Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Germaner - Germania, Germanien (personifikation) - Germania (tidning) - Germania (förening) - Germanicus, Gajus Julius Cæsar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GERMAMA
Emellertid följde efter folkvandringens
glänsande skede en svaghetsperiod för g. Under
500-och 600-talen trängde slaverna fram och
nådde i v. fram till Elbe och Saale. Böhmen miste
sin germanska befolkning — denna drog till
Bayern — och erhöll i stället slavisk. De
germanska rikena i Afrika och Spanien, vilkas
germanska element av deras arianska religion för
en tid räddats från assimilering av den vida
talrikare icke germanska, katolska befolkningen,
gingo under i strider mot det östromerska
riket och med araberna. De olika
riksbildningar-na i Frankrike samt langobarderna i Italien,
vilka efter östgoternas kuvande av östrom 554
ss. en folkvandringens eftertrupp på 560-talet
tågat till Italien, gingo under tiden 500—800
upp i det frankiska riket (se Frankrike).
Inom detta förblev endast den ö. delen
germansk. O. 800 e.Kr. voro — enstaka
folkspillror, ss. krimgoterna (se d.o.), undantagna — g.
bosatta allenast i Skandinavien, v. Tyskland,
Nederländerna och s. England. De från
Norden utgående vikingatågen (se d.o.) utgjorde en
ny expansion: germanska småriken och
kolonier kommo till stånd, bl.a. på Irland och i
Ryssland, men de germanska inslagen voro
obetydliga och assimilerades. Kolonisationen av
Island var den enda bestående vinsten av denna
expansion. Större resultat fick den tyska
kolonisationen österut, som, förberedd under
900-talet, fr.o.m. 1100-talet ledde till tyskhetens
förflyttande österut från Saale och Elbe till en
linje, som ung. motsvarar den nuv.
språkgränsen mellan polskt och tyskt, samt vidare gav åt
Ostpreussen en germansk befolkning och åt de
baltiska länderna en herreklass av g. I de
europeiska folkens expansion över världen ha
g. främst genom engelsmännens insatser
spelat den största rollen. — Litt.: F. Dahn, ”Die
Könige der Germanen” (12 bd, 1866—1911); O.
Seeck, ”Geschichte des Untergangs der antiken
Welt” (6 bd, 1909—21); R. Goette,
”Kulturge-schichte der Urzeit Germaniens, des
Franken-reiches und Deutschlands im frühen Mittelalter”
(1920); A. Dopsch, ”Wirtschaftliche und soziale
Grundlagen der europäischen Kulturentwicklung
von Cæsar bis auf Karl den Grossen” (2 bd,
1918—20); M. Bang, ”Die Germanen im
rö-mischen Dienst” (1906); J. Hoops, ”Waldbäume
und Kulturpflanzen im germanischen Altertum”
(1905); Tacitus, ”Germanerna” (sv. övers, av N.
E. Hammarstedt, 2 uppl., 1921); L. Schmidt,
”Allgemeine Geschichte der germanischen
Völ-ker bis zur Mitte des 6. Jahrhunderts” (1909),
”Geschichte der germanischen Frühzeit” (1925);
T. E. Karsten, ”Die Germanen” (1928); S. Bolin,
”Romare och germaner” (1927). B.
Germa’nia (lat.), Germanien, d.v.s.
ger
manernas land; Tyskland; i sht i konsten som
personifikation av Tyskland under bilden av en
valkyrjelik kvinna. G. var romarnas benämning
på det område, vilket sedan Kr. f. beboddes av
germaner. Sedan Augustus’ plan att erövra
landet ö. om Elbe misslyckats, indelades G. i prov.
G. — det av romarna erövrade landet v. om
Rhen — samt G. magna — det fria, oavhängiga
Germanien. I och med den romerska
expansionen under l:a årh. e.Kr. flyttades gränsen
mellan prov. G. och G. magna något åt ö. Efter
år 90 räknade man två prov. G., G. supe’rior
i s. och G. infe’rior in. — G. är den
traditionella benämningen på Tacitus’ berömda skrift
om germanerna. B.
Germa’nia [gär-], tysk tidn., som utkommer i
Berlin med 2 n:r varje vardag. G. grundades
1871 som organ för Berlins katoliker men blev
snart huvudorgan för det ultramontana
centrumpartiet, vilken ställning den fortfarande intar
vid sidan av ”Kölnische Volkszeitung”. Under
”kulturkampen” (se d.o.) spelade G. en viktig
roll. — Litt.: K. Löffler, ”Geschichte der
katho-lischen Presse Deutschlands” (1924). H.E.
Germa’nia [gär-], tysk studentförening, se
Burschenschaft.
Germa’nicus, Gajus Julius Cæsar (15
f.Kr.—19 e.Kr.), son till Drusus d.ä. (se denne)
och triumviren
Antonius’ dotter Antonia
d.y., systerdotterson
till kejsar Augustus,
på dennes önskan
adopterad av sin
farbror Tiberius 4 e.Kr.
och därmed utpekad
ss. tronföljare. Vid
Augustus’ död 14 e.
Kr. var G.
armébefälhavare i Germanien,
där han (ej utan
svårighet) lyckades
be
mästra truppernas av tronskiftet framkallade
myteri. Efter att under de närmaste 2 åren ha
vunnit lysande men dyrköpta segrar över
germanerna, hemkallades han år 17 av Tiberius
(som med orätt beskylldes för avundsjuka över
den folkkäre G:s’ framgångar) och firade en
glänsande triumf. Kort därpå skickad till
Orienten för att återställa ordningen i Armenien, kom
G. i konflikt med Syriens ståthållare Gnæus
Piso, som ansågs för Tiberius’ handgångne man
och, då G. vid endast 34 års ålder avled i
Antio-kia, av en fanatisk folkopinion (säkerligen med
orätt) utpekades ss. hans mördare (medelst gift).
I sitt mönstergillt lyckliga äktenskap med
Augustus’ dotterdotter Agrippina d.ä. hade G. 9
barn, av vilka sonen Gajus (Caligula) blev
kej
— 215 —
— 216 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
