Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Giftiga djur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GIFTIGA DJUR
lan koraller el. tång på bottnen, lurande efter
rov. Om en människa trampar på den el.
tager den med händerna och sticker sig av
fenstrålarna, inträder en häftig förgiftning,
som ofta, stundom t.o.m. omedelbart efter
stynget, leder till döden. Den vid vår västkust
förekommande fjärsingen (se
Fjärsing-släktet) är icke blott de nordiska utan de
europeiska havens giftigaste fisk. På
gällocket finnes en bakåtriktad, skarp tagg, vid
vilken en giftkörtel mynnar, och ryggfenans
främre styva strålar äro även försedda med
giftiga körtelceller. Styng av fjärsingar äro
icke blott ytterst smärtsamma utan kunna även
förorsaka en dödlig förgiftning. Jfr F i s k g i
f-t e r. — Bland aktivt g. d. spela ormarna
utan jämförelse den viktigaste rollen. C:a 2,300
olika ormarter äro kända, och av dem äro 250
giftiga. Dessa förekomma inom alla världsdelar
men äro dock mindre talrika inom de kallare
tempererade trakterna. I Europa finnes endast
8, i Afrika o. 75, i Asien (företrädesvis i de
varmare delarna) 165, i Amerika 91 och i
Australien 80 giftiga arter. De för människan
giftiga formerna tillhöra så gott som
uteslutande två grupper, näml, giftsnokarna (se d.o.)
och huggormarna (se d.o.). Samtliga dessa
arter äro försedda med särskilda giftkörtlar,
belägna under och bakom ögonen (fig. 5 a).
Fig. 5. Giftapparat hos huggormen. a giftkörtel,
b gifttand.
Utförsgången, som ofta är vidgad till en
gift-blåsa, mynnar vid basen av gifttänderna (fig.
5 b). Dessa äro sylvassa, svagt krökta bakåt
och i regel längre än de övriga tänderna. Hos
giftsnokarna finnas flera gifttänder, som sitta
på vardera sidan i främre delen av överkäken.
På framsidan äro de försedda med en
längs-gående ränna (fig. 6 A). Huggormarna ha
endast en, på vardera sidan i de korta
överkäkarna sittande gifttand (fig. 5 b) och bakom denna
smärre reservtänder, av vilka den främsta
träder i funktion, om gifttanden skulle
brytas el. skadas. Gifttanden hos huggormarna är
genomdragen av en sluten giftkanal (fig. 6 B e),
som vid basen är försedd med en vidare
öppning, genom vilken giftet flyter in i kanalen,
och vid spetsen med en springformig mynning,
genom vilken giftet vid bett pressas ut i såret.
Gifttändernas längd är mycket olika, hos vår
vanliga huggorm endast 5 mm. men hos
gabun-huggormen, en med pufformen (se d.o.)
närbesläktad form, ända till 30 mm. — Gruppen
Fig. 6. Gifttänder hos giftsnoken (A) och hos
huggormen (B), a och b tvärsnitt genom
motsvarande tänder, o giftränna, e giftkanal.
giftsnokar omfattar mer än hälften av
alla giftormar, och många av dem äro farliga
för människan. De till underfam. havsormar
(se d.o.) hörande formerna komma på gr. av
sitt levnadssätt mera sällan i tillfälle att
sammanträffa med människan, men icke så få fall
föreligga, där bett av dessa medfört döden.
Vilken art, som varit orsak härtill, är svårt
att med bestämdhet fastställa, men vi veta med
säkerhet, att bett av den strimmiga å
r-bladormen (se Havsormar) kunna
vara dödsbringande. Inom den andra, till
giftsnokarna hörande fam., eg. giftsnokar,
möta vi de sedan gammalt mest fruktade av
alla Gamla världens ormar, nämligen
glasögonormarna (se d.o.) i Afrika och Asien,
vidare Pseude’chis porphyri’acus, den s.k.
svarta ormen (se d.o.), och Acantho’phis
(se d.o.) anta’rcticus, den s.k. dödsormen,
Australiens två giftigaste ormarter, samt h a
r-lekinormen i Centralamerika och s.ö.
delen av U.S.A. Det uppgives, att denna orm
skulle förorsaka flera dödsfall än någon
annan nordamerikansk giftorm. — Vad fam.
huggormar (se d.o.) angår, omfattar även
den ytterst farliga giftormar, vilka kunna i
giftverkan mäta sig med glasögonormarna. Vi
nämna endast följ, former. Släktet
Anci’stro-don (se d.o.), vilket eg. tillhör Asien men med
en art, halysormen (A. halys), går in i
Europa på stäpperna mellan Volga och
Ural-floden och dessutom har 3 representanter i
Nord- och Centralamerika, bland vilka särsk.
märkes vattenmockasinormen.
Denna, som förekommer i Nordamerika, är t.o.m.
mera fruktad än skallerormarna, enär den
direkt anfaller även människan. Släktet Lan-
— 295 —
— 296 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
