GETINGAR getterna äro av lantras, och denna söker man på sina håll förbättra ant. genom renavel el. medelst fortgående korsning med bockar av Saanenras. Sedan 1930 har riksdagen anvisat medel till g:s befrämjande. Dessa användas till bildande och upprätthållande av bockföreningar och g.-stationer, till förande av riksstambok över getter samt till utstationerande av avels-bockar. I Sverige hållas getterna huvudsaki. för mjölkens skull. Moderdjurens mjölkavkastning kontrolleras genom regelbunden prov-mjölkning. Resultatet av denna blir avgörande vid val av avelsdjur, men man fäster även stort avseende vid kroppsbyggnaden, som bör vara kraftig och formfulländad. Tyvärr äro våra getter i regel behäftade med exteriörfel ss. ko-benthet, kohasighet, smal bringa, spetsigt och stupande kors, hängande juver o.s.v. Ett rationellt avelsarbete förutsätter kännedom om pro-bandens härstamning och nedärvning av ekonomiskt viktiga egenskaper. För den skull upprättas för varje avelsdjur en släkttavla, bestående av såväl antavla som stamtavla. — Getens brunst inträffar vanl. under årets 3 sista mån. men även på andra tider. Den varar 2—3 dagar, men betäckningen bör helst ske på 2:a dagen. Parningen utföres i regel ”för hand”. Om befruktning uteblir, återkommer brunsten efter 2—4 veckor. Killingarna visa könsdrift redan vid 3 å 4 mån. ålder men böra icke paras, förrän de blivit 7 å 8 mån. gamla. En frisk och väl utvecklad bock kan årl. betäcka 60—100 getter. Dräktighetstiden varar c:a 5 mån. Under dennas senare del kräva fostren mycken näring, varför laktationsperioden skall avbrytas minst 6 veckor före lammningen. Under sinti-den böra moderdjuren utfodras så kraftigt, att de öka i hull. Ett tillskott av mineralfoder främjar skelettets utveckling och styrka. Förlossningen sker lättast ute på betesmarkerna. I stallet däremot misslyckas den ej sällan, särsk. vid mångfödsel, på gr. av att modern får otillräcklig motion. Omedelbart efter födseln slickas killingen ren och torr av sin moder, varefter diandet börjar för att pågå under 6 å 8 veckor. Digivningsmetoden kan utbytas mot mjölkgiv-ning ur ämbar el. flaska. Vid avvänjning bör killingen erhålla skummad mjölk jämte linfrö, havre och kli, varigenom hans tillväxtenergi kan utnyttjas fullt. Geten kan bibehålla sin avels-duglighet, tills den uppnått 14 års ålder, men slaktas vanl. flera år tidigare. H.Fqt. Getdjur, Capri'næ, underfam. inom fam. slid-hornade idisslare, äro medelstora, kraftigt byggda djur med kort hals, täml. korta men starka ben. Mera sällan äro båda könen behornade, i regel endast hannen. Hornen äro bakåtböjda, från sidorna sammantryckta, stundom spiral vridna, knottriga, ofta försedda med tvärgående åsar. Mulen är hårbeklädd. Honans juver är försett med endast 2 spenar. Pälsen är tät med ullig bottenfäll, vanl. mörk. G. förekommer i Europa, Asien, Amerika och n. Afrika. Till g. räknas fårsläktet, manfåret, getsläktet och halvgetter (se d.o.). H.W. Getdoning är en spec. typ av kälkar, som användes vid skogskörslor, särsk. i n. Sverige, och består av en framkälke, kallad bocken och en bakkälke, kallad geten. Hj.P. Geter (lat. getæ), trakiskt folk, i forntiden bosatt i ung. nuv. Siebenbürgen, Rumänien och n. Bulgarien; dess grannar i n. voro de stambesläktade dakerna (se D ak i en). G. framträda första gången i historien i samband med Dareios I:s fälttåg mot skyterna 513 f.Kr. De kommo sedan under det stora odryserriket och bragtes i löst beroende av Makedonien 335 f.Kr. I beroende av romarna kommo de 29 f.Kr. genom M. Licinius Crassus; de förenades med det odrysiska klientelriket. G:s fulla införlivande med det romerska riket ägde rum först under kejsar Claudius (46 e.Kr.). — Enl. egen uppgift har Ovidius förf, en dikt på g:s (till den tra-kiska språkfamiljen hörande) språk, som han lärde känna under sin landsflykt i Tomi vid Svarta havet; dikten har gått förlorad, en oersättlig förlust för språkvetenskapen. C.F. Getfikonträd, se F i c u s. Getingar, Ve'spidæ, en fam. inom steklarnas ordn., utmärkta i sht genom njurlika fasettögon och de i vilan genom ett längsveck hoplagda framvingarne. Kroppen är hos alla svart med gula teckningar. De indelas i 2 grupper: 1) sociala g. och 2) solitära g. De s o c i a 1 a g. leva i samhällen, som bestå av hannar, honor och s.k. arbetare, vilka sista endast genom sin mindre storlek kunna skiljas från honorna. Samhällena grundläggas på våren av övervintrande befruktade honor och äro i den tempererade zonen endast 1-åriga. Honan utför i början ensam allt arbete: bygger boet, matar ynglet m.m. Under första tiden framkomma uteslutande arbetare och först på eftersommaren och hösten även hannar och honor. När vinterkylan börjar, dö hannarna och arbetarna, och de befruktade nya honorna uppsöka en skyddad plats till vinterkvarter. De sociala g. förete sålunda en med humlorna nära överensstämmande livscykel. — G:s bon sammansättas av vågrätt liggande cellkakor, bildade av ett enkelt lager 6-sidiga, vertikalt ställda celler, med nedåt riktade mynningar och alla avsedda att hysa ynglet. Allteftersom samhället tillväxer, byggas nya — i Sverige oftast intill 4—6 — cellkakor nedanför de äldre, alla sammanhållna genom vertikala strävpelare. Hos släktet Vespa omgi — 245 — — 246 —