Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gersdorff, Joachim - Gersdorffit - Gerson, Levi ben - Gerson, Jean - Gersonides - Gerss, Jakob Vilhelm - Gerstenberg, Heinrich Wilhelm von - Gerstäcker, Friedrich - Gert - Gertner, Johan Wilhelm - 1. Gertrud (el. Gertrudis) av Nivelles - 2. Gertrud av Hackeborn - 3. Gertrud den heliga av Helfta - Gertrudis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GERTRUDIS
efter omvälvningen till drots och president i
statskollegiet men dog strax därpå. P.S.
Gersdorffi’t, miner., se
Arseniknickel-glans.
Gerson, L e v i ben, judisk lärd, se L e v i
ben Gerson.
Gerson [zärså’], Jean (Johannes) Charlier,
fransk teolog (1363—1429), kansler vid Paris
univ. 1395. Skolad i nominalismens filosofi,
tillhörde G. dock närmast den praktiska
mystiken. Nitälskande för folkundervisning, skrev
han på franska uppbyggliga traktater; av
dessa utgåvos i Sverige (övers, av Ericus Nicolai)
redan 1495 ”Om djävulens frestelse” (vår först
tryckta bok) och 1514 ”Lärdom, huru man
skall dö”, som kallats den första katekesen
(båda i ”Samlingar utg. av Sv.
fornskrift-säll-skapet”, 21, 1877, resp. 24, 1881). I tidens
kyrkliga strider blev G. en inflytelserik målsman
för en moderat episkopalism, bl.a. genom sin
skrift ”De unitate ecclesiastica”: även lekmän
borde få deltaga i kyrkomötet, men
beslutanderätten tillhörde episkopatet, och detta, som
representerade kyrkan, stod över påven. G.
bekämpade alla radikala reformivrare, bl.a. Hus,
men vid konsiliet i Konstanz 1414—17 intog han
en ledande ställning bland dem, som önskade
kyrkobevarande reformer. Hans inflytande
avtog, då han genom att uppträda mot läran om
rätt till ”tyrannmord” ådragit sig den mäktige
Johans av Burgund ovilja. Till dennes död
1419 levde G. i landsflykt. — Litt.: J. B. Schwab,
”J. G.” (1858); J. L. Counolly, ”J. G.” (1928).
A.M-n.
Gerso’nides, judisk lärd, se L e v i ben
Gerson.
Gerss, Jakob Vilhelm, arkitekt (1784—
1844), elev vid Konstakad. under Desprez och
Sundvall, har dock mindre gjort sig bekant
genom egna byggnadsverk än genom sitt varma
intresse för våra arkitekturminnens
avtecknande och bevarande. 1816 sekreterare i
Konstakad., utgav G. 1818—43 dess utst.-kataloger
och framträdde som skarp polemiker i
skrifterna ”Anti Hammarspikiana” (mot L.
Hammarsköld, 1815) och ”Försök till ledning vid
konstarbetens bedömande” (1822). Inom flottans
mekaniska kår befordrades G. till major 1837. G.V.
Gerstenberg [gä’rstanbärk], Heinrich
Wilhelm von, tysk förf. (1737—1823). F. i
Schleswig, var G. först officer i dansk tjänst,
sedermera resident i Lübeck och
”justitiedirek-tör” för kungl. lotteriet i Altona. Han skrev
”Tändeleien” (1759) i anakreontisk stil,
”Kriegslieder eines dänischen Grenadiers”
(1762), ”Gedicht eines Skalden” (1766) o.a. Med
sina ”Briefe über Merkwürdigkeiten der
Lite-ratur” (1766—70) förberedde han Sturm- und
Drangtidens (se d.o.) dramatiska teorier. Mest
bekant är hans skräckdrama ”Ugolino” (1768).
”Vermischte Schriften” utkommo i 3 bd, 1815.
— Litt.: A. M. Wagner, ”H. W. v. G. und der
Sturm und Drang” (2 bd, 1920—24). A.Bd.
Gerstäcker [gäT-], Friedrich, tysk förf.
(1816—72), vistades under upprepade resor
långa tider i Amerika, varifrån han hämtade
motiv till en mängd jakt- och
äventyrsberättelser. Åtskilliga av hans böcker översattes på
sin tid till sv. G:s ”Gesammelte Schriften”
(44 bd) utkommo 1872—79. A.Bd.
Gert, se Gerhard, holsteinska grevar.
Gertner, Johan Wilhelm, dansk målare
(1818—71), gjorde sig tidigast bemärkt på
genrekonstens område men kom sedan att
uteslutande ägna sig åt porträttmåleriet. Hans
styrka ligger främst i det fotografiskt noggranna
återgivandet av föremålet, varemot hans färg
ofta verkar brutal och brokig. Bland hans
arbeten märkas goda porträtt av Thorvaldsen och
Eckersberg. Nationalmuseum äger arbeten av
G. M.Bjn.
Gertrud el. Gertrudis (av fhty. gér,
spjut, och isl. prüQr, styrka). 1) G. av N
i-velles (o. 625—659), abbedissa i klostret
Ni-velles (nära Bryssel) 652, anropas bl.a. mot
möss, är dessutom resandes skyddshelgon. G.
framställes med en lilja el. omgiven av möss;
festdag 17/s. S.N.
2) G. a v H a c k e b o r n (o. 1233—92),
abbedissa i benediktinklostret Helfta (vid Eisleben),
syster till Mechthild av Hackeborn (se denna),
i vars skrift ”Liber specialis gratiæ” G.
skildras ss. en högt begåvad kvinna med
framstående ledaregenskaper. Hon vårdade sig om
nunnornas intellektuella fostran, och under
hennes tid var Helfta ett av Tysklands mest
betydande nunnekloster. S.N.
3) G. den heliga av Helfta (1256—
1302), uppfostrades i klostret Helfta av G. av
Hackeborn, under vars ledning hon ägnade
sig åt ivriga studier, tills 1281 en Kristusvision
kom henne att endast syssla med bibeln och
kyrkofädernas skrifter. Från denna tid levde
G. ett av en innerlig Kristusmystik (särsk.
dyrkan av Jesu heliga hjärta) präglat fromhetsliv.
I hennes berömda skrift ”Legatus divinæ
pieta-tis” (”Den gudomliga nådens sändebud”,
påbörjad 1290), finnas hennes religiösa
erfarenheter upptecknade. Även en samling böner och
betraktelser av henne äro bevarade. G.
kanoniserades 1677; festdag 15/io (först 17/io). — Litt.:
W. Preger, ”Geschichte der deutschen Mystik”,
1 (1874); A. M. Heiler, ”Mystik deutscher
Frau-en im Mittelalter” (1929), ”Deutsche
Mystiker-briefe” (1931). S.N.
Gertrudis, se Gertrud.
— 229 —
— 230 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
