Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Germansk mytologi - Germansk rätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GERMANSK RÄTT
logi. Ä andra sidan tyda gudanamnen, sådana
de föreligga såväl i de tidigaste skriftliga
källorna som i ortnamnen, på en gammal
germansk gudatro. Sydgermanernas Ziu,
angel-saxarnas Tiiv och nordbornas Tyr skulle
sålunda vara identisk med urindoeuropeernas
överste himmelsgud, motsvarande
inder-nas Dyäus-pitä och grekernas Zeus. Han
gällde sedermera hos germanerna
framförallt som krigsgud. Däremot tycks
västger-manernas Donar (nordgermanernas Tor) under
romersk tid icke ha ägt någon motsvarande
dyrkan hos östgermanerna. Tacitus’ förmodan,
att germanerna dyrkade Mercurius framför
andra gudar, har lett till flera forskares
mening, att Wodan (nordgermanernas Odin) från
början spelat största rollen i g.m. Detta är
föga troligt, och Oden är som kultgud sen; men
denne gud, som samtidigt varit stormdemon,
dödsgud, släktheros och kultgud i allm.
(sannolikt delvis efter keltisk och romersk förebild),
liar med beundransvärd seghet långt in i kristen
tid behållit sin plats i de germanska folkens
medvetande, bl.a. som de trolldomskunnigas
potentat. Fruktbarhetsgudinnan Nerthus
dyrkades enl. Tacitus, som utförligt beskrivit
hennes kult, av ett kultförbund av 7 germanfolk,
Hon äger i Norden en motsvarighet i Njord
men även i Frej, vars kult i Uppsala väsentligt
påminner om Nert/ius-kulten. De av ett
öst-germanskt folk (nahanarvalerna) dyrkade
tvillinggudarna Alcis sammanställas av Tacitus själv
med dioskurerna (se d.o.) och kunna liksom
dessa och de indiska aqvin vara ett
urindo-europeiskt gudapar. De i första
Merseburgfor-meln anropade ödesgudinnorna Idisi äro liksom
Eddans tre nornor måhända ett lån från
Medelhavsländerna. — Många drag, som ännu låta sig
påvisas i folktraditionen, framhöllos av
antikens förf, som utmärkande för de samtida
germanernas religion. Den bysantinske historikern
Agathias omtalar alemannernas dyrkan av
klippor och stenar. Den hos alla indoeuropeiska
folk levande trädkulten finner man tydligt hos
germanerna, som särsk. i eken sågo ett högre
väsen. Den även i sen tradition bevarade
käll-kulten går bevisligen tillbaka till förkristen tid,
då källor och floder ägnades gudomlig dyrkan.
— Litt.: J. Grimm, ”Deutsche Mythologie” (4
Aufl. 1875—78); E. H. Meyer, ”Germanische
Mythologie” (1891); W. Golther, ”Handbuch
der germanischen Mythologie” (1895),
”Götter-glaube und Göttersagen der Germanen” (4 Aufl.
1928); P. Chantepie de la Saussaye,
”Geschie-duenis van den godsdienst der Germanen”
(1900; eng. övers. ”The religion of the Teutons”,
1902); P. Herrmann, ”Deutsche Mythologie” (2
Aufl. 1906); R. M. Meyer, ”Altgermanische Reli-
gionsgeschichte” (1910); J. von Negelein,
”Ger-manische Mythologie” (2 Aufl. 1912); K. Helm,
”Altgermanische Religionsgeschichte”, 1 (1913);
Fr. v. der Leyen, ”Die Götter und Göttersagen
der Germanen” (1920); E. Mogk, ”Germanische
Mythologie” (i ”Grundriss der germanischen
Philologie”, 3, 1900, förk. uppl. i ”Sammlung
Göschen”, 2 Aufl. 1921); C. Clemen,
”Religionsgeschichte Europas, 1 (1926). S.L-d.
Germansk rätt. I likhet med de spridda
germanstammarnas äldsta språk förete dessa folks
äldsta rättsregler sådan frändskap, att de
sammanföras till en gemensam grupp, g.r. Efter
den språkliga uppdelningen plägar man skilja
lagarna i 3 huvudgrupper 1) nordgermansk rätt
(norsk-isländsk, svensk, dansk), 2) östgermansk
(goter, vandaler, burgunder) 3) västgermansk
(allemanner, franker, bajrare, friser, thyringar
samt angler och saxare). Likheten i rättsligt
hänseende grundade sig dels på likhet i
kulturståndpunkt, dels å rasfrändskap. Rätten var folkets,
icke landets. De vandrande germanfolken togo
sin rätt med sig in på de förut romerska
områdena i Gallion, Italien, Spanien och levde där
efter sina egna lagar jämsides med den äldre,
romaniserade befolkningen med dess lagar. G.
r:s betydelse för nutiden framgår därav att den
präglade hela det medeltida samhällslivet och
jämte romersk rätt ännu utgör grundvalen för
den europeisk-amerikanska kulturens
rättstillstånd. I Sverige äro familje- och jordrätten än
i dag främst g.r. Liksom all primitiv,
ursprunglig rätt växte g.r. fram ur folkets eget
rättsmedvetande; den bevarades länge endast i den
muntliga traditionen, i rättskunniga mäns
hågkomst (se Lagsaga), ofta, till stöd för
minnet, i den allittererade versens form (se
Allitteration) el. ordstävets märgfulla korthet.
Urspr. en ren sedvanerätt, en produkt av folkets
sedvänjor, undergick givetvis g.r. med den
allmänna kulturutvecklingen vissa förändringar,
säkerl. icke alltid utan meningsstridigheter, ss.
danska lagar visa. I historisk tid sätter en
medvetet nyskapande lagstiftning in, oftast
framkallad av tidens stora kulturbärare,
konungamakten och kyrkan. Enär sydgermanerna först av
germanfolken kommo i beröring med den
romerska kulturen och dess skrivkonst, blev också
deras rätt först upptecknad, alltifrån 480-talet.
Om de olika lagarna se de olika folkslagen
(namn ovan). I olikhet mot nutida lagar
omfatta de sydgermanska icke hela rättssystemet el.
alla levnadsförhållanden utan endast spridda
brottstycken därav, mest straff- och
straffprocessrätt; privat- och statsrätt beröras helt
flyktigt, kanske emedan så enig uppfattning rådde
i dessa stycken, att ett antecknande därav
ansågs onödigt. Sydgermanernas lagar visa redan
— 221 —
— 222 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
