Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Germanska språk - Germansk mytologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GERMANSK MYTOLOGI
europeiska, väsentligen musikaliska accentens
uppgivande till förmån för en på första
stavelsen förlagd huvudton (jfr t.ex. fader, men grek.
pate’r), en punkt, där dock germanskan
uppvisar slående överensstämmelser med urlatinet
och keltiskan, vidare den regelbundna
användningen av a v 1 j u d i starka verbens böjning (t.
ex. vinna, vann, vunnit), uppkomsten av den
svaga verbböjningen (imperfekt av typerna
kallade, valde o.s.v.) samt framförallt av den
genomgripande förändring av de urspråkliga
konsonantljuden, som går under namnet (den
första) ljudskridningen (sanskrit bhid-: sv. bita, lat.
piscis: sv. fisk, lat. cornu: sv. horn, lat. ager: sv.
åker, lat. duo: sv. två o.s.v. (se L j u d s k
tidning). Dessa förändringar synas väsentligen
ha försiggått under l:a årtusendet f.Kr. och äro
i alla händelser avslutade vid vår tideräknings
början (jfr Urgermanska). —
Urgerman-skan splittrades efter hand, och nya språk
upp-stodo. Dessa sammanföras vanl. i tre grupper,
västgermanska, östgermanska och
nordgermanska el. nordiska språk.
Den östgermanska gruppen har fått detta namn,
därför att de hithörande folken vid sitt
uppträdande i historien voro bosatta längst i ö. bland
germanerna, kring mynningarna av Weichsel
och Oder. Dit höra utom gotiska (se Gotiska
språket) bl.a. vandalernas f.ö. nästan
okända språk. Till den västgermanska avd., västerut
från Oder räknat, ha vi att föra frisiskan och
den närastående angelsaxiskan, engelskans
forn-språk, och vidare lågtyskan, som utgått från
fornlågtyskan el. fornsaxiskan, jämte
holländskan (och flamländskan) med dess moderspråk,
fornlågfrankiskan, samt sluti. den från de
övriga västgermanska språken bl.a. genom sitt
starkt avvikande konsonantsystem strängt
skilda högtyskan jämte den utdöda langobardiskan,
som ifråga om konsonantförskjutningen står
högtyskan nära. Om de nordgermanska språken
(svenska, danska, norska, isländska m.fl.) se
Nordiska språk. — Litt.: H. Paul,
”Grundriss der germanischen Philologie” (2 Aufl. 1900
—09; 3 Aufl. 1911 ff.), en utförlig framställning
med biogr.; J. Grimm, ”Deutsche Grammatik”
(nytr. 1870—-98); W. Streitberg, ”Urgermanische
Grammatik” (1896) och de kortfattade
handböckerna av R. Loewe, ”Germanische
Sprach-wissenschaft” (i ”Sammlung Göschen”, 238, 2
Aufl. 1911) och T. E. Karsten, ”Die Germanen”
(1928). E.H.
Germansk mytologi. För studiet av g.m. är
man i huvudsak hänvisad till den
fornisländ-ska litteraturen, och fornnordisk religion har
därför ofta fått representera germansk
religion i allm. Nordisk mytologi (se d.o.), sådan
vi känna den i den isländska litteraturen,
till
hör dock en tid, då Norden redan länge stått i
livlig beröring med icke-germanska folk, och
har upptagit element hemmahörande i keltisk
och romersk religion och t.o.m. rönt inflytande
från kristendomen och senantikens
mysterie-religioner. — Även de tidigaste skriftliga
källorna, de sparsamt förekommande notiser, som
antikens förf., främst Tacitus, lämnat,
hänföra sig till tider, då germanerna redan voro
påverkade av keltisk och grekisk-romersk
kultur. Värdet av dessa upplysningar från
antiken förminskas även av den användning av
romerska gudanamn och antikens egen
mytologiska nomenklatur, varmed förf, ständigt rörde
sig vid angivandet av keltiska och germanska
gudomligheter. Historiska verk från
germanernas omvändelsetid och missionärernas
levnadsteckningar ge någon upplysning.
Religionshi-storiska uppgifter från flera germanfolk, bl.a.
goterna, lämnas sålunda av bysantinaren
Pro-kopios; av stor vikt i detta avseende är
Gregorius’ av Tours ”Historia francorum”, som
skildrar frankernas historia fram till 591;
langobardernas guda- och hjältesagor äro
återgivna av Paulus Diaconus i hans ”Historia
langobardorum” och av en okänd förf, i ”Origo
gentis langobardorum”; autentiska uppgifter
om saxarnas hedendom lämnar Widukind av
Corvey, och Beda Venerabilis berättar på flera
ställen i sina verk om angelsaxarnas mytologi,
gudahus och religiösa tradition i övrigt. Av
inskrifter, ägnade att ge upplysning om g.m.,
märkas i första hand gudanamnen på de
offerstenar, som rests av germanska soldater i
romersk sold. Av tidiga nordiska runinskrifter
äro endast några få av mytologiskt intresse;
viktigare äro mytologiska förhållanden i
runornas namn och talsystem. Slutsatser kunna
även dragas av de med gudanamn
sammansatta person- och ortnamnen samt
veckodagarnas namn. Den skatt av trollformler och
besvärjelser med mytologiskt innehåll, varpå den
germanska traditionen en gång måste ha varit
rik, har endast i mycket få fall bevarats till
vår tid: förutom fornnordiska och angelsaxiska
besvärjelser och trolldomskväden är åtm. den
första av de båda Merseburgbesvärjelserna (se
d.o.) rent hednisk till form och innehåll. —
Emedan de arkeologiska fynd, som den
reli-gionshistoriska forskningen velat stödja sig på,
äro synnerligen svårtolkade, känner man föga
om g.m. före den romerska järnåldern. Som
ännu outtolkade dokument av tidig g.m. anses
vissa detaljer i de nordiska hällristningarna
(jfr O. Almgren, ”Hällristningar och kultb.uk”,
1927). Det har ifrågasatts, om germanerna,
innan de kommo under främmande
kulturinflytande, över huvud ägde någon högre
myto
— 219 —
— 220 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
