Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Germaner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GERMANER
en mycket allmän uppfattning ha g. varit bärare
av den kultur, som under bronsåldern härskade
i s. Skandinavien och n.v. Tyskland. I
historiska källor omtalas folk, som med skäl kunna
anses ss. g., första gången i länderna n. om
Balkanhalvön under 2:a årh. f.Kr. (jfr B a s t a
r-n e r och C i m b r e r). Under förra delen av 1 :a
årh. f.Kr. nådde g:s område fram till Rhen. De
inblandade sig då i gallernas (se d.o.) inre
strider och kämpade med romarna (jfr A r i
o-vistus). Vid tiden för Kristi födelse
innehade de Danmark, s. Skandinavien och
Tyskland ung. mellan Rhen i v. och Weichsel i ö.,
och vid denna tid underlade de sig nuv. Böhmen
och Mähren. Om förhållandena längre ö. ut äro
vi underrättade blott genom fornfynd; de anses
tala för att redan då germanska stammar varit
bosatta i s. Ryssland. — G. levde vid den tid,
när de trädde i beröring med den romerska
kulturen, ingalunda på vildarnas el.
nomadernas nivå. De voro bofasta, deras
huvudnäringar voro jordbruk och främst
boskapsskötsel. En social och ekonomisk differentiering
hade gjort sig gällande: utom trålarnas, de
frigivnas och böndernas klasser fanns en
tongivande adel; även präster omtalas. Någon
germansk samhörighetskänsla existerade ej. G.
levde splittrade på olika stammar under
konungar och hövdingar. Av större politisk
betydelse voro folkförsamlingarna, tingen, vilka
utgjordes av alla fria män inom stammen men
behärskades av adeln. Ätten var av
grundläggande betydelse för det gammalgermanska
samfundet.
De viktigaste stammarna voro följande.
Under l:a årh. e.Kr. bodde bataverna och friserna
i nuv. Nederländerna, chaukerna vid Tysklands
Nordsjökust, cheruskerna kring mellersta
We-ser, chatterna i landet ö. om övre Rhen.
Her-mundurerna bodde i landet kring Böhmerwald,
i Böhmen och Mähren slogo sig markomanner
och quader ned. Schlesien var befolkat av
vandaler, n. om dem bodde burgunder och
ännu nordligare vid Weichsels mynning i
Östersjön mötte goterna. Vid Östersjön bodde
även rugierna. Om folken i det inre av
Tyskland äro vi sämre underrättade:
langobarder-na bodde v. om nedre Elbe. Ett mäktigt folk
i det inre av Tyskland vid namn semnonerna
kan med ej med säkerhet lokalisera. De sägas
liksom andra i det inre bosatta stammar vara
sveber (se d.o.), ett uttryck, som av olika
klassiska förf, använts i helt olika betydelse.
I Norden namngivas olika folk; av de under
de första årh. e.Kr. omtalade folken här låta
sig endast svearna med säkerhet identifiera.
Man torde kunna säga, att g. vid sitt första
historiska framträdande utvecklade en kraftig,
mestadels gent emot de keltiska folken riktad
expansion. Bastarnernas, cimbrernas och
Ario-vistus’ framträdande markera denna. Genom
den romerska gränsens framflyttande åt n.
försvårades och slutl. omöjliggjordes
expansionen. Gränsen mot romarriket förmådde g.
icke överskrida, endast oroa. Redan detta
föranledde romarna till kraftåtgärder mot dem.
Augustus uppgjorde planen att draga fram det
romerska rikets gräns utmed Elbe, Moldau och
Donau samt igångsatte, för att förverkliga den,
stora krigsoperationer, främst i landet mellan
Rhen och Elbe. Under Drusus och Tiberius
lyckades romerska härar 13 f. Kr.—6 e. Kr.
pacificera detta land; det återstod för romarna
endast att kuva landet längst i s., Böhmen, där
konung Marbod av markomannernas stam
härskade över ett obetvingat folk och omkr.
sig samlade en koalition av i ö. bosatta
stammar. De krigsföretag, vilka Tiberius avsett att
år 6 rikta mot Marbod, omöjliggjordes
emellertid genom ett svårartat uppror i Pannonien.
— I n.v. styrde efter 6 e. Kr. den romerske
ståthållaren Varus (se denne) de erövrade
delarna av Germanien. Okloka åtgärder från
hans sida framkallade starkt missnöje bland
g., och mot honom bildades en germansk
sammansvärjning under ledning av den cherusk-iske
hövdingen Arminius (se denne), vilken ledde
till slaget vid Teutoburgerskogen (se d.o.) och
det romerska väldets tillintetgörelse i
Germanien 9 e. Kr. Augustus uppgav planen att
erövra landet intill Elbe och fastställde Rhen
och Donau ss. gräns mot g. Hans efterträdare
fullföljde så till vida hans politik, som de ej
åsyftade någon direkt ockupation av det av g.
befolkade landet intill Elbe: Germanicus’
krigståg mot g. under Tiberius’ regering, sakna
större betydelse. — Marbods mäktiga koalition
av i ö. bosatta g.-stammar hade efter slaget i
Teutoburgerskogen erhållit vid sin sida en
annan koalition, en huvudsaki. av i v. bosatta
stammar under Arminius. Uppkomsten av
dessa stamförbund var betingad av faran från
Romarriket. Sedan denna efter Germanicus’
hemkallande blivit mindre kännbar, dröjde det
icke länge, förrän stridigheter mellan de två
koalitionerna uppstodo. Ett stort krig
utkämpades mellan dem; de militära operationerna
blevo oavgjorda men ledde till Marbods fall.
Han måste bege sig över den romerska
gränsen. Hans efterträdare blevo starkt beroende
av romarna. Arminius’ stamförbund gick
ävenledes sin undergång till mötes; när Arminius
o. 19 e.Kr. dog, var det redan blott ett minne.
Den germanska världens inre historia under
den närmast följ, tiden karakteriseras av
strider inom och mellan de germanska folken. 1
— 207 —
— 208 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
