Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Germaner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GERMANER
rikets delning 395 placerades de av det
östromerska rikets ledande män i Illyrien, vid
gränsen mot det västromerska väldet. De
betraktades ss. en romersk här, deras placering
i Illyrien var direkt riktad mot Västrom.
Missämjan mellan det väst- och östromerska
riket samt det av hunnerna framkallade
oroliga tillståndet i landet n. om Balkanhalvön
äro de viktigaste faktorerna under den
närmast följ, tiden. I dessa stridigheter spela g.
de flesta betydande rollerna, dels ss. ledare
för riksdelarnas politik (se Sti lik o), dels
ss. anförare för utanför romarriket bosatta
g., vilka på gr. av hunnertrycket sökte sig in
i det romerska väldet, dels också ss. fältherrar
i romersk tjänst. Främst märkes Alarik,
västgöternas kung; med stor skicklighet förstod
han att begagna sig av rivaliteten mellan öst
och väst inom riket för att tillskansa sig
och sitt folk fördelar; slutligen förde han sitt
folk mot Italien, där han 410 intog och lät
plundra Rom. Hans efterföljare förde
väst-goterna 412 till Gallien och Spanien; dessa
länder hade 406 träffats av en från ö.
kommande invasion av främst sveber och
vandaler. Från sina gamla boplatser hade i deras
spår burgunder, alemanner och franker
utbrett sig över galliskt område; det återstod
för den vanmäktige kejsaren i Rom endast
att erkänna de territoriella förändringarna.
Sveberna bosatte sig i n.v. Spanien, vandalerna
i s.ö. Spanien — detta land lämnade de 429
för att i stället taga i besittning den bördiga
prov. Afrika —, västgöterna i s.v. Frankrike;
deras land utökades efter vandalernas tåg till
Afrika med dessas gamla del av Spanien. De
germanska folken antogos ss. romerska
bundsförvanter; en del av den odlade marken
upplåts åt dem, varemot de åtogo sig att försvara
landet. Det hela var dock föga mer än en
fiktion, ty de fiender, som romarnas i Spanien
bosatta vandaliska bundsförvanter skulle
bekämpa, kunde endast vara ett annat med
romarna förbundet folk, som tillkämpat sig
bundsförvantskap — t.ex. västgöterna. Reellt
behärskade de germanska folkens kungar ss.
anförare för krigarklassen de landområden,
som de skulle försvara. Formellt var och
förblev dock kejsaren i Västrom herre även
över de länder, som de numera så okära
bundsförvanterna av germansk stam innehade. Helt
skilt från det romerska väldet torde däremot
under början av 400-talet Britannien ha blivit.
Avsöndrat från Rom genom de inträffade
händelserna. berövat sina soldater på gr. av vissa
politiska tilldragelser, led landet svårt av
härjningar från skotska stammar. Den romerska
befolkningen inkallade dit germanska
stam
mar, främst angler och saxare, för att
övertaga landets försvar. Också de voro urspr.
bundsförvanter, men liksom på kontinenten
blevo de inom kort dfe härskande.
Efter 450 var — om ett område i n. Gallien
undantages (se S y a g r i u s) — den
västromer-ske kejsaren omedelbar herre endast över
Italien. Men även här var hans myndighet
närmast formell, och även här tillhörde största
delen av makten den germanska militären. När
476 den ledande mannen vid kejsarhovet
nekade att villfara några den germanske generalen
Odovakars krav, lät denne förklara kejsaren
avsatt samt utropade sig själv till de i Italien
bosatta g:s konung. Italien hade därmed
erhållit samma styrelseform som övriga delar av
det västromerska riket. Men under det att i
dessa de germanska folken genom fördragen
erhållit sitt land ss. romerska soldater och
sålunda blivit kejserliga härar, så hade i Italien
den av olika germanska nationaliteter
sammansatta kejserliga hären genom Odovakars
kupp blivit ett germanskt folk. En annan följd
av denna kupp var, att den östromerske
kejsaren numera ensam var kejsare; ss. sådan
erkändes han även av de germanska folken. —
G.-folkens bosättning inom och n. om det
östromerska riket innebar för detta rike
allvarliga faror. Med stor framgång förstodo
emellertid östroms ledande män att begagna sig av
motsättningen mellan g., och de i landet n.
om Balkanhalvön etablerade, tidvis mäktiga
heruliska, gepidiska och rugiska rikena blevo
ej bestående. En huvudsaki. av östgoter
bestående här förmåddes att under ledning av
Teoderik den store draga till Italien, där 488—
91 Odovakar bekrigades och störtades samt ett
östgotiskt rike etablerades.
Genom den process, som i vidsträckt
bemärkelse kallas den germanska
folkvandringen, kommo g. först närmare romarriket,
sedan i ständigt växande tal in i detsamma och
allt högre upp på den sociala rangskalan för
alt till sist genom de med hunnertrycket
förbundna förflyttningarna — den germanska
folkvandringen i inskränkt betydelse — övertaga
den politiska makten i hela Västeuropa m.m.
För g. i det område, som redan vid vår
tideräknings början varit deras, medförde
folkvandringen stora vinster. Förbindelser med de
utvandrade g.-folken blevo livligare än förut
med romarna; fornfynd ådagalägga, att
kulturen och rikedomen även så långt i n. som i
Skandinavien stigit till betydande höjd. En
grekisk hävdatecknare från 500-talets mitt anser
sig t.o.m. om Nordens inv. kunna säga, att de
i allt likna vanliga människor, d.v.s. söderns
germaniserade folk.
— 213 —
— 214 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
