GLADBECK genom sammanslagning av städerna München-Gladbach, Rheydt och Odenkirchen med angränsande områden; 193,529 inv. (1931). G. är en viktig järnvägsknut och en av medel punkterna för den rhensk-westfaliska textilindustrien; dessutom betydande järn-, metall-, läder- och tobaksindustri. S. Gladbeck [glä'tbäk], stad i prov. Westfalen, Preussen, n. om Essen; 60,043 inv. (1931) Stenkolsgruvor (17,000 arbetare) och metallindustri. S. Gladhammar, s:n i S. Tjusts hd, Kalmar län s.v. om Västervik; 135,26 kvkm., därav 121,48 land; 2,260 inv. (1931), därav c:a 900 i Gun-nebo brukssamhälle (se G u n n e b o); 16.7» kvkm. åker (1927; 13,8 °/o av landarealen.i, 75,55 kvkm. skogsmark. Strax n.v. om Gun-nebo ligger Verkebäcks stationssamhälle och lastageplats. Egendom: Sundsholm. — Pastorat: G. och Västrum, S. Tjusts kontrakt, Linköpings stift. J.C. Gladia'tor (lat., till gla'dius, svärd), i forntidens Rom benämning på yrkesfäktare, utbildad att på liv och död kämpa vid offentliga föreställningar, g.-spel, på torg, cirkus el. amfiteater. Härtill användes krigsfångar, liv-dömda, slavar, stundom även friborna, som av någon anledning låtit värva sig. Utbildningen skedde med omänsklig stränghet i särskilda fäktarskolor (ludi) under en föreståndare (lani'sta) och anordnades ofta på spekulation av privatpersoner, som för högt pris hyrde ut g.-band åt nöjeslystna städer. Efter Gladiatorkasernen i Pompeji. olika beväpning och stridssätt benämnes en g. ”samnit”, ”traker”, ”galler”, retia'rius (nät kämpe), secu'tor (förföljare), laquea'tor (lassokastare) o.s.v. Framgångsrika g. kunde efter vissa år erhålla träfloretten (rudis) ss. tecken på befrielse från vidare tjänst. Ehuru yrket var belagt med infa'mia (vanfrejd), voro g. föremål för en omisskännlig, hos kvinnokönet rent av svärmisk beundran. Vissa av Roms kejsare (t.ex. Caligula och särsk. Commodus) drogo sig ej för att själva ss. g, nedstiga på arenan. — G.-spelen antagas vara av etruskiskt ursprung och härstamma från det rituella nedslak-tandet av krigsfångar vid likbegängelser ss. en hedersgärd (munus) åt de hädangångna. Tidigt synes därvid envigeskamp ha använts ss. en humanare form för människooffer. Från en primitiv begravningsceremoni urartade g.-spelen till ett i gigantisk form bedrivet folknöje av råaste slag. De anordnades av enskilda (första gången 264 f.Kr.), ämbetsmän, som däri fingo ett medel att vinna pöbelns gunst, under kejsartiden ofta av kejsarna (jfr A v e). Spelgivare el. publik bestämde över en besegrad g:s liv. Utsträckandet av handen knuten med tummen nedåtriktad (po'llice verso) betydde avslag på den övervunnes bön om nåd. Trots blodig och omänsklig grymhet betraktades dessa spel i det hela med gillande; man såg i dem ett verkningsfullt medel att fostra mod och dödsförakt. Först kejsar Hono-rius (395—423 e.Kr.) gjorde definitivt slut på g.-väsendet. — Litt.: I. Hjertén, ”Den romerske g.” (1923). H.Sj. GIadi'olus, släkte av fam. svärdsliljeväxter, vars mer än 100 arter till stor del förekomma i Sydafrika. De utmärkas av upprätta, svärdlika blad (lat. gladi'olus, litet svärd) och täta, ensidiga ax med vackert färgade blommor. Vissa arter (G. commu'-nis, se'getum, byzanti'-nus m.fl.) kunna odlas som fleråriga blomsterväxter på kalljord. Viktigare äro de i kultur uppkomna hybriderna, särsk. den s.k. G. ganda-ve'nsis, härstammande från G. cardina'lis och psittaci'nus. Med fördel kunna dessa odlas på fritt land under sommaren, blott knölarna — 399 — — 400 —