Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Georg Fredrik (markgreve av Baden-Durlach) - 1. Georg Vilhelm (kurfurste av Brandeburg) - 1. Georg (hertig av Braunschweig-Lüneburg) - 1. Georg av Podiebrad (konung av Böhmen) - 1. Georg (Jörgen, dansk prins) - 1. Georg I (konung av Grekland)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GEORG
som generallöjtnant i dansk tjänst men
förmådde ej vända lyckan utan blev vid Heiligenhafen
slagen av de kejserliga under Schlick. G.F.
levde därefter i stillhet i Strassburg. P.S.
Brandenbur g. 1) G. Vilhelm (ty.
G. Wilhelm), kurfurste, (1595—1640),
efterträdde 1619 sin fader Johan Sigismund. Svag och
föga intresserad av regeringsbestyren, lät G. V.
växelvis påverka sig av sin gunstling, katoliken
greve Schwarzenberg, som ivrade för en nära
anslutning till kejsaren, och av sin mor, sin
gemål och sina protestantiska geheimeråd, vilka
tillrådde ett samgående med det protestantiska
partiet i 30-åriga kriget. I det hela hade dock
Schwarzenberg övertaget, så mycket mer som
G.V:s svåger, Gustav II Adolf, både i Preussen
och ännu mer i Pommern allvarligt hotade
Brandenburgs intressen. Blott nödtvungen
ställde sig G.V. 1631 på svågerns sida, 1635 slöt han
åter fred med kejsaren, och 1636 började han
krig med svenskarna. Då Brandenburgs krafter
voro alldeles otillräckliga, bragte kriget blott
elände över landet. Ständernas missnöje med
styrelsen var också stort, och det var ett tungt
arv, G.V. lämnade åt sonen Fredrik Vilhelm.
P.S.
Braunschwei g-L ü n e b u r g. 1) G.,
hertig (1582—1641). överste i dansk tjänst
under Kalmarkriget,
ogillade G. sedermera
Danmarks
inblandning i nedersaxiska
kretsens
angelägenheter och sökte förgäves
förena dess furstar i
en väpnad neutralitet,
varpå han gick i
kejserlig tjänst.
Restitu-tionsediktet och
katolikernas planer på
delar av hans ätts
besittningar förmådde
dock G. 1631 att som general gå i sv. tjänst.
Han satte likväl fortfarande sina egna och sin
ätts intressen före Sveriges och uppträdde
särsk. efter Gustav Adolfs död mycket
självständigt. Det ömsesidiga misstroendet
hindrade det fulla utnyttjandet av G:s seger vid
Hessisch-Oldendorf 1633, och 1635 biträdde
G. freden i Prag. 1636 blev G. regerande
furste av Calenberg, och snart närmade sig han
och hans bröder åter Sverige, då kejsaren ej
ville återlämna det viktiga Wolfenbüttel. 1639
slöt G. förbund med Hessen-Kassel, och 1640
förenade sig hans trupper med Banérs. Den
handlingskraftige G:s död var en förlust för
Sverige och bidrog till den svåra kris, som
därefter inbröt för de sv. vapnen. — Litt.: F. v. d.
Decken, ”Herzog G. von Braunschweig und
Lüneburg” (4 bd, 1833—34). P.S.
Böhmen. 1) G. av Podiebrad (tjeck.
Jifi z Podèbrad), konung (1420—71),
härstammade från en gammal bömisk adelssläkt, anslöt
sig tidigt till det utrakvistiska partiet, blev på
1440-talet dess ledare, ingrep 1448 i en
religionsstrid till husiternas förmån, besegrade 1450
sina motståndare och blev Böhmens regent. G.
valdes 1452 till gubernator, styrde landet med
klokhet och kraft, valdes 1458 till konung tack
vare skickligt förvärvade förbindelser inom
Böhmen, vid kurian och i Ungern. G:s välde
vilade emellertid på lös grund. Det stödde sig
på sinsemellan oförenliga förpliktelser till
Böhmens husitiska folk och till den romerska
kurian. 1461 tvingades G. av folkstämningen att
helt bryta med Rom. Följden blev diplomatisk
isolering, som av grannarna, kejsaren, Sachsen
och Ungern, utnyttjades till G:s nackdel.
Upprepade krig, det svåraste mot Mattias av
Ungern, 1468—70, hotade G. med fullst.
undergång. Under sitt livs sista år lyckades han dock
trygga sin ställning i förbund med Polen och
Sachsen. — Litt.: G. Voigt, ”G. von Böhmen”
(i ”Hist. Zeitschrift,” 5, 1861); A. Bachmann,
”Böhmen und seine Nachbarländer unter G. von
Podiebrad 1458—61” (1878). E.Lö.
Danmark. 1) G. (J ö r g e n), prins (1653
—1708), son till konung Fredrik III, polsk
tronkandidat 1673, deltog i skånska kriget 1675—79,
förmäld 1683 med Anna Stuart, dotter till dåv.
hertigen av York, sedermera konung Jakob II
av England, erhöll 1689 titeln hertig av
Cum-berland och blev efter Annas tronbestigning
1702 storamiral och generalissimus, dock blott
till namnet. Misstrodd ss. främling, tafatt och
världsfrånvänd, spelade han politiskt ingen
större roll. S.Bsn.
England, se nedan Storbritannien och
Irland.
Grekland. 1) G. I (nygrek. Georgios),
konung (1845—1913). Då konung Otto av
Grekland avsatts och prins Alfred av England avsagt
sig kandidaturen till
Greklands tron, utsåg
den grekiska
nationalförsamlingen en
annan av England
lanserad
tronkandidat, om vilken
stormakterna enades:
prins Vilhelm av [-Slesvig-Holstein-Sön-derborg-Glücksborg,-]
{+Slesvig-Holstein-Sön-
derborg-Glücksborg,+}
andre son till danske
tronföljaren,
sedermera Kristian IX,
— 171 —
— 172 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
