Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Glasvar - Glasvingefjärilar - Glasvätskan - Glasyr - Glasål - Glasögon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GLASÖGON
Poppelglasvinge,
Æge-ria apiformis.
sidolinjen ovan bröstfenan. Färgen är
gulbrun, med el. utan otydliga fläckar. G. leker
mars—maj och förekommer från Island och
Trondheimstrakten till Kanalen och in i
Skagerack, merendels på djupare vatten.
Fångsten av g. i de n.v.-europeiska vattnen uppgick
1929 till o. 7,2 mill. kg. med ett värde av o.
3,3 mill. kr. N.R-n.
Glasvingefjärilar, Ægeriæmo’rpha, fam.
Ægeri’idæ (Sesi’idæ), avvika från andra
fjärilar därigenom, att bakvingarna, utom i
själva kanten, och stora delar av framvingarna
sakna fjäll,
varigenom vingytan blir
glasklart
genomskinlig. Vingarna äro
långa och smala,
antennerna spol- el.
trådformiga, hos
hannen ofta försedda
med kamtänder, och
bakkroppen är lång,
spolformig el. smalt cylindrisk, ofta med
en fjälltofs i bakändan. Fjärilarna flyga
om dagen. Larverna, som leva i gångar
i det inre av ved- el. örtstammar, äro vitaktiga
och försedda med kransfötter. Hos oss finnas
ett dussintal arter. Æge’ria (Trochi’lium)
api-fo’rmis, poppelglasving‘en, är ung. så stor som
en bålgeting, vilken den också med sin mörka,
gulbandade bakkropp så starkt liknar, att
man ofta ansett, att här föreligger ett fall av
mimicry (se d.o.). Dess larver leva i
poppel-och aspstammar. Bembe’cia hylæifo’rmis,
hallonglasvingen, vars larver leva i
hallonstammar, är mindre (vingbredd till 32 mm.).
I stammen av vinbärs- och krusbärsbuskar
lever larven till den ännu mindre (vingbredd
16—18 mm.) Synanthe’don (Se’sia)
tipulifo’r-mis, vinbärsglasvingen. Båda de sistn. arterna
äro blåsvarta med gula tvärband på
bakkroppen. E.W-n.
Glasvätskan, se Glaskroppen.
Glasy’r (efter ty. Glasur, varav fra. gla^ure).
1) Kokkonst, en sockerblandning, med vilken
tårtor, bakelser och småkakor bestrykas för
att höja utseende och smak. Man skiljer på:
Vattenglasyr, som består av vatten och
socker med el. utan smaktillsats av fruktsaft,
finare likör, arrak o.s.v. Även färg kan
tillsättas. Äggviteglasyr el. kristyr,
gjord av uppvispad äggvita och socker; denna
göres så tjock, att man kan spritsa ut g. i
mönster. Chokladglasyr, göres kokt
el. okokt. I-N-y.
2) Tekn., en tunn, glasartad, hård och tät
beläggning på föremål av porslin och
lergods, som är avsedd att giva föremålen en
vacker yta och göra poröst gods
ogenomträngligt för vätskor. Liksom glas är g.
sammansatt av silikater med lerjord, alkali-, bly- o.a.
metalloxider som basbildande beståndsdelar.
Genom högre halt av flussmedel, oftast
blyoxid, är dock g. vanl. avsevärt mera lättsmält
än glas. De viktigaste råmaterialierna för
framställning av g. äro sand, kvarts, glas, lera,
kaolin, fältspat, krita, blyoxid och koksalt i
på olika sätt proportionerade blandningar. För
färgad g. tillkomma dessutom diverse andra
metalloxider, ss. kopparoxid för grön färg,
koboltoxidoxidul för blå, manganoxidul för
violett, järnoxid, antimonoxid, uranoxid el.
kromsyra för gul, tennoxid för vit färg etc.
Råämnena sammansmältas, krossas, malas och
utröras med vatten till en mjölkartad vätska
el. tunn deg, som anbringas på föremålen
genom neddoppning el. bestrykning. Vid
enklare lergods siktas det torra g.-mjölet, vanl.
sand och blyglete, direkt på godset.
Föremålen upphettas därefter i ugn till så hög temp.,
att g. smälter och bildar ett med
grundmaterialet fast sammanhängande glasigt ytskikt.
Sammansättningen hos g. anpassas
omsorgsfullt efter grundmaterialets art. Detta är
nödvändigt bl.a. därför, att g. och grundmaterialet
måste ha samma utvidgning i värme, för att
icke g. skall spricka. Ett undantag härifrån
bildar s.k. krakelerad g., där man i
pryd-nadssyfte avsiktligt åstadkommer en av
sprickor genomsatt g. För sådant porslin,
som färdigbrännes vid mycket hög temp.,
bereder man en hårdsmält g. av fälspat, kvarts,
kaolin och vanl. även kalk. Till fajans och
porslin, som färdigbrännes vid lägre temp.,
användas vanl. kvarts, fältspat, kaolin, flinta,
krita, borax och blyvitt. Kakel glaseras med
en ogenomskinlig, vit g., i vilken ingår
tenn-och blyoxid. Vattenledningsrör o.a. grövre
lergods underkastas oftast s.k. s a 11 g 1 a s
e-r i n g, som tillgår så, att koksalt vid
bränningens slut inkastas i brännugnen, där det
förflyktigas under oxidation, varvid den
bildade natriumoxiden förenar sig med
lergodsets kiselsyra och bildar en lättsmält, glasig
massa, som utfyller porerna. l.S.
Glasål, ålunge, se Å1.
Glasögon, linser el. skivor av glas, som
infattade i en ställning bäras framför ögonen
för att förbättra synförmågan el. skydda
ögonen. G:s uppfinnare är ej känd. Tiden för
deras första förekomst kan bestämmas till
1270-talet. Redan i början av 1300-talet hade
de vunnit en utbredd användning. De tidigaste
g. voro avsedda för läsning.
G. bestå av två delar: glasen och bågen.
Glas, som användes till g., bör vara optiskt
— 441 —
— 442 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
