Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Glass, Louis - Glasslipning - Glasson, Ernest - Glassvampar - Glastillverkning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GLASSLIPNING
kester och symfonier, baletten ”Artemis”,
sånger, pianostycken m.m. E.A.
Glasslipning. På gr. av glasets stora hårdhet
och sprödhet kan mekanisk bearbetning av glas
i kallt tillstånd endast ske genom slipning, om
man bortser från den i varje fall starkt
begränsade möjligheten att svarva glas med de nyare,
spec. hårda skärmetallerna (se d.o.). De
viktigaste användningsområdena för g. äro
beredning av spegelglas, utsirning av
kristallglasföremål och tillverkning av optiskt glas. Vid
slipning av spegelglas fastkittas den gjutna
glasskivan med gipsgröt i vågrätt läge på ett
plant stenbord. På en över bordet anbringad
löpare fästes en glas- el. järnskiva, och de båda
skivorna bringas med mekaniska
drivanord-ningar i inbördes, roterande rörelse mot
varandra under tillförsel av slipmedel och vatten.
Under den första perioden, råslipningen,
användes sand som slipmedel. Efter
råslipningen är glasytan slät och plan, men matt. Sedan
följer klarslipningen, som sker med
koppar- el. oftast glasskiva och med undan för
undan allt finare smärgel som slipmedel. Den
klarslipade glasskivan poleras slutl. med i
vatten uppslammad fin järnoxid (polerrött,
kro-kus, kolkotar) el. tennoxid på filtklädda
kuddar. Böjda spegelglasskivor för hörnfönster o.d.
framställas genom uppvärmning och böjning av
färdigslipade skivor i järnformar. En likartad
operation är inslipning av glasproppar i flaskor
o.d., vilken avser att åstadkomma en tät
anslutning mellan de båda glasdelarna, som för
den skull roteras el. gnidas mot varandra
under tillförsel av slipmedel. Man går dock
därvid sällan längre än till råslipning. Vid
slipning av kristallglas använder man pä en
roterande axel fästa slipskivor av metall el. trä,
över vilka äro anordnade behållare för
tillförsel av i vatten el. olja uppslammat slipmedel.
Skivorna äro skarpkantade el. avrundade
alltefter formen på de skåror, som skola göras i
glaset; de föremål, som skola slipas, hållas för
hand mot de roterande skivorna och föras så,
att man får en utsirning av önskad form. För
råslipning användas järnskivor, för
klarslipningen skivor av koppar el. annan mjukare
metall, för poleringen träskivor. Uppslipningen av
de djupa skårorna vid kristallefterliknande
mönster från slät yta är givetvis tidsödande och
dyrbar. För att få en billigare vara kan man
genom glasmassans pressning i en form
framställa ett med gjutna skåror försett ämne, som
endast underkastas efterslipning och polering.
En annan form av utsirning är gravering,
varvid man endast bortslipar ett tunt ytskikt
och på så sätt åstadkommer av matta linjer
och ytor bildade mönster och teckningar.
Gra
vering kan även ske genom ritsning med
diamant. En grövre metod för slipning är s a n
d-blästring, varvid skarpkantig sand med en
kraftig luftstråle sprutas mot glaset och
avslipar ytan. Utsirningar åstadkommas enl. denna
metod därigenom, att man belägger de delar av
glaset, som icke önskas matterade, med
schabloner el. asfaltlack (jfr Glasetsning).
Slipning av optiskt glas, linser o.d., sker
under rotation i en skål av koppar el. glas med
samma buktning som den färdiga linsen. Som
slipmedel användes smärgel i olja el. vatten.
Poleringen sker i en särskild skål av glas. I.S.
Glasson [glaså’], Ernest Désiré, fransk
rättslärd (1839—-1907), verkade ss. prof, vid
olika franska univ., från 1878 i Paris. Genom
en rik och allsidig förf.-verksamhet, som
omfattade skilda rättsdiscipliner, skapade G. sig
ett högt ansett namn. Hans främsta skrifter
äro ”Histoire du droit et des institution...
de 1’Angleterre” (6 bd, 1882—83) och ”Histoire
du droit et des institutions de la France” (8 bd,
1887—1903). E.K.
Glassvampar, se Euplectella och
Svampdjur.
Glastillverkning. Konsten att framställa
glasmassa har att döma av fynd i egyptiska
gravar varit känd sedan minst 4,000 år. Sannolikt
har den sitt ursprung från framställningen av
metaller och keramiska material, där man
under därför lämpliga betingelser kunde erhålla
glasartade slagger och smältprodukter. Dessa
äldsta fynd bestå dock endast av solida
glas-föremål, glaspärlor o.d., och sedermera större,
gjutna och med enkla verktyg formade och
utsirade föremål även av färgat glas, som
vittna om en högt utvecklad konstförfarenhet. De
äldsta fynden av ihåliga glaskärl härröra från
tiden o. 1500 f.Kr. Man har på väggbilder i
Beni-Hassan-nekropolen (o. 2000 f.Kr.) trott sig
finna avbildningar av glasblåsare sysselsatta
med framställning av glaskärl, men dessa
avbildningar torde i själva verket endast återgiva
användningen av långa rör som blåsbälgar.
Enl. nyare uppfattning äro näml, de äldsta
fynden av glaskärl framställda på så sätt, att till
mjukning upphettade glasstänger upplindats
kring en lersandskärna och därefter
sammansvetsats genom förnyad upphettning och
knåd-ning. Beredning och formning av glasföremå)
genom blåsning med pipa kom troligen i bruk
först vid tiden omedelbart före vår
tideräknings början. Från Egypten spred sig konsten
att tillverka glas till fenicierna, vidare till Rom,
Byzans och Venedig och upptogs vid
medeltidens slut mera allmänt i de europeiska
länderna. Se Glas, konsthistoria. Glaset var dock
länge blott en lyxartikel, även om man redan
— 431 —
— 432 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
