Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Getavel - Getdjur - Getdoning - Geter - Getfikonträd - Getingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GETINGAR
getterna äro av lantras, och denna söker man
på sina håll förbättra ant. genom renavel el.
medelst fortgående korsning med bockar av
Saanenras. Sedan 1930 har riksdagen anvisat
medel till g:s befrämjande. Dessa användas till
bildande och upprätthållande av bockföreningar
och g.-stationer, till förande av riksstambok
över getter samt till utstationerande av
avels-bockar. I Sverige hållas getterna huvudsaki.
för mjölkens skull. Moderdjurens
mjölkavkastning kontrolleras genom regelbunden
prov-mjölkning. Resultatet av denna blir avgörande
vid val av avelsdjur, men man fäster även stort
avseende vid kroppsbyggnaden, som bör vara
kraftig och formfulländad. Tyvärr äro våra
getter i regel behäftade med exteriörfel ss.
ko-benthet, kohasighet, smal bringa, spetsigt och
stupande kors, hängande juver o.s.v. Ett
rationellt avelsarbete förutsätter kännedom om
pro-bandens härstamning och nedärvning av
ekonomiskt viktiga egenskaper. För den skull
upprättas för varje avelsdjur en släkttavla,
bestående av såväl antavla som stamtavla. — Getens
brunst inträffar vanl. under årets 3 sista mån.
men även på andra tider. Den varar 2—3 dagar,
men betäckningen bör helst ske på 2:a dagen.
Parningen utföres i regel ”för hand”. Om
befruktning uteblir, återkommer brunsten efter
2—4 veckor. Killingarna visa könsdrift redan
vid 3 å 4 mån. ålder men böra icke paras,
förrän de blivit 7 å 8 mån. gamla. En frisk och
väl utvecklad bock kan årl. betäcka 60—100
getter. Dräktighetstiden varar c:a 5 mån.
Under dennas senare del kräva fostren mycken
näring, varför laktationsperioden skall avbrytas
minst 6 veckor före lammningen. Under
sinti-den böra moderdjuren utfodras så kraftigt, att
de öka i hull. Ett tillskott av mineralfoder
främjar skelettets utveckling och styrka.
Förlossningen sker lättast ute på betesmarkerna. I
stallet däremot misslyckas den ej sällan, särsk.
vid mångfödsel, på gr. av att modern får
otillräcklig motion. Omedelbart efter födseln slickas
killingen ren och torr av sin moder, varefter
diandet börjar för att pågå under 6 å 8 veckor.
Digivningsmetoden kan utbytas mot
mjölkgiv-ning ur ämbar el. flaska. Vid avvänjning bör
killingen erhålla skummad mjölk jämte linfrö,
havre och kli, varigenom hans tillväxtenergi kan
utnyttjas fullt. Geten kan bibehålla sin
avels-duglighet, tills den uppnått 14 års ålder, men
slaktas vanl. flera år tidigare. H.Fqt.
Getdjur, Capri’næ, underfam. inom fam.
slid-hornade idisslare, äro medelstora, kraftigt
byggda djur med kort hals, täml. korta men starka
ben. Mera sällan äro båda könen behornade, i
regel endast hannen. Hornen äro bakåtböjda,
från sidorna sammantryckta, stundom
spiral
vridna, knottriga, ofta försedda med
tvärgående åsar. Mulen är hårbeklädd. Honans juver
är försett med endast 2 spenar. Pälsen är tät
med ullig bottenfäll, vanl. mörk. G.
förekommer i Europa, Asien, Amerika och n. Afrika.
Till g. räknas fårsläktet, manfåret, getsläktet
och halvgetter (se d.o.). H.W.
Getdoning är en spec. typ av kälkar, som
användes vid skogskörslor, särsk. i n. Sverige, och
består av en framkälke, kallad bocken och en
bakkälke, kallad geten. Hj.P.
Geter (lat. getæ), trakiskt folk, i forntiden
bosatt i ung. nuv. Siebenbürgen, Rumänien och
n. Bulgarien; dess grannar i n. voro de
stambesläktade dakerna (se D ak i en). G.
framträda första gången i historien i samband med
Dareios I:s fälttåg mot skyterna 513 f.Kr. De
kommo sedan under det stora odryserriket och
bragtes i löst beroende av Makedonien 335 f.Kr.
I beroende av romarna kommo de 29 f.Kr.
genom M. Licinius Crassus; de förenades med det
odrysiska klientelriket. G:s fulla införlivande
med det romerska riket ägde rum först under
kejsar Claudius (46 e.Kr.). — Enl. egen uppgift
har Ovidius förf, en dikt på g:s (till den
tra-kiska språkfamiljen hörande) språk, som han
lärde känna under sin landsflykt i Tomi vid
Svarta havet; dikten har gått förlorad, en
oersättlig förlust för språkvetenskapen. C.F.
Getfikonträd, se F i c u s.
Getingar, Ve’spidæ, en fam. inom steklarnas
ordn., utmärkta i sht genom njurlika
fasettögon och de i vilan genom ett längsveck
hoplagda framvingarne. Kroppen är hos alla svart
med gula teckningar. De indelas i 2 grupper:
1) sociala g. och 2) solitära g. De s o c i a 1 a
g. leva i samhällen, som bestå av hannar,
honor och s.k. arbetare, vilka sista endast genom
sin mindre storlek kunna skiljas från honorna.
Samhällena grundläggas på våren av
övervintrande befruktade honor och äro i den
tempererade zonen endast 1-åriga. Honan utför i
början ensam allt arbete: bygger boet, matar ynglet
m.m. Under första tiden framkomma
uteslutande arbetare och först på eftersommaren och
hösten även hannar och honor. När
vinterkylan börjar, dö hannarna och arbetarna, och de
befruktade nya honorna uppsöka en skyddad
plats till vinterkvarter. De sociala g. förete
sålunda en med humlorna nära
överensstämmande livscykel. — G:s bon sammansättas av
vågrätt liggande cellkakor, bildade av ett enkelt
lager 6-sidiga, vertikalt ställda celler, med nedåt
riktade mynningar och alla avsedda att hysa
ynglet. Allteftersom samhället tillväxer, byggas
nya — i Sverige oftast intill 4—6 — cellkakor
nedanför de äldre, alla sammanhållna genom
vertikala strävpelare. Hos släktet Vespa omgi
— 245 —
— 246 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
