GEORGIER turkiska nationaliströrelsen, som sökte anknytning till bolsjevikerna. Efter republiken Arme-niens fall sept. 1920 kom turen till G.; maj 1921 måste den övervägande mensjevikiska styrelsen fly till Europa, och en sovjetrepublik G. inrättades, vilken jämte Armenien och Azerbejdzjan 1922 anslöts till Transkaukasiska S.F.S.R. Den av mensjevikerna från Schweiz drivna propagandan mot sovjetstyret ledde hösten 1924 till ett uppror, som blodigt undertrycktes; bolsjevi-kernas maktställning torde sedan dess ha starkt befästats. C.F. Georgier (av turk, gürjü, pers, gurjl; ry. qruziny, varav benämningen g r u s i n e r), folk i Kaukasien, omfattande de eg. g. (c:a 500,000), vilkas huvuddel bebor området kring mellersta loppet av Kura, Aragvas dalgång samt övre och mellersta loppet av Alasan med huvudorten Tif-lis, imerierna (c:a 450,000) v. om de förra i ö. delen av Imeretien, gurierna (c:a 100,000) i s.v. Imeretien, adjarerna (c:a 70,000) s. om de förra i trakterna ö. om Ba-tum, m t hiule r n a (3—4,000) n.v. om staden Gori, samt i berglandskapet n.ö. om det eg. georgiska området chevsurer (c:a 7,000), pschaver (c:a 11,000) och thuscher (c:a 7,000), och ö. därom ingilojer (c:a 12,000). G. bekänna sig i övervägande grad till kristendomen, som åtm. sedan 500-talet haft fast fot hos dem; blott adjarerna och en del av ingilo-jerna äro numera muhammedaner. C.F. Geo'rgievskij, V a s i 1 i j, rysk metropolit, se J e v 1 o g i j. Geo'rgii, släkt, stammande från apotekaren i Stockholm Peter Eberhard G. (o. 1686—1725), inflyttad från Hamburg. Dennes söner voro nedannämnda G. 1) och 2); den förstnämndes sonson, lagmannen Carl G. (1787—1837), adlades 1818 af Georgii, hans ätt utgick på manssidan 1890. C. 1) C a r 1 F r e d r i k G., historiker (1715— 95), prof, vid Uppsala univ. 1753. Av disp. under G:s presidium torde åtm. serierna ”Historia fæderum præcipue recentiorum, Sueciam inter et Russiam” (1758—62) och ”Historia fæderum... Sueciam inter et Daniam” (1773 —76) i huvudsak vara hans egna verk. I sistn. serie upptog han 1773 till kritisk behandling unionsdokumentet från Kalmar 1397. I strid mot härskande meningar hävdade G., att urkunden blott var ett utkast, som aldrig fått rättsgiltighet. E.Blp. 2) N i 1 s G., den föregåendes bror, medalj-gravör, (1717—90), elev av Hedlinger, var under längre tid verksam vid myntverket (medaljer över Ulrika Eleonora och Adolf Fredrik). Efter en tvåårig vistelse i Ryssland (medalj av kejsarinnan Elisabet) anställdes G. 1747 som hovgravör hos Fredrik II av Preussen och utförde ett stort antal medaljer, förhärligande kungens krigiska och fredliga företag. Hemkommen 1782, sysselsatte sig G. med skriftställen och utgav bl.a. ”Theori om Zirater” (1786). G:s stil utmärker sig för elegans och precision. G.F. Georgi'n, bot., se Dahlia. Geo'rgios, se Georg. Geo'rgios (jfr Georg), namn på flera bysantinska förf., av vilka de mest betydande äro: 1) G. P i s i d e s, samtida till kejsar Hera-clius (610—641), ”den bysantinska tidens bäste profandiktare” (Krumbacher), har på jambisk trimeter förhärligat Heraclius’ bedrifter, skildrat världsskapelsen (”Hexaèmeron”) och skrivit epigram. Hans verk äro utg. i Migne, ”Pa-trologia græco-latina”, 92. 2) G. S y n k e 11 o s (c:a 800), skrev en krönika, omfattande tiden från skapelsen till 284 e.Kr., utg. av W. Dindorf i ”Corpus scriptorum historiæ byzantinæ” (”Bonnercorpus”) 1829. G. torde ha arbetat betydligt mera självständigt, än man förut menat, särsk. beträffande krono login, som är verkets huvudinnehåll; arbetet är ej avslutat. 3) G. M o n a c h o s (kallade sig själv Ha-martolos, ”Syndaren”), författade en krönika från skapelsen till 842 e.Kr. (sedan forts, av andra), en av huvudkällorna för senare kro-nister; utg. av C. de Boor 1904—05. 4) G. K e d r e n o s, ”författade” en krönika från skapelsen till 1157 e.Kr., varvid han ytterligt osjälvständigt begagnade äldre krönikor, utg. i ”Bonnercorpus” av I. Bekker 1838—39. 5) G. Akropolites (1217—82), framstående diplomat. Hans historia är huvudkällan för latinherraväldets tid (1203—61); utg. av I. Bekker i ”Bonnercorpus” 1836. 6) G. Pachymeres (1242—1310), fortsatte G. 5):s verk till 1308; utg. av I. Bekker i ”Bonnercorpus” 1835. 7) G. Lakapenos (början av 1300-talet), åstadkom ett utdrag ur Libanios’ brev och utgav en samling av sina egna och Andronikos Zaridas’ brev, vilken han försåg med grammatisk kommentar (”epimerismer”); utg. av S. Lindstam 1924. Lm. Geo'rgios Skola'ris, patriark av Konstanti-nopel, se Gennadios. Georgiska språket och litteraturen. Det georgiska språket (georgiska kharthuli ena) bildar jämte de nära besläktade mingreliska, la-ziska och suaniska idiomen den s.v. gruppen bland de kaukasiska språken (se Kaukasiska språk). Det karakteriseras av ett, särsk. vad konsonantismen beträffar, rikt utvecklat — 187 — — 188 —