Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Georg I (konung av Storbritannien och Irland) - 2. Georg II (konung av Storbritannien och Irland) - 3. Georg III (konung av Storbritannien och Irland)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GEORG
Storbritannien och Irland. 1)
G. I (eng. George), konung (1660—1727), som
kurfurste av Hannover G. Ludvig, son till
kurfursten Ernst
August och Sofia av
Pfalz, dotterdotter till
Jakob I av England.
Efter faderns död
kurfurste 1698, erhöll
han 1706 genom sitt
giftermål grevskapet
Celle. När hans
gemål Sofia Dorotea
besvarade hans
äktenskapliga otrohet med
en kärleksförbindelse
med greve F. K. v.
Königsmarck, lät G. upplösa äktenskapet; hon
inspärrades på slottet Ahlden (1694). Genom
act of settlement blev G. vid drottning Annas
död 1714 konung av Storbritannien och Irland.
På gr. av de jakobitiska sympatierna hos tories
kom han att ge sitt stöd åt whigpartiet; detta
blev inledningen till det långa whigväldet till
1761. Nedtryckandet av det jakobitiska
upproret i Skottland 1715 bidrog att stärka dynastien,
som jämväl fick kvadruppelalliansens stöd.
Englands politik blev denna tid dess ministrars.
G. var ej obegåvad, i sin ungdom hade han visat
militär duglighet, men hans obekantskap med
språket och de inre förhållandena gjorde, att
alla inrikespolitiska frågor lämnades till
ministrarna; ej heller presiderade han i
ministerkonseljen. Härigenom fick hans regering stor
betydelse för utbildandet av den konstitutionella
praxis. G:s intressen lågo i Hannover; hans
aktiva hannoveranska politik resulterade i
Bremens och Verdens erövring 1719. Men fastän
han noga höll sig till whigpartiet, visade han
en viss självständighet i valet av ministrar.
Hans säkerhet i omdömet om personer kan ej
förnekas. Englands politik leddes under hans
regering före 1721 av Stanhope och Townshend,
senare av Robert Walpole (se dessa och
Storbritannien, historia). Utom sonen G. 2)
hade G. dottern Sofia Dorotea, g.m. Fredrik
Vilhelm I av Preussen och moder till Fredrik
II. — Litt.: W. E. H. Lecky, ”History of
England in the 18th century” (7 bd, 1892); J. &
J. H. Mac Carthy, ”History of the four Georges”
(2 bd, 1905); L. Melville, ”The first George” (2
bd, 1908); J. E. Chance, ”George I and the
Northern war” (1909); H. M. I. Terry, ”A
cons-titutional king, George the first” (1927). P.N-m.
2) G. II, den föregåendes son, konung (1683—
1760), kurfurste av Hannover. G. bröt 1717
med fadern, uteslöts från hovet och trädde i
förbindelse med oppositionen. Dock innebar
hans trontillträde 1727 icke något systemskifte;
Walpole blev vid makten, till dess han
störtades av parlamentet 1742. G. var torftigt
begåvad, liksom fadern
okunnig om landets
inre förhållanden.
Detta jämte
fogligheten i hans natur
stabiliserade parlamentets makt över
ministerutnämningen. Endast under
österrikiska tronföljdskriget,
då G. själv
kommenderade den s.k.
pragmatiska armén,
gjorde sig hans
person
liga inflytande gällande. En storm restes
mot hans hannoveranska politik; Carteret, som
understött densamma, störtades 1744. G. tvangs
att acceptera Pelhams och 1745 Pitt d.ä:s
ministärer. Englands politiska kurs under följ,
år äro knutna till dessa namn, icke till G:s.
Dynastiens hannoveranska intressen ha dock
satt sina spår: Händel knöts till England, och
Englands politiska idéer funno i det 1737
grundade univ. i Göttingen en port ut till Tyskland.
G. var g.m. Karolina av Ansbach. Äldste sonen,
prins Fredrik av Wales, dog 1751. En dotter,
Louise, var g.m. Fredrik V av Danmark. G.
efterträddes av sonsonen G. 3). — Litt.: Se
föregående samt A. W. Ward, ”Great Britain
and Hannover” (1899); R. Lucas, ”George II
and his ministers” (1910). P.N-m.
3) G. III, konung (1738—1820), kurfurste,
från 1814 konung av Hannover. Son till prins
Fredrik av Wales (d.
1751), efterträdde G.
1760 sin farfader, G.
II. G. var i mycket
sina båda
företrädares motsats; han var
uppfostrad till
engelsman, och med honom
smälte dynastien
samman med landet;
han var varmt
religiös, puritansk i sina
seder. Vid det
oppositionella prinshovet
kom G. under inflytande av Bolingbrokes idéer
om en stark kungamakt över partierna; detta
blev bestämmande för G:s politiska gärning.
Begagnande sig av upplösningstendenserna i
whigoligarkien och reaktionen mot
krigspolitiken, lyckades G. med Butes hjälp störta Pitt
d.ä. 1761. Bute blev ledande minister och
avslöt freden i Paris 1763. Genom att praktisera
— 175 —
— 176 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
