Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gesäll - Gesäter - Get - Geta - Geta, Publius Septimius - Getapel - Getapulien - Getavel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GESÄTER
begränsade. Skråförordningarna tilläto helt
enkelt icke kollektiva viljeyttringar från g:s
sida i lönepoltiskt syfte. Något starkare
släktskap med vår tids fackföreningar kunna därför
g.-skapen icke anses ha ägt. Men konflikter
mellan g.-skapen och mästareämbetena
före-kommo då och då och togo sig särsk. i
utlandet uttryck i strejker. F.ö. använde sig
g.-ska-pen med förkärlek av ett slags blockad- och
bojkottförfarande. De utfärdade näml. s.k.
skymfebrev, riktade mot mästare, med
vilka man hade något otalt, el. mot g., som av en
el. annan anledning fallit i onåd hos dem.
Varje g.-skap förfogade även över något, som
kallades för svarta boken el. svarta t a
v-l a n, och där kunde både mästare och g. få
figurera. — G.-brevet var icke inom alla yrken
tillräckligt för att inträde i g.-skapet skulle
kunna erhållas. Man krävde inom vissa yrken, t.ex.
snickare- och typografyrkena, även att den
in-trädessökande skulle underkasta sig en i n v i
g-ningsceremoni (”behyvling” inom
snickareyrket, ”postulation” inom typografyrket),
som ofta utgjorde en parodi på en döpelseakt
och f.ö. utfördes på sådant sätt, att det krävdes
stor självövervinnelse för den, som skulle
underkasta sig densamma. I samband därmed
invigdes den nyvordna g. i yrkets
Handwerks-Gebräuche och Gewohnheiten (hantverksbruk
och sedvänjor), vilka varje rättskaffens g. och
mästare hade att noggrant iakttaga. Ävenledes
delgavs den s.k. Grussen, d.v.s. ett slags lösen,
som g. skulle vara förtrogen med, då han
befann sig på vandring för att söka arbete.
Invigningsceremonien slutade med att den invigde
fick avlägga yrkeseden och dricka ur v ä
1-k o m m a n, en stor bägare, förfärdigad av tenn
el. silver och ofta behängd med skyltar el.
plåtar, som under årens lopp skänkts av invigda
g., framförallt mästaresöner. — I och med
skråväsendets avskaffande upphörde g.-skapen.
Inom en del yrken ombildades de till sjuk- och
begravningskassor, och som sådana ha enstaka
Ur S.T.F.s bildarkiv.
Gesäters kyrka.
Publius Septimius Geta.
av dem ägt bestånd ända till våra dagar. —
Litt.: S. Ambrosiani, ”Från de sv.
skråämbetenas dagar” (1920); S. Hansson, ”Skråtidens g.”
(1930), ”Bland mästare, g. och lärpojkar”
(1931). S.H.
Gesäter, s:n i v. Dalsland, intill gränsen mot
Bohuslän, Vedbo hd, Älvsborgs län; 28,58 kvkm.,
därav 28,34 land; 424 inv. (1931; 15 inv. pr
kvkm.); 6,70 kvkm. åker (1927; 23,6% av
land-arealen), 9,28 kvkm. skogsmark. — Pastorat:
Rölanda och G., V. Dals kontrakt, Karlstads
slift. J.C.
Get. 1) Se Getsläktet och T a m g e t.
2) Se G e t d o n i n g.
Geta, s:n på n. Åland, Finland; 80,8 kvkm.;
943 inv. (1929). 1920 18 finsktalande. O.P.
Geta, Publius
Septimius,
romersk kejsare (d.
212), son till
Septimius Severus, yngre
bror och från 211
medregent till
Cara-calla (se denne).
Ständig fiendskap rådde
mellan bröderna;
modern Julia Domna
sökte medla, men
212 lät Caracalla
mörda G. B.
Getapel, växtart, se
Brakvedsläktet.
Getapu’lien, skämtsam beteckning på
Småland, i sht dess magrare nejder; bl.a. tolkat
som en bildning till det nu obrukliga dial.
geta-pul, som bedriver tidelag med getter; nu vanl.
anslutet till landskapsnamnet Apulien i s.
Italien, en provins, som också är känd för att vara
stenig och mager. Namnet syftar ytterst på den
omfattande getskötsel, som fordom bedrevs i
Småland. E.H.
Getavel har visserligen bedrivits i Sverige
sedan yngre stenåldern men aldrig blivit särsk.
omfattande. Under medeltiden höllos
flerstädes i landet ett relativt stort antal getter, men
då dessa gjorde skada på ungskogen,
förhindrades deras utbredning genom lagbud. I mitten på
1700-talet funnos dock i vissa landsdelar
ganska talrika getbesättningar. Många av dessa
höllos för att ersätta nötkreatur, som gått
förlorade genom boskapspesterna. På J. Alströmers
initiativ importerades ett 30-tal Angoragetter,
men man lyckades icke, som man hoppats, få
till stånd en bestående inhemsk avel. Intresset
för g. minskades alltmer och kunde näppeligen
spåras under 1800-talets senare hälft. I vår tid
bedrives g. hüvudsakl. på småbruk i de inre
delarna av Dalarne och Norrland. De flesta
— 243 —
— 244 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
