GESÄLL Snickaregesällernas i Stockholm ”välkomma” 1724. Nordiska museet. dermera med en gesällbok, i vilken enl. en 1844 utfärdad förordning skulle lämnas uppgift om g:s yrke, namn, ålder, födelseort och föreg. anställningstid. — Sv. g. företogo ofta vandringar utomlands, framförallt i Danmark, Tyskland och Österrike. Då en vandrande g. kom till en stad i syfte att söka arbete, var han skyldig att omedelbart sätta sig i förbindelse med vederbörande mästareämbete el. g.-skap. Inom de större yrkena fun-nos gesällhärbärgen, dit den vandrande g. hade att begiva sig. Föreståndaren för härbärget el. en särsk. förordnad o m-skådnings-mästare el. o m-s k å d n i n g s-g. skulle hjälpa honom att söka efter arbetstillfällen. Om arbete ej kunde uppbringas, var han skyldig att inom kort tidsfrist åter lämna staden. Syftet med g.-vandringarna var utan tvivel gott, men småningom urartade denna sedvänja, och detta medverkade till g.-ståndets förfall. Särsk. i slutet av 1700- och förra hälften av 1800-talet var det svårt bereda alla g. arbete, och följden blev, att många nödgades ströva omkr. utan att finna utkomstmöjligheter och förlitade sig på alt allmogen skulle lämna dem mat och husrum. Dryckenskapen florerade också mycket såväl bland de g., som befunno sig i arbete, som bland de arbetslösa vandrarna. — Inom vissa yrken, t.ex. skomakare- och snickareyrkena, var det tradition, att g. skulle vara ogifta. Gifta g. tolererades icke av de ogifta som arbetskamrater. Detta hade till följd, att de gifta ofta tvingades att i strid mot gällande skråordningar söka uppträda som b ö n-h å s a r el. bön-hasar, varvid de ställde sig i nivå Härbärgeskylt i Jönköping från 1751. Nordiska museet. med fuskare och blevo av mästareämbetena och g.-skapen behandlade som sådana. Inom skomakareyrket i Stockholm hade denna egendomliga tradition tagit sig uttryck bl.a. på så sätt, att g. givit sin sammanslutning namnet Ogifta skomakaregesällskapet. — Kravet på g.-brev ss. intyg på förvärvad yrkesskicklighet vidhölls även sedan skråväsendet avskaffats 1846. Enl. den då utfärdade fabriks- och hantverksförordningen skulle näml. g. med arbetsprov (gesällstycke) styrka sin yrkesskicklighet och förses med g.-brev, utfärdat av vederbörande hantverksförening. Numera erfordras i allm. varken g.-stycke el. g.-brev, men i enstaka fall upprätthålles traditionen från skråtiden, vilket emellertid sker fullt frivilligt. Gesällskapen voro i allm. av betydligt senare datum än mästarnas sammanslutningar, ämbetena. Liksom den enskilde g. stod under mästarens förmynderskap, befunno sig g.-säll-skapen under mästarämbetenas kontroll och domvärjo. — De flesta av de svenska g.-skapen kommo till stånd först på 1600- och 1700-talen. Deras verksamhet reglerades medelst de s.k. g e-sällartiklarna, vilka ofta ”skänktes” av mästareämbetena och alltid stadfästes av vederbörande myndigheter. Varje g.-skap hade en styrelse, bestående av en el. två åltgesäl-ler (ordf.), samt ett visst antal bisittare. Inom vissa yrken hade mästareämbetet förbehållit sig rätten att utse en el. två av bisittarna. Den äldste av dem brukade fungera som kassaförvaltare och benämndes lådmästare. Inom vissa g.-skap upprätthölls denna funktion av en 1 å d g e s ä 11. Han ansvarade jämte ytterligare två av styrelsens led. för gesäll-skåpets låda, vari artiklarna och övriga tillhörigheter förvarades. Sammanträden höl-los merendels en gång i kvartalet och benämndes kvartal. De fingo icke hållas utan att vederbörande mästareämbete var representerat. De flesta g.-skapen förfogade över härbärgen, där även krogrörelse bedrevs; härbär-gesföreståndaren kallades därför krogfader. Den senast i g.-skapet inskrivne medl. kallades unggesäll el. ungbroder och tjänstgjorde som ålt-g:s biträde. Han hade bl.a. i uppdrag att uppvakta g. med kallelser till sammanträden o.s.v. Slutl. kan nämnas den s.k. skänkgesällen, som fungerade som ceremonimästare. — G.-skapen hade, förutom om-besörjningen av arbetsförmedlingen, till uppgift att bistå sjuka och nödlidande medl. Varje g.-skap fungerade därför som en sjuk- och be-gravningskassa, och större g.-skap ägde t.o.m. krank kammare, d.v.s. lokaler, vari sjuka medl. erhöllo vård. Möjligheterna att inverka på arbetsvillkoren voro för g.-skapen mycket — 241 — — 242 —