GLADSTONE W. E. Gladstone. Målning av Lenbach. uppmärksammad och betydelsefull roll spelade G. i kritiken av Disraelis budget dec. 1852. Då ministären Derby-Disraeli föll på denna fråga, bildade lord Aberdeen den nya ministären (av peeliter och liberaler) med G. som finansminister. G:s första budget, framlagd i ett stort tal i april 1853, väckte oerhört uppseende såväl genom den vältalighet som genom de finanspolitiska reformförslag, som G. utvecklade. Inkomstskatten utsträcktes till lägre inkomsttagare, samtidigt som den sänktes; dess fullst. avskaffande ställdes i utsikt till 1860. Andra avgifter och skatter sänktes likaledes, medan skatten på spritdrycker höjdes och en arvsskatt på fast egendom infördes. Dessa planer kullkastades delvis av den följ, utvecklingen, icke minst genom Englands deltagande i Krimkriget. Koalitionsregeringens svaga ledning av utrikespolitiken och krigföringen framkallade en skarp kritik, som i början av 1855 fällde ministären. Då hade G. emellertid redan lyckats genomdriva bl.a. en viktig univ.-reform och en reform av rekryteringen inom den civila förvaltningen. I Palmerstons ministär blev G. finansminister men avgick redan efter ett par veckor och skulle sedan med mycken kritik följa ministärens finanspolitik. Även till det konservativa partiet var emellertid G:s ställning oklar och kylig. Han vägrade att ingå i Derbys ministär 1858 men stödde ministären i den votering, som ledde till dess fall. och gick därefter in som finansminister i Palmerstons nya regering. G:s budget 1860 uppmärksammades framförallt därför, att den inneslöt en ny handelstraktat med Frankrike, tillkommen under Cobdens medverkan och byggd på frihandelsprincipen. Samarbetet med Palmerston var präglat av ständiga slitningar; utanför sitt eget dep. lyckades G. ej göra några mera betydande insatser. Under Palmerstons konservativa regim utvecklades G. alltmera i radikal riktning. Efter Palmerstons död 1865 blev Russell ministärens ledare; G. blev emellertid regeringspartiets ledare i underhuset och var helt visst ministärens främsta kraft och största tillgång. Tillsammans förmådde de regeringen att framlägga ett reformförslag för underhuset i rösträttsfrågan. Förslaget kom, och ministären föll (1866) samt efterträddes av en konservativ minoritetsregering, först under Derby, därefter under Disraeli. G. bekämpade den sistn:s rösträttsförslag, men Disraeli förstod att med utomordentlig skicklighet föra detsamma till seger. G. åter sökte samla det liberala partiet, splittrat i rösträttsfrågan, till en enig aktion för avskaffande av den protestantiska statskyrkan på det övervägande katolska Irland. Han lyckades härutinnan. Vid nyvalen till underhuset i dec. 1868 vann också det liberala partiet, som nu betraktade G. som sin ledare, sedan Russell i dec. 1867 avsagt sig ledarskapet, en avgörande seger. När Disraelis ministär omedelbart efter valen avgick, fick G. drottningens uppdrag att bilda en ny regering. — Under sessionen 1869 upplöstes på ministärens förslag statskyrkan på Irland, och följ, år antogs en lag, som avsåg att förbättra de irländska arren-datorernas ställning. 1873 sökte G. även reformera det irländska univ.-väsendet men misslyckades redan i underhuset. Bland övriga reformer märktes en betydelsefull skolreform, vars bestämmelser om religionsundervisningen framkallade mycken strid, samt en arméreform, som avskaffade köp av officersfullmakter och i princip genomförde befordran efter förtjänst och skicklighet även på det militära området. Dessa reformer liksom G:s som man ansåg alltför svaga utrikespolitik (icke minst eftergifterna i Alabamafrågan, se d.o.) stärkte oppositionens ställning. Vid nyvalen till underhuset i febr. 1874 led det liberala partiet ett svårt nederlag, trots G:s löfte om stora skattesänk ningar. Förbittrad av motgångarna och det liberala partiets inre söndring, lämnade G 1875 ledarskapet för det liberala partiet och efterträddes av Lord Hartington (se D e v o n-shire 3). När den orientaliska frågan 1876 ånyo blev aktuell, kastade sig G. med hetsig — 405 — — 406 —