Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gladstone, 1. William Ewart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GLADSTONE
W. E. Gladstone. Målning av Lenbach.
uppmärksammad och betydelsefull roll spelade
G. i kritiken av Disraelis budget dec. 1852. Då
ministären Derby-Disraeli föll på denna fråga,
bildade lord Aberdeen den nya ministären
(av peeliter och liberaler) med G. som
finansminister. G:s första budget, framlagd i ett
stort tal i april 1853, väckte oerhört
uppseende såväl genom den vältalighet som genom de
finanspolitiska reformförslag, som G.
utvecklade. Inkomstskatten utsträcktes till lägre
inkomsttagare, samtidigt som den sänktes; dess
fullst. avskaffande ställdes i utsikt till 1860.
Andra avgifter och skatter sänktes likaledes,
medan skatten på spritdrycker höjdes och en
arvsskatt på fast egendom infördes. Dessa
planer kullkastades delvis av den följ,
utvecklingen, icke minst genom Englands deltagande
i Krimkriget. Koalitionsregeringens svaga
ledning av utrikespolitiken och krigföringen
framkallade en skarp kritik, som i början av 1855
fällde ministären. Då hade G. emellertid
redan lyckats genomdriva bl.a. en viktig
univ.-reform och en reform av rekryteringen
inom den civila förvaltningen. I Palmerstons
ministär blev G. finansminister men avgick
redan efter ett par veckor och skulle sedan med
mycken kritik följa ministärens finanspolitik.
Även till det konservativa partiet var
emellertid G:s ställning oklar och kylig. Han vägrade
att ingå i Derbys ministär 1858 men stödde
ministären i den votering, som ledde till dess fall.
och gick därefter in som finansminister i
Palmerstons nya regering. G:s budget 1860
uppmärksammades framförallt därför, att den
inneslöt en ny handelstraktat med Frankrike,
tillkommen under Cobdens medverkan och
byggd på frihandelsprincipen. Samarbetet med
Palmerston var präglat av ständiga slitningar;
utanför sitt eget dep. lyckades G. ej göra några
mera betydande insatser. Under Palmerstons
konservativa regim utvecklades G. alltmera i
radikal riktning.
Efter Palmerstons död 1865 blev Russell
ministärens ledare; G. blev emellertid
regeringspartiets ledare i underhuset och var helt visst
ministärens främsta kraft och största tillgång.
Tillsammans förmådde de regeringen att
framlägga ett reformförslag för underhuset i
rösträttsfrågan. Förslaget kom, och ministären
föll (1866) samt efterträddes av en
konservativ minoritetsregering, först under Derby,
därefter under Disraeli. G. bekämpade den sistn:s
rösträttsförslag, men Disraeli förstod att med
utomordentlig skicklighet föra detsamma till
seger. G. åter sökte samla det liberala
partiet, splittrat i rösträttsfrågan, till en enig
aktion för avskaffande av den protestantiska
statskyrkan på det övervägande katolska
Irland. Han lyckades härutinnan. Vid nyvalen
till underhuset i dec. 1868 vann också det
liberala partiet, som nu betraktade G. som sin
ledare, sedan Russell i dec. 1867 avsagt sig
ledarskapet, en avgörande seger. När Disraelis ministär
omedelbart efter valen avgick, fick G.
drottningens uppdrag att bilda en ny regering. — Under
sessionen 1869 upplöstes på ministärens förslag
statskyrkan på Irland, och följ, år antogs en
lag, som avsåg att förbättra de irländska
arren-datorernas ställning. 1873 sökte G. även
reformera det irländska univ.-väsendet men
misslyckades redan i underhuset. Bland övriga
reformer märktes en betydelsefull skolreform,
vars bestämmelser om religionsundervisningen
framkallade mycken strid, samt en arméreform,
som avskaffade köp av officersfullmakter och
i princip genomförde befordran efter förtjänst
och skicklighet även på det militära området.
Dessa reformer liksom G:s som man ansåg
alltför svaga utrikespolitik (icke minst
eftergifterna i Alabamafrågan, se d.o.) stärkte
oppositionens ställning. Vid nyvalen till underhuset i
febr. 1874 led det liberala partiet ett svårt
nederlag, trots G:s löfte om stora skattesänk
ningar. Förbittrad av motgångarna och det
liberala partiets inre söndring, lämnade G
1875 ledarskapet för det liberala partiet och
efterträddes av Lord Hartington (se D e v o
n-shire 3). När den orientaliska frågan 1876
ånyo blev aktuell, kastade sig G. med hetsig
— 405 —
— 406 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
