Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Georg III (konung av Storbritannien och Irland) - 4. Georg IV (konung av Storbritannien och Irland) - 5. Georg V (konung av Storbritannien och Irland)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GEORG
det av whigpartiet fulländade systemet med
valköp och mutor lyckades G. i underhuset
bilda en kungatrogen majoritet ledd av en
krets, ”konungens vänner”, till vilken de gamla
tories slöto sig. Härvid var Lord Holland hans
handgångne man. Sedan G. efter den
impopu-läre Butes avgång 1763 gjort flera misslyckade
försök att sämjas med de gamla whigledarna
som premiärministrar, kände han sig 1770
stark nog att lägga regeringen i händerna på
sin förtrogne Lord North, vilket innebar, att
G. själv övertog styret. G. var ytterst
plikttrogen; han övervakade dag för dag icke blott
politikens riktlinjer utan även dess minsta detaljer;
hans arbetsförmåga var utomordentlig. G:s
politiska system innebar icke formellt någon
nedbrytning av underhusets makt, det vilade på dess
förtroende; praktiskt sett var han genom sina
noggranna instruktioner dess ledare. G:s
misslyckade krigspolitik mot de amerikanska
kolonierna, från början uppburen av den breda
opinionen, fällde honom. Organisationen av ett
krig översteg hans krafter. Efter slaget vid
Yorktown avgick ministären North 1782; G.
tvangs mottaga sina öppna fiender,
Rocking-hamwhigarna, i regeringen och följande år
godtaga Lord Norths regeringskoalition med
Fox, vilken han avskydde på gr. av dennes
för-därvbringande inflytande över sonen, prins
Georg av Wales. Härmed börjar en ny
era, icke blott i G:s regering utan i
Englands konstitutionella historia. Visserligen
ingrep G. vid olika tillfällen i politiken,
t.ex. när Fox’ Ostindiabill fälldes i
överhuset genom G:s intriger och när han 1807
sökte avtvinga Grenvilles ministär en
förbindelse att uppgiva toleranspolitiken mot katolikerna
— något som föranledde ministärens avgång —,
men det personliga styrets tid var förbi.
Premiärministerns oberoende av monarken blev
alltmer utpräglad. Det stöd, G. gav Pitt d.y.,
bidrog mera att öka dennes politiska
maktställning än hans egen. Hans efter hand allt tätare
utbrott av sinnessjukdom nödvändiggjorde från
1810 ett regentskap under prinsen av Wales.
G. var g.m. Charlotte av Mecklenburg. Bland
de 15 barnen voro G. IV, Vilhelm IV och
konung Ernst August av Hannover. — Litt.: J.
M. Anderson, ”History of George IH:s reign”
(1891); B. Wilson ”Georges III” (1907); F. A.
Mumby, ”George III and the American
revolution” (1924); ”Correspondence of George III.
1760—1783” (6 bd, 1927—28). P.N-m.
4) G. IV, konung (1762—1830), kom ung i
oförsonlig motsättning till sin fader, G. III;
reagerande mot den moraliska tonen vid
hovet, slöt han sig till de utsvävande kretsarna
kring C. Fox. Lyckligt utrustad, språkbegå-
vad, talangfull, säker i sitt uppträdande,
utvecklade sig prinsen av Wales, enl. sina
smickrares omdöme,
till ”Europas främste
gentleman”. Politiskt
slöt han sig till
whigradikalerna,
faderns ivrigaste
motståndare, vilka hade
beräknat kunna
utnyttja honom vid det
tillämnade
regentska-pet vid konungens
sinnessjukdomsut-
utbrott 1788. Hans
förbindelser med
Ma
ria Fitzherbert (se denna) hindrade honom
ej att för sina dåliga affärers skull gifta
sig med Caroline av Braunschweig 1795.
Hans liderliga levnadssätt, hans
hänsynslöshet mot fadern och sin gemål, som han
försköt efter dottern Charlottes födelse 1796,
ådrog honom en stegrad impopularitet. Vid
faderns sinnessjukdom 1810 blev G. regent,
men han hade varken viljestyrka el. moralisk
kraft att personligen göra sig gällande. Trots
sin ungdoms radikalism stödde han
torymi-nistärerna. G. utnyttjade sitt trontillträde 1820
att i överhuset anlägga en skilsmässoprocess
mot sin gemål; den väckte en storm av
förbittring, som tvang regeringen att nedlägga den.
G:s oduglighet stärkte ytterligare
premiärminis-terskapets konstitutionella ställning. — Litt.:
P. H. Fitzgerald, ”The life of George IV.” (2 bd,
1881); L. Melville, ”The first gentleman of
Europé” (2 bd, 1906). P.N-m.
5) G. V, konung (f. 3/e 1865), andre son till
prinsen av Wales, sedermera konung Edvard
VII, erhöll jämte den äldre brodern Albert
Viktor en övervägande
sjömilitär utbildning.
1880—82 företogo de
båda prinsarna en
världsomsegling med
krigsskeppet
”Bacc-hante”, vilken färd
är beskriven i den
1886 publicerade
berättelsen ”The cruise
of H.M.S. Bacchante”,
delvis efter
prinsarnas brev och
dagböcker. Den äldre
brodern övergav därefter flottan, medan G.
ägnade sig åt sjöofficersyrket, till dess Albert
Viktors frånfälle 1892 gjorde honom till presumtiv
tronarvinge och ålade honom nya plikter. 1892
hertig av York och Earl of Inverness, blev han
— 177 —
— 178 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
