Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Germaner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GERMANER
Fördrag mellan romare och germaner. Från
Marcus Aurelius-pelaren, Rom.
marna ökat behov av soldater; i ständigt ökad
utsträckning rekryterades hären dels av
de innanför romarriket bosatta g., dels av g.
från landet på andra sidan riksgränsen, vilka
mot sold sökte sig tjänst i de romerska
härarna. Inom härarna tjänade de sig upp först till
lägre befälsgrader, senare till allt högre, fr.
o.m. 300-talets början till de högsta. 300-talet
karakteriseras av den romerska härens fullst.
germanisering. Fr.o.m. 300-talets mitt kan man
betrakta processen ss. avslutad. — När de
våldsamma germanska anfallen mot
romarriket under och efter 270-talet — senast i
Britannien — avtogo i styrka, måste vissa
betydande landområden uppgivas av romarna:
agri decumates ö. om Rhen och Dakien n. om
Donau. På sistn. område slogo goterna —
senare västgöterna — sig ned. Fördrag med
dem ledde vid vissa tillfällen till att de blevo
i örnarnas bundsförvanter (fædera’ti); deras
land, Dakien, var då knutet till det romerska
väldet ung. på samma sätt som vissa andra
utmarker för detsamma. — För det romerska
rikets inre utveckling blev krisen efter
200-talets mitt epokbildande. Det romerska rike,
som framgick ur Aurelianus’, Diocletianus’ och
Constantinus’ reorganisationsarbete, var en
mi-litärdespoti, vari den verkliga makten vilade
hos militärståndet samt deras ledare, kejsarna.
I och med militärståndets germanisering blevo
sålunda g. de ledande inom det romerska
väldet.
Inom Germanien hade den utveckling av
kulturen under starkt inflytande från Rom,
som gjort sig gällande redan under det
romerska beroendets tid, ej brutits genom
marko-mannerkrigen och 200-talets svåra stridigheter.
Sådan utvecklingen gestaltade sig, kommo
krigen i stället att betyda en ökad kännedom om
den romerska kulturen. Skiftningar och
förändringar i förbindelserna kunna väl spåras,
ingalunda någon förminskning i dem. I ökad
utsträckning vandrade romerska produkter in
i g:s land — icke minst mynt. Skrivkonsten
lärde g. känna under denna tid; klassiska
religiösa föreställningar trängde fram bland g.
Mysteriereligion, talsymbolik, kristendom
spåras bland g. under 200- och 300-talen. De
sålunda på mångfaldigt sätt bestyrkta
förbindelserna mellan romare och g. blevo ingalunda
av betydelse blott för de närmast gränsen
boende germanska stammarna; de göra sig i
många avseenden gällande även hos de
fjär-mast från romarriket boende germanska
folken i Norden. Den utveckling, som under
markomannerkrigen erhållit en ytterligare
stöt framåt och sedan allt kraftigare gjort sig
gällande, ledde alltså till ett ökat germanskt
inflytande inom det romerska riket. I
Germanien gestaltade sig förhållandena under
inflytande av förbindelserna med romarna alltmer
erinrande om förhållandena i s. Riksgränsen
skilde, när efter 350 en ny kris inträdde, ej
längre två i alla avseenden skilda världar från
varandra.
Av betydelse för den kommande utvecklingen
var hunnernas framträdande ss. politisk
maktfaktor. Under 300-talet utvecklade denna makt
sig till en betydande faktor i ö. Europas
politik, och ett stort antal germanska folk, bl.a.
östgoterna, gåvo sig under deras överhöghet.
Västgöterna, vilka vid denna tid till stor del
voro arianskt kristna (jfr A r i a n i s m) och
bebodde det gammalromerska landet Dakien
n. om Donau, anhöllo hos kejsar Valens att
få förflytta sina boplatser till land s. om
Donau. De erhöllo 375 den begärda tillåtelsen.
Denna bosättning anknöt i alla avseenden till
ett flertal äldre förebilder. Men den var av
vida större dimensioner än de tidigare. Vissa
tvistigheter uppstodo, när bosättningen skulle
verkställas, och västgöterna vände sina vapen
mot de romerska prov, på Balkan. När Valens
i spetsen för en här anlände för att bringa
västgöterna till lydnad, led han det
förkrossande nederlaget vid Adrianopel. Stridigheterna
avslutades dock med västgöternas bosättning
inom det romerska riket; efter det romerska
— 211 —
— 212 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
