kemiska området
som från det biologiska. Viktigast av g:s
hjälpvetenskaper äro mineralogien och
paleontologien (se d.o.), vilka äro
oumbärliga stöd för den geologiska
vetenskapen och stundom räknats in under densamma,
men också utvecklat sig självständigt på egna
banor, mineralogien delvis som
mineralfysik och mineralkemi,
paleontologien även som paleobotanik och
paleozoologi, i närmaste anknytning
till de biologiska vetenskaperna. Vissa av de
grenar och underavd., i vilka g. kan delas, ha
också uppnått en viss självständig ställning.
Att framställa en strikt och logisk indelning
av g. i hela dess omfång är förenat med vissa
svårigheter. En tudelning av ämnet i a 1
1-m ä n och historisk g. ger sig täml.
av sig själv. Den allmänna g. innehåller
såväl en beskrivande del som en analytisk.
Den förra omfattar 1) den f y s i o
grafiska g., väsentligen från astronomien och
geofysiken hämtade data, 2) petrografien,
vetenskapen om bergarternas sammansättning
och struktur, samt 3) g e o t e k t o n i k e n,
läran om jordskorpans uppbyggnad och det sätt,
varpå de olika bergartslagren ingå i densamma.
Den senare delen, vanl. kallad dynamisk g.
el. geo dynamik, behandlar de krafter, som
verka el. verkat på jordskorpan och
åstadkommit dess nuv. bygnad och ytbeskaffenhet (jfr
Geografi). Den dynamiska g. delar man i
två delar, alltefter de olika verkande
krafternas natur och riktning, sådana, som utifrån
verka på jordytan, exogena (extern
dynamik), och sådana, som inifrån verka på
jordskorpan, endogena (intern dynamik),
vardera med anknytningar till olika andra
vetenskaper och med olika arbetsmetoder. Särsk
— 153 —
–- 154 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
