Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Georg V (konung av Storbritannien och Irland) - 1. Georg Fredrik (furste av Waldeck) - Georg Brankowić - Georg den skäggige - George - George, Lake - George (Weimer), Marguerite Joséphine - George, Henry
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GEORG BRANKOWIC
1893 g.m. prinsessan Victoria Maria (f. 1867),
dotter till hertig Frans av Teck. En länge
planlagd långresa genom imperiet ägde rum efter
faderns tronbestigning 1901 och blev
minnesvärd därigenom, att G. därunder öppnade det
första australiska parlamentet i Melbourne. I
nov. s.å. mottog G. titeln prins av Wales. %
1910 efterträdde han sin fader på tronen. G.
synes alldeles sakna faderns politiska intressen;
strängt konstitutionell har han emellertid till
allmän tillfredsställelse uppburit
konungavär-digheten. 1917 avsade sig G. för sin och sin
släkts räkning alla tyska titlar, varvid dynastin
utbytte namnet Sachsen-Koburg och Gotha mot
W i n d s o r. — Litt.: G. Arthur, ”George V”
(1929); F. A. Mackenzie, ”King George V in his
own words” (s.å.). P.Dhl.
W a 1 d e c k. 1) G. Fredrik (ty. G. Friedrich),
från 1664 regerande greve, från 1682 furste
(1620—92), började sin bana i Nederländerna
men gick 1652 i Brandenburgs tjänst. Ivrig
motståndare till
Österrike, blev G. F. snart
huvudmannen för det
svenskvänliga partiet
och var en tid den
ledande statsmannen
i Brandenburg. När
kurfursten slöt sig till
Sveriges motståndare,
gick G. F. förbittrad
i sv. krigstjänst, som
han dock lämnade
vid Karl X Gustavs
död. G. F:s politiska
uppfattning undergick vid denna tid en
betydelsefull förändring, och han blev nu en hätsk
fiende till Frankrike. En tid deltog G. F. i
Österrikes tjänst i kriget mot turkarna, men
1672 utnämndes han till nederländsk
fältmarskalk och förblev därpå ända till sin död en av
Vilhelm III.s trognaste och mest betrodda
medhjälpare. Ehuru en erfaren general och en god
organisatör, var G. F. ingen eg. fältherre och
i regel föga lycklig på slagfältet. 1683—85 tog
han dock åter hedrande del i kriget mot
turkarna. Mer betydde likväl hans arbete för att
organisera det tyska motståndet mot
Frankrike, som ledde till recesserna i Laxenburg 1682
och Augsburg 1686. I Vilhelm III:s planer mot
England var G. F. tidigt invigd och var i hans
frånvaro ställföreträdande generalkapten i
Nederländerna. Efter slaget vid Steenkerke 1692
lämnade G. F. på gr. av sjuklighet armén och
dog kort därefter. — Litt.: P. L. Müller,
”Wilhelm III von Oranien und G. F. von Waldeck”
(2 bd, 1873—80). P.S.
Georg Brankowic, se Juraj Brankovic.
Georg den skäggige, se Georg, Sachsen 1).
George [jäj], engelsk namnform för Georg.
George, Lake [lélk jäj], sjö i staten New
York, U.S.A., s.ö. om Adirondack mountains;
115 kvkm.; c:a 120 m. djup. Omtyckt
sommarort. J-C.
George [zårz] (eg. Weimer),
Marguerite Joséphine, fransk skådespelerska
(1787—1867), var 1802—08 och 1813—18
anställd vid Théåtre fran^ais, från 1804 som
so-cietär, spelade 1808—13 i Petersburg och
Moskva, 1816 i London, var 1822—31 anställd vid
Odéon, 1831—40 samt 1842—49 vid
Porte-Saint-Martinteatern i Paris och företog dessemellan
egna turnéer i Ryssland, Tyskland och Italien.
I den klassiska repertoaren firade G. triumfer
som Talmas motspelerska och skänkte senare
den unga romantiken stödet av sin skönhet och
sin talang. Bland hennes roller märkas
Rodo-gune, Phèdre, Mérope, Sémiramis, Lucrezia
Borgia och Maria Tudor. G.K-g.
George [jäj], Henry, nordamerikansk
nationalekonom (1839—97). Efter att ha sysslat
med olika former av
kroppsarbete blev G.
tidningsman. Som
sådan verkade han i
San Francisco och i
New York, där han
bl.a. från 1887 utgav
veckotidn.
”Standard”. Under sin
tid-ningsmannagärning i
storstäderna kom han
i kontakt med såväl
den svåra nöden
bland de fattiga som
lyxen och överflödet hos de förmögna. G.
tyckte sig göra den iakttagelsen, att båda dessa
fenomen utvecklades jämsides och att
kontrasten dem emellan skärptes, allteftersom
utvecklingen fortskred. Ju större rikedomar som
samlas i ett samhälle, desto djupare pressas
stora befolkningslager ned i elände. Lösningen
på detta gåtfulla förhållande trodde sig G. ha
funnit efter studium av Ricardos jordräntelag,
vilken han helt accepterar. Liksom Ricardo
räknar G. med tre produktionsfaktorer: jord,
kapital och arbete. Produktionsresultatets
fördelning mellan dessa tillgår på följ, sätt:
Kapitalet erhåller en genom prisbildningen
bestämd ersättning, kapitalräntan, för sin insats.
Arbetet skulle egentligen ha hela den
återstående delen. Intressant är här att iakttaga, hur
G. beträffande arbetslönen bryter med
klassikernas lönefondsteori och i princip låter
arbetets avkastning, produktiviteten, bli
normgivande för lönens storlek. Här närmar han
— 179 —
— 180 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
