Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Georg I (konung av Grekland) - 2. Georg II (konung av Grekland) - 3. Georg (grekisk prins) - 1. Georg Ludvig (kurfurste av Hannover) - 2. Georg II (kurfurste av Hannover) - 3. Georg III (kurfurste av Hannover) - 4. Georg IV (konung av Hannover) - 5. Georg V (konung av Hannover) - 1. Georg den skäggige (hertig av Sachsen) - 2. Georg (konung av Sachsen)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GEORG
dessutom blivande svåger till engelske
tronföljaren, sedermera Edvard VII. 1863 höll den
18-årige prinsen, som urspr. utbildats till sjöofficer,
ss. G. I, hellenernas konung, sitt praktfulla intåg
i det oroliga Aten. Den okonstlade, tillgänglige
och godlynte G. tillvann sig snart starka
sympatier, vartill bidrog, att England till Grekland
1864 överlämnade Joniska öarna samt att G.,
sedan en ny författning blivit antagen, förstod
att regera strängt parlamentariskt. Han ställde
konungamakten utanför partistriderna, vilket ej
uteslöt, att han gjorde stora personliga insatser
till förkovran av Greklands sjöfart och handel.
Under nästan hela sin regering var G. utsatt för
en skarp men obefogad kritik från de
erövrings-lystna s.k. ultrahellenerna, som menade, att G.
försummade utrikespolitiken. Under sina besök
vid stormaktshoven gjorde G. tvärtom
härutin-nan sitt land stora tjänster. Hans insats var stor
vid det fredliga förvärvet av Thessalien 1881
och vid införandet av den självständiga
förvaltningen på Kreta 1898. Ett par gånger
förhindrade han ett huvudlöst anfall på Turkiet; den
utmanande politik, som ledde till
sammandrabbningen med denna makt 1897, hade G. ingen del
i. Det lyckosamma Balkankriget 1912—13
förstummade allt klander, och man såg i G. en det
grekiska folkets martyr, då han 18/a 1913 i det
nyförvärvade Saloniki nedsköts av en påtagligen
sinnessjuk person av grekisk börd, Skinas, som
man på lösa grunder misstänkte vara en av
bulgarerna lejd lönnmördare. Sedan 1867 var G.
g.m. Olga Konstantinova (1851—1926),
brordotter till tsar Alexander II; med henne hade han
5 söner och 2 döttrar, som fingo grekisk-katolsk
uppfostran, medan han själv förblev luteran.
— Biogr. av W. Christmas (1913). P.Dhl.
2) G. II, konung (f. 1890), Konstantin I:s
äldste son och G. I:s sonson, var tyskvän under
världskriget och blev därför avstängd från
tronföljden samtidigt med faderns avsättning 12/«
1917. Då Konstantin I 1920 återvände,
återinsattes G. i sina rättigheter och blev vid faderns
andra abdikation 1922 konung. G:s av allsköns
olyckor fyllda regering avbröts redan i dec.
1923, då G. och hans drottning, Elisabet av
Rumänien, lämnade landet. 25/s 1924 blev G.
genom nationalförsamlingens beslut formellt
avsatt. P.Dhl.
3) G., prins (f. 1869), andre son till G. I,
föddes på Korfu, utbildades till sjöofficer i
Danmark och förde befäl över en eskader i det
grekisk-turkiska kriget 1897. På förslag av
ryske tsaren, som G. 1891 räddat undan ett
attentat i Japan, blev G. under anslutning av
England, Frankrike och Italien 1898 utsedd till
överkommissarie på Kreta, vilket något
minskade den grekiska besvikelsen över det
misslycka
de kriget. Då G:s projekt att införliva Kreta
med Grekland stötte på stormakternas
motstånd och han dessutom hade slitningar med
kretensaren Venizelos, avgick han 1906. P.Dhl.
Hannover. 1) G. Ludvig (ty. G.
Lud-wig), kurfurste (1660—1727), konung av
Storbritannien och Irland under namnet G. I, se
nedan Storbritannien och Irland 1).
2) G. II, kurfurste (1683—1760), konung av
Storbritannien och Irland, se nedan
Storbritannien och Irland 2).
3) G. III, kurfurste, från 1814 konung (1738
—1820), konung av Storbritannien och Irland,
se nedan Storbritannien och Irland 3).
4) G. IV, konung (1762—1830), konung av
Storbritannien och Irland, se nedan
Storbritannien och Irland 4).
5) G. V, konung (1819—78), ende son av
konung Ernst August, blind sedan 1833, kom på
tronen 1851 och återställde 1855 författningen
av 1840. G. var en obönhörlig motståndare till
Preussen och avsattes av Bismarck 1866, slöt
likväl 1867 med Preussen ett avtal, vari han
förbehöll sig en gottgörelse på 16 mill. thaler,
vilket dock 1868 åter hävdes. — G. levde först
i närheten av Wien, senare i Frankrike. Hans
ende son var Ernst August (se C u m b e
r-land). [Arrh.]
Sachsen. 1) G. den skäggige, hertig
(1471—1539), son till hertig Albrekt och Sidonia
Podiebrad, tillträdde
regeringen vid
faderns död 1500. G.
var känd som en god
regent för sina
länder. Hans tvedräkt
med den ernestinska
linjen av huset
Wet-tin bestämde dels
hans kejsartrogna
hållning i Tysklands
inre politik, dels hans
fientlighet mot
reformationen. Han var
ledare för det katolska partiet bland de
världsliga furstarna och en av de drivande viljorna
vid tillkomsten av fördraget i Dessau 1525. G.
bekämpade Luther i ett flertal skrifter, som
också blevo av denne besvarade. E.Lö.
2) G., konung (1832—1904), 3:e son till
konung Johan och Amalia av Bayern, deltog med
utmärkelse i krigen 1866 och 1870—71,
generalfältmarskalk 1888, efterträdde 1902 den
barnlöse äldste brodern, konung Albert (den näst
äldste, Ernst, hade dött redan 1847). 1859 g.m.
Maria Anna av Portugal (1843—84) hade han 6
barn, däribland Fredrik August (f. 1865), hans
efterträdare och Sachsens siste konung. S.Bsn.
— 173 —
— 174 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
