Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Giftiga djur - Giftiga växter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GIFTIGA VÄXTER
che’sis, hålormarna (se d.o.), omfattar
likaledes en del mycket farliga arter, ss. den i
Brasilien levande buskmästaren, vars
bett kan döda en människa inom loppet av ett
par tim., och lansormen i Centralamerika
och Brasilien. Bland de av denna art bitna är
dödligheten o. 66 °/o. Mest bekant bland Nya
världens giftormar äro dock skaller o
r-marna (se d.o.), vilka förekomma i
Nordamerika och med 1 art i Sydamerika. De
smärre arterna med en kroppslängd intill ung. 80
cm. (släktet Sistru’rus) äro mindre farliga än
de större (1,5—2 m. längd, släktet Crotalus),
vilkas bett alltid äro mycket allvarliga och
ofta leda till döden. — Till de eg.
huggormarna höra 10 släkten med o. 58 arter, av
vilka 8 finnas i Europa, bland dessa den även
i Sverige förekommande vanliga huggormen
(se Huggormsläktet). Framförallt är
Afrika rikt på huggormar, näml. 39 arter,
medan Asien endast räknar 13. Den vanliga
huggormen är naturligtvis av största intresse för
oss, då den är vårt lands enda giftiga landdjur
och då den genom sina bett kan framkalla en
svår förgiftning, som stundom för till döden.
Faran av huggormsbett visar ett 1927 inträffat
fall, då en kvinna i Båstad blev biten och dog
efter några tim:s medvetslöshet. Det hastiga
förloppet av förgiftningen berodde på att
giftet vid bettet kommit direkt in i ett större
blodkärl. I vanliga fall inträda inga svårare
följder av ett huggormsbett, utan den bitne är
återställd efter 3—4 dagar, men icke så sällan
kan förloppet vara långsammare, flera mån.
el. längre, innan fullt tillfrisknande inträder.
— Märkena efter ett ormbett äro i regel helt
obetydliga, och man kan efter deras utseende
i regel sluta sig till, vilken grupp ormen
tillhört. Bett av en icke giftig snok visa endast
små, likstora, punktformiga märken (fig. 7 A),
av en giftsnok, t.ex. glasögonorm, visa på
vardera sidan om raderna av små nålfina
märken även några stöne (B) och av en huggorm
(C) ett större märke efter gifttänderna. Den
Fig. 7. Märken efter tänderna vid ormbett.
A en icke giftig snok, B giftsnok
(glasögonorm), C en huggorm.
mängd gift, som en giftorm har till förfogande,
är naturligtvis beroende på åtskilliga faktorer,
i första hand hur lång tid som förflutit, sedan
han sist bitit. Under vanliga förhållanden har
en huggorm ett förråd av 30, en glasögonorm
(kobra) 135 och en diamantskallerorm 300—
370 mgr. gift. Då mycket små doser kunna
vara dödande, förstå vi, att giftormarna äro
synnerligen farliga fiender till människan. 1 gr.
gift av en kobra dödar 1,250 kg. hundar, 1,430
kg. råttor, 2,000 kg. kaniner, 2,500 kg. marsvin
el. 8,333 kg. möss, under det att 1 gr. torkat
gift är tillräckligt att döda 20,000 kg. hästar el.
10,000 kg. människor (o. 167 stycken av 60 kg.
kroppsvikt). Ang. ormgiftets art och verkan se
Ormgifter.
Vad de passivt giftiga djuren
angår, ha de ej den stora biologiska betydelse
som de aktivt giftiga. De sakna särskilda
giftkörtlar men innehålla gifter i blodet, vissa
vävnader el. organ och kunna även vara farliga
för människan. Ss. exempel på dylika g.d. kan
nämnas den s.k. spanska flugan (se d.o.), en
skalbaggsart, som, ehuru sällsynt, även
förekommer i Sverige. I likhet med en del andra
närstående former innehåller den ett gift,
can-tharidin, som förorsakar, om det förtäres, hos
vissa djur en mycket stark giftverkan, hos
andra åter en svagare el. ingen alls. För en
människa utgör t.ex. 0,03 gr. cantharidin en
dödande dos, under det att en igelkott icke har något
obehag därav och en del spindlar t.o.m. leva av
spanska flugor (se Insektsgifter). —
Bland fiskarna finnas även en del passivt g.d.,
ss. barben och flera arter bland biåsfiska
r-n a (Tetrodo’ntidæ), koffertfiskar
(Ostra-cio’ntidæ) och igelkottsfiskar
(Diodo’ ntidæ). Se de sv. namnen och F i s k g i
f-t e r. — Bland tillfälligt g.d. märkas särsk.
blåmusslorna (se d.o.). Dessa, som i
regel ej äro farliga att förtära, kunna under vissa
förhållanden bli giftiga. Då de leva i
stillastående, dåligt vatten, angripas de av någon
slags sjukdom, och i deras kropp bildas giftiga
ämnen, som dock åter försvinna, om djuren
överföras i friskt havsvatten. En förgiftning
av dylika sjuka musslor inträffade 1885 i
Wilhelmshaven, varvid 19 personer
insjuknade och 4 dogo. H.W.
Giftiga växter, växter, vilka innehålla
sådana kemiska föreningar, som förorsaka ohälsa,
i vissa fall sjukdomar och död, då de, i allm.
genom förtäring, införas i organismen. Ett
flertal g.v. äro officinella och användas i
läkekonsten, emedan deras specifika giftämnen i
ringa koncentration och vid lämplig dosering
ofta utöva gynnsamma verkningar. Likaledes
äga ett stort antal njutningsväxter sina
stimu
— 297 —
— 298 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
