Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gladstone, 1. William Ewart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GLADSTONE
iver i en förbittrad agitation mot turkarna
och den engelska regeringens turkvänliga
politik. Disraelis framgångar till trots slutade
denna ”Midlothian campaign” med att det
liberala partiet vid valen 1880 vann en stor
majoritet i underhuset. Då G. vägrade att gå in i en
liberal ministär under Hartingtons ledning,
måste drottningen uppdraga åt G. att bilda den
nya regeringen (april 1880).
Det blev stormiga år för England och G.
Regeringen sökte å ena sidan upprätthålla
ordningen på Irland genom vissa tvångslagar, å
andra sidan förbättra de irländska
arrenda-torernas ställning. Oron och brottsligheten
tilltogo; irländarnas ledare måste häktas för
att snart åter frigivas efter hemliga
förhandlingar, som voro den engelska opinionen
förhatliga. 1882 mördades ministern för Irland
och hans närmaste man, och nya tvångslagar
blevo nödvändiga. — I rösträttsfrågan
uppblossade nya hårda strider, då regeringen 1884
föreläde parlamentet ett reformförslag, som
dels gav England en rationellare
valkretsindelning, dels utvidgade rösträtten, framförallt på
landsbygden. Efter hårda strider, särsk. med
överhuset, genomdrevs reformen. — Skarpare
kritik framkallade händelserna i Egypten och
Sudan. Genom ockupationen av Egypten 1882
drogs G. in i en imperialistisk politik, vars
konsekvenser han ej ville taga. En storm av
förbittring reste sig mot honom och hans
politik, när den sent och tveksamt företagna
und-sättningsexp. till Gordon i Karthum för sent
nådde sin bestämmelseort. I juni 1885 fälldes
ministären i en budgetsfråga.
Valen i nov. 1885 gåvo irländarna
utslags-rösten i underhuset. I denna situation blev
det bekant, att G. var villig bevilja Irland
självstyrelse (home rule). Ministären Salisbury
avgick, och G. fick bilda sin 3:e ministär
(febr. 1886). Svårigheterna voro stora, ty
meningarna voro i hög grad delade även inom det
liberala partiet ang. home rule. Underhuset
fällde ministärens förslag i frågan, varpå en
ny underhusupplösning följde (juni 1886).
Nyvalen gåvo en konservativ majoritet, och
Salisbury blev ånyo premiärminister, medan G. i
oppositionsställning med en oerhörd energi
förfäktade home ru/e-programmet. Nyvalen juni
1892 medförde en något splittrad majoritet för
home rule, och för 4:e gången gav G. England
en liberal ministär. Ett nytt förslag framlades
för parlamentet i frågan; det avslogs av
överhuset. G. ville upplösa underhuset, men
kollegerna i kabinettet vägrade sin medverkan.
Då G. dessutom ogillade kabinettets förslag till
nya marina rustningar och då hans syn och
hörsel avsevärt försämrades, avgick han från
sin post mars 1894, vid 85 års ålder. % 1894
höll han sitt sista tal i underhuset med ett
skarpt angrepp mot överhuset; hans
jungfrutal låg då 61 år tillbaka i tiden. Ännu i sept.
1895 talade G. vid ett offentligt politiskt möte
i Liverpool. Han avled i sitt hem Hawarden
castle ’% 1898 och begrovs i Westminster
abbey.
G. var politiskt en lärjunge till Robert Peel.
Utgången ur den högre medelklassen, hade han
ett starkt sinne för de ekonomiska och
finansiella frågornas betydelse. Med sin ogrumlade
konservatism i religiösa och moraliska frågor
befann han sig i gott samförstånd med det
viktorianska skedets ortodoxa grundtendenser.
Då religiositeten och moralismen voro
förhärskande krafter i hans liv, ville han se alla
politiska frågor, även de ekonomiska, behandlade
ur moraliska synpunkter. Härav följde ett
rättshaveri, som hade svårt att erkänna något
berättigande i motståndarnas uppfattning. Sin
egen maktvilja betraktade G. som uttrycket för
hans moraliska kallelse att förverkliga det
goda, Guds vilja. Det stod kring G:s person
en atmosfär av ädelhet, som tjusade många
av hans anhängare, men som hos motståndarna
framkallade mycken irritation, då de
betvivlade dess äkthet och misstänkte en beräknande
demagogi. Säkert är emellertid, att G. följde
sitt moraliska patos, även då dess anvisningar
voro impopulära och obekväma. Hans
moralism var emellertid förenad med en subtil
dialektik, som tillät honom överraskande
vändningar och skickliga manövrer, som i hög grad
ökade motståndarnas misstro. Som vältalare
var G. en av samtidens allra främsta. Med sin
snabba uppfattning, oerhörda energi och sitt
utomordentliga minne behärskade han ofta in
i detalj de mest invecklade frågor. Hans starka
moraliska patos vädjade alltid till det bästa
hos hans åhörare, och en sällsynt vacker
deklamation förstärkte det starka och goda
intrycket. För den som läser talen kunna de
allmänna, vackra, stundom något oklara
principuttalandena — som ofta tillåta många olika
tolkningar — och det aldrig vilande
moraliserande allvaret verka något tröttande. Humor,
sarkasm och ironi äro sällsynta egenskaper i
G:s retorik. — Med sin oerhörda
arbetsförmåga fick G. tid över för litterära
sysselsättningar. Resultatet härav blev bl.a. de
dilettan-tiska ”Studies on Homer and the Homeric
age” (3 bd, 1853) samt essaysaml. ”Gleanings
from past years” (8 bd, 1879—90). — Litt.:
J. Morley, ”The life of W.E.G.” (3 bd, 1903);
Lord Eversley, ”G. and Ireland” (1912); P.
Knaplund, ”G. and Britain’s imperial policy’
(1927); ”G. and Palmerston, being the corres-
— 407 —
— 408 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
